Grannen var över en sväng med sin lilla tremånader gamla prinsessa.
Lillskruttan är söt som socker och har ett konstant leende över
för alla som kommer i närheten.
Lillasyster satte sig till rätta i soffan och kommenderade:
Hon sitta min nä!
Ingen dividerar med lilla damen när hon lägger på det tonfallet,
och sockerprinsessan placerades i Lillasysters knä.

Herregud.
Insikten fick mig att le.
Och vrida mig diskret av en lätt ångestattack.
Lillasyster är en stortjej.
Min sista bäbis är långt ifrån bäbis längre.
Min hjärna hojtar “HÄRLIGT!”.
Mitt hjärta viskar “nejnejnej….”

Första advent.
Vintervitt.
Pudersnö.
Frost på näsan.

Haha.

Hällregn hela dagen.
Plus två grader.
Snön är ett minne blott.

Vi bojkottade julskyltningen.
Har varken broddar eller flytvästar hemma.

Köpte var sin käpphäst till Lillasyster och Lillebror på
det hejdlöst välutrustade Maxi ICA.
49 kr styck.
Lillebror valde en svart och Lillasyster en rosa.
Nähä?

Ljudeffekten hittade de i bilen på vägen hem.
Ett litet tryck på ena örat och sen hade vi två galopperande
och vilt gnäggande ponnysar i baksätet.
Milde himmel.

Fick en underlig ingivelse att spela på travet.

Vi sitter i bilen på väg från köpcentret.
Lillebror i baksätet: Mamma. Ska du vaja hemma hela dagen?
Jag: Ja, jag är ledig. Det är ju lördag.
Lillebror: Ska du ingenstans?
Jag: Nej, ingenstans.
Lillebror: Inte ens till Paris?

Mamman – the globetrotter.
Hmpf.

Japp.
Det blev Hemtex.
Halva priset.
Hur fina som helst.
Jag slet som en besatt med strykjärnet medan
Lillebror och Lillasyster tittade på Bolibompa.
När jag precis var klar kom Lillebror ut i köket.
Han stannade och tittade på de nystrukna
köksgardinerna. Sneglade ut mot fönstren
bakom soffan i allrummet och utbrast:
“Å mamma! Det äj så vackejt häj!”

Blivande heminredare månne?

Ikväll kryper vi upp i soffan i vårt adventsfina hus
med var sin glöggmugg, några välkryddade pepparkakor
och en liten Kvibille grönmögelost.
Njutning.
Vacker njutning.

En fråga i all stillhet.
Hur i hela brinnande h*lvete kan det komma sig att
det VARJE år är en adventsljusstake som gått sönder
medan det väntat på sin tur ute i förrådet?
Hur går det till?
Va?
Vavava?

I fjol fattades två ljusstakar till advent.
Jag köpte två nya.
En gick sönder redan innan julen var över.
De håller inte för att tippas i golvet av stökiga ettåringar.
Upptäckte vi.
Men jag inbillade mig ändå att de som fungerade när
jag packade ner dem i januari fortfarande skulle
fungera nu.
Hell no.
Två trasiga.

Gardiner och adventsljusstakar.
Jag tror jag köper fem och lägger på hög.

Nu är det advent i huset.
Pust.
Och lite jul föralldel.
Jag är inte så himla mycket för det här med pynt.
Det stör den allmänna ordningen.
Liksom.
Jag föredrar tusen levande ljus och vackra blommor
(som jag tar ihjäl i rask följd innan jul…).
Den lilla skara tomtar och änglar som dock bevaras
i kärt förvar från år till år får därför komma fram
redan till advent.
Julen är ju så kort.

Nu återstår en nödvändig uppgradering av vinterfina
gardiner. De förra slängde jag efter jul. Helt enkelt
för att förhindra att jag av ren lathet skulle hänga upp
dem i år igen. De var skitfula.
Nu ska jag köpa skitfina.
Tips nån?

Lillebror har tappat sin lilla batteridrivna fläkt.
Eller tappat och tappat.
Han har slarvat till det lite.
Helt enkelt.
Hojtar till mamman.
Sakletaren.

Lillebror: Mammaaaaa! Jag hittaj inte min sån däj som man
blåsej luften med!
Jag: Din fläkt?
Lillebror: Ja. Den. Hittaj inte.
Jag: Jag ska kika.
Lillebror: Haj du såna däj stoooja ögon som kan kan leta bja med?

Japp.
Med mina stora ögon kan man hitta allt.
Förlagda gympaskor.
Reflexband man ska ha runt armen.
Nån av barnens nycklar.
Eller mobiltelefon.
Hundrasju nappar.
Hundraåtta gosedjur.
Eller en liten liten bror som gömt sin under täcket
för att busa lite innan det är dags att sova.

Känslan lättar en aning.
Paniken som växer sig stark som en flodvåg under nattens
mörkaste timmar tvingas undan av dagsljuset och hjärtats
alltjämt fasta slag.
Jag kliver ett steg bakåt och kisar för att skapa distans.
Pratar igen och sätter nya ord på kärleken och oron.
Finns där och står kvar.
Igen och igen.

Älskade barn.
Du är en del av mitt liv.
Du äger en egen del av mitt hjärta.
Låt mig vara här.
Nära ditt hjärta.

Tänk om jag inte hinner?
Tänk om jag inte hinner se allt en mamma ska se?
Tänk om jag inte hinner höra allt en mamma ska höra?
Tänk om jag inte hinner älska dem som en mamma ska älska dem?
Idag är en mörk dag i mitt mammaliv.
En dag av självförebråelser och rannsakning.
Av nattsvarta analyser och böljande ångest.
Har jag försummat?
Inte varit tillräckligt uppmärksam?
Tillräckligt nära?

Jag stryker ett streck över den här dagen.
Älskar allt jag kan och ger alla mina ord av innerligaste omtanke.
Pratar och berättar.
Sätter ord på det svåraste och får hjärtklappning av det jag hör.

Jag viker aldrig.
Står fast där jag står.
Understryker kärleken igen och igen.
Ber av hjärtats kraft att jag hinner.