Allhelgona.
En helg för varma eftertankar.
För saknad och längtan.
Stora känslor som får själen att darra.

Jag tänder ljus och låter tankarna vandra
till människor som fattas. Som färgat mitt liv.
Stannar till vid själar som rört min själ.
Tackar i mitt hjärta för stunder som funnits.
För minnen jag vårdar.
Och igen klingar toner i mitt hjärta.

Lillebror klocka 07.25 i morse:
- Pappa! Det snöaj den häj dagen. Det äj en häjlig dag!

Visst var det en härlig dag.
Fast jag överväger att anlita nån som skrapar mina
rutor varje morgon. Lillebror är med sina 104 cm
inte till nån större hjälp.

Det snöade sent igår kväll.
Dagen startade följaktligen med feststämning.
När vi parkerat bilen utanför dagis kastade sig
Lillebror ut, rusade mot grinden och hojtade:
- Jag måste bejätta föj fjöken att det haj snöat!

En eloge till fröken som lyckades se jätteförvånad
ut trots att hon precis halkat hela vägen till jobbet.

Möttes av två sanslöst glada ungar när jag stressade in på dagis.
- Ska vi gå hem?
- JAAAAAAAAAAA! (i kör)
Sen hände nåt.
Tvåochenhalv minut senare gallskrek båda två.
Ingen skulle klä på sig.
Ingen skulle gå till bilen.
Ingen skulle åka hem.

Undrar om nån skvätte vatten på dem i smyg.
Nån annan förklaring hittar jag inte.

Jag kliver in på dagisgården för att hämta småskruttarna.
De kommer rusande i halvmörkret iförda fodrade galonisar
och har jättejättebråttom att komma iväg hem.
Jag byter några ord med den dagisfröken som är kvar och noterar
i förbifarten att Lillasyster har ett par obekanta stövlar på sig.
Dagisfröken: Ja, tänk att jag tyckte att det inte stämde. Men
hon lyckades övertyga mig om att det var hennes stövlar!

Lilla damen hade alltså valt ut ett par hon
1. tyckte passade bättre till hennes röda galonisar,
2. ansåg något mindre skitiga än hennes egna, eller
3. inbillade sig funkade bättre på frosthalkan.

Eller också är hon helt enkelt kleptoman.
Återstår att se.

Lillebror: Pappa! Jag äj fäääääädi!
Pappan: Kommer.
***
Pappan: Jösses! Vilken jättebajs!
Lillebror: Jaa! Jag haj bajsat hela sommajen!

Hela sommaren?
Coolt.

- Va kul! tänkte jag när lokalblaskan visade upp ett tvåsidigt söndagsreportage
om min “gamla” kör. En bild på framsidan av tidningen visade en ringlande rad
av konsertklädda körsångare på väg upp mot kyrkan. Jag bläddrade glatt fram
till artikeln, satte mig tillrätta vid frukostbordet med kaffekoppen och började läsa.

Fyra minuter senare strömmade tårarna ner för mina kinder.
Helt oförberedd på den känslostorm som närapå knockade kaffekoppen ur min hand
lät jag mig dras med i minnen som bevarats långt in i hjärtat. Tolv år var kören en
stor – och innerligt kär – del av mitt liv. En andra familj. En fantastisk familj.

Sverige runt reste vi. Med den i mina ögon (och öron) skickligaste körledaren vårt
land har sett. Kyrkor och konserlokaler. Mil efter mil i buss. Goda vänner och
underbar stämsång. I alten fanns jag. Tenorerna bakom ryggen. Känslan när
tonerna ligger exakt rätt. När klangen får håren i nacken att resa sig och när
tårarna glittrar i ögonvrån hos någon i publiken. Att beröra. Minnena var
plötslig klara som fotografier i mitt hjärta.

Nu finns inte tiden. Sången får inte samma utrymme längre. Grynen får
min tid, men vi sjunger gärna tillsammans. Till jul ska jag lyssna till Julton.
Låta minnena stanna igen. En stund. Glädjas med saknad i själen.
Tonerna tystnar aldrig. Klangen finns kvar.
I minnena.

Fick en fråga om Storebrors ålder.
(Apropå inlägget om klädsel nedan…)
Det kanske finns en del nytillkomna läsare, så en
uppdatering av bloggens huvudpersoner kan vara på sin plats:

Storasyster – fyller snart 14. Slå upp ordet “fjortis” i närmaste
ordlista. Där lär finnas en bild av henne. En vacker bild.

Storebror – närmar sig 11. Klok ung herre som planerar fru
och tre barn. En bragd när man växer upp med tre syskon
och två bonussystrar.

Lillebror – 3,5. Har precis släpat sig ur den bittra treårstrotsens
allra djupaste träsk. Underfundig telning med mindre språkproblem.

Lillasyster – fyller 2 om två veckor. Ungen har så mycket skinn på
näsan att Pomperipossa skulle bli avundsjuk. Familjens pussgurka/argbigga.

Om dessa fyra skriver jag.
Om galenskapen och frustrationen.
Om skratten och gråten.
Om glädjen och tröttheten.
Om kärleken och livet.

Ställa om klockan var en höjdare.
Lillasyster firade med att vakna 03.10.
Ingen tid att förlora.
Liksom.
Jag är helnöjd med mina fina blå ringar.
Under ögonen.

Vi tittar på TV.
Nåt musiktävlingsprogram.
En av deltagarna kliver fram på scenen
och avslöjar en världsrekordliten kjol.
Storebror: Men jädrar vad lite kläder hon hade på sig!