Lillebror hjälpte mig gräva upp en apful buske i trädgården.
Vi slet som hästar med sekatör och spadar, och till sist fick
pappan komma till undsättning för att få upp rötterna.
Sedan var det dags att köra eländet till skogen.
Lillebror hängde på.
Precis på väg in i skogen stannade han:
“Mamma. Tror du det finns lejon här idag?”
Det fanns inga lejon.
Idag.
Men svampar stora som Lillebröder.
Nåja.
Efter avslutat uppdrag i skogen traskade vi tillbaka.
Lillebror: Mamma. Jag såg inga vargar.

Inga lejon och inga vargar.
Vilken tur.

Och så plötslig tar vinden annan riktning.
Kraften återvänder och själen får fäste igen.
Mål och riktning visar sig i min horisont,
och glädjen kikar runt hörnet.

Sommaren gav avskedsfest idag.
Lillasyster och jag promenerade in hösten
och medan hon vilade sina vackra ögon i vagnen tog
jag in allt jag kunde av sommarens sista andetag.
Två små töser susade förbi på sina sparkcyklar med
tunna sommarklänningar virvlande runt benen.
Sommarslöa getingar gjorde trötta volter runt stillsamt
vissnande sommarblommor och smällröda nypon.
Doften var klar. Inte somrig längre.
Tack för i år, kära sommar.
Välkommen älskade höst.

Det finns dagar när självkänslan har smärtsamt bakhalt.
När tvivel bygger bo i hjärtat och den svarta eftertanken
håller fast mina axlar i ett iskallt grepp.
Dagar när tankarna rusar som ett skenande tåg och
förnuftet kämpar för att jaget inte ska spåra ur.

Såna dagar lyser kärleken till mina barn som fyra
oövervinnerliga supernovor. 
Fyra glasklara sken.
Aldrig är det tydligare att de är det största i mitt liv.
Kärleken till dem är villkorslös.
Det vackraste.
Det starkaste.

Det vackraste jag vet
är att se dem sida vid sida.
De står i dagisets fönster och skickar de kladdigaste
slängpussarna till mig när jag motvilligt backar mot bilen.
En stor Lillebror och en pyttig Lillasyster.
Sida vid sida.
Oense i det mesta.
Helt ense i kärleken till sin taffliga mamma.

Så små.
Så stora mästerverk.
Så oändlig kärlek.

Jamendåvarvidärigendå.
Storasyster har tjatat hål i huvudet på mig.
Ville färga håret.
Svart.
Sa nån tonåring?

I enlighet med parollen “Man ska välja sina krig”
kapitulerade jag tämligen omgående och kvällen
har tillbringats i badrummet.
Jag – med lätt samanbitna käkar och ett glas vin.
Hon – med veckans bredaste leende och en cola.

Nu är jag yr.
Hon är svart.
Vem vann?

Det är en stor dag.
Lillebror är stolt som en tupp.
Han vågar bajsa i toaletten.
Lyckligare pruttunge får man leta länge efter.
Bajsade tre gånger idag.
Bara för att han kan.

Han är en livsnjutare.
Min äldste son.
Lutar sig gärna tillbaka.
Filosoferar.
Funderar.
“Som ett väsen”, säger mormor.
“Som kan föra en del oväsen”, svarar jag.
Han är ju pojke.
Min pojke.
Pojken med det bångstyriga håret,
naglar han inte kan sluta bita på,
och den lilla skrattrynkan i ögonvrån.
Det bor en liten älva där. I ögonvrån.
En skrattälva.
Ibland blir han upprörd, min son.
Då himlar han med sina blå ögon och
suckar “Men kära nån!”.
Kraftuttryck från en älskad liten filosof.

Lillebror sitter vid köksbordet och äter sin kvällsfil.
“Mamma. Jag haj ingen bjajje-bjuj.”
Jag: Nu förstår jag inte älskling.
Lillebror: Jag haj ingen bjajje-bjuj…
Jag: *funderar så det knakar i håret* Nää hjärtat, jag förstår inte.
Lillebror: *tvekar* En schån däj bjajje-bjuj…
Jag: *nu svider det i hjärtat – varför kan min tröga hjärna inte fatta?!
Känner mig som en usel mamma.* Å gubben, kan du berätta mer?
Lillebror: *funderar* En schån man haj näj det jegnaj.
Jag: “En sån man har när det regnar?” – PARAPLY!
Lillebror: *lättad* Ja! En schån haj inte jag.

Nej, men du ska få ett. Av din stenkorkade mamma.

I ögonvrån iakttar jag henne.
Min förstfödda.
Ser hennes gester.
Hennes hållning.
Hör hennes skratt och hennes tonårsjargong.
Jag ler i smyg.
Hon är en spegel av mig.
Fast starkare.
Vackrare.
Tryggare.
Och mitt hjärta fylls av den gränslösa stolthet
som föddes i samma andetag som hon kom till mig.

Hjulet snurrar fort nu.
Vardagshjulet.
Jag har inte vant mig vid tempot än.
Eller vid alla vinkelräta rutiner.
(Trots att jag föredrar dem.)
Men allra minst har jag vant mig vid
att tiden med barnen är så pytteliten.

Dagar som har känts oändliga har bytts
ut mot korta ögonblick av varande.
“Vad har du gjort på dagis idag?”
“Har ni fått schemat? När har ni gympa?”
“Fick ni god mat på dagis?”
“När får ni första läxorna?”
“Vilken fin teckning du målat!”
“Här är pengar att fylla på busskortet med.”

Och sen allt det jag inte säger.
“Det gör ont i hjärtat av att jag inte var med.”
“Jag är livrädd när du är för långt ifrån mig.”
“Om någon skadar dig överger mitt förnuft mig.”
“Det svindlar i min själ när ditt liv inte rör sig i mitt.”

Älskade barn.
Att finnas tillräckligt nära utan att hämma, utan att kväva.
Det är den största konsten.
Jag övar.