I morgon är det nyårsafton.
Tid för eftertanke och reflektion.
Tid för nya tankar. Nya önskningar. Nya löften kanske.

Jag tänker att jag har tusen skäl att vara tacksam för året som gått.
För familj och vänner som ger mitt liv magiskt innehåll.
För arbete som utmanar och utvecklar i riktningar jag inte kunnat förutse.
För att jag lever, får leva.
Får möta nya dagar.

Jag önskar att jag får älska än mer.
Att jag ska se nya värden och nya människor i min väg.
Önskar att jag inte ska stelna. Fortsätta vara levande.
Jag önskar att jag kan vara stark för dem som behöver.
Stötta och hjälpa där jag kan. Att jag ska räcka till.
Räcka till..

Jag lovar att växa. Att våga ta nya steg, tro på min och andras förmåga.
Och jag lovar att hålla balansen i den eviga striden mellan mamma-jaget,
jobb-jaget och hustru-jaget.
Lovar att prioritera.
Lovar att se mina barn.
Varje barn, varje dag.
Se min man.
Och mig själv.
I alla fall varannan dag..

Jag vill tacka alla Er som läser min blogg.
För alla fina tankar ni lämnar. De betyder mer än ni kan förstå.
Nu önskar jag Er alla ett sprakande, glittrande, gnistrande,
kärleksfullt, stilla, varmt och strålande Gott Nytt År.
Var rädda om Er.

Gabriella

Här hölls sångsamling på eftermiddagen.
Lillebror, Lillasyster och fem dockor utplacerade på golvet i storleksordning.
Dockorna lades noggrant på rad med näsorna ned i laminatgolvet.
Därefter bäddades de in i Lillebrors ljusblå snuttefilt.
Det hela såg hejdlöst festligt ut.
Och ännu skojigare blev det när Lillebror och Lillasyster hand i hand
traskade runt den inbäddade lilla skaran sjungandes “Björnen sover”.
Sju gånger.
Sen var det Lillasysters tur att vara björn.
Lite krångligare dock eftersom dockorna inte var nåt vidare
begåvade i vare sig sång eller ringdans.
Lillebror löste det hela galant och skötte hela kalaset själv.

Gissa vem som får leda långdansen nästa julafton?
(Som – kan tilläggas – traditionsenligt genomförs till All I want
for christmas på högsta volym.
Med Mariah Carey.
Fråga inte.)

Typiskt.
Så fort jag släpper tvättkorgarna (ja, vi har tre) med blicken
så passar tvätten på att föröka sig elva gånger.
Helt vansinnigt.
Jag anar en komplott.

När pappan blir arg går han ut och går.
När jag blir arg svär jag, skriker och gnisslar tänder.
När Storasyster blir arg kör hon sin fjortisattityd i kvadrat
och bloggar ut sin frustration.
När Storebror blir arg blir han tyst. Knäpptyst.
När Lillebror blir arg dänger han igen dörren till sitt rum
så att gångjärnen viker sig.
När Lillasyster blir arg – tar hon av sig strumporna???

Förklara den?

Tog med Lillasyster på stan.
Smart tänkt.
Får alla andra bestyr att framstå som en söndagspromenad.
Hela hon är ett enda stort litet INTE.

Ska INTE ha vantarna!
(Tänk att du kan kasta så långt. Kan bli nåt i friidrott kanske?)
Ska INTE ha mössan!
(Vad fin den blev när den hamnade under hjulen på vagnen. Grå liksom.)
Ska INTE sitta i vagnen!
(Jaså, så långsamt kan man gå när man är två år? Jättejättejättelångsamt.)
Ska INTE hålla i vagnen!
(Fast bussen som dånar förbi gör skitont om man krockar med den.)
Ska INTE lägga varorna på disken!
(Expediten blir tokgrinig om man stjäl saker lilla älskling.)
Ska INTE gå åt samma håll som mamma!
(Du hittar inte själv. Tro mig.)

Hon somnade i bilen på vägen hem.
Tur att hon är så oerhört söt när hon sover.

Skulle natta Lillebror.
Det gick inte.
Han hade släppt en fis i sängen
som hade kunnat döda en häst.
Fick vinka istället.

Jag har en liten farmor.
Hon har väl alltid varit tämligen liten, men nu är hon pyttepytteliten.
Och vimsig.
Just nu får hon något motvilligt finna sig i att bo på sjukhuset ett tag.
Det är mycket som kan krångla på en liten vimsig farmor.

Vi hälsar på henne. Min syster, Storebror och jag.
Hon vilar under täcket när vi kommer.
Hennes vita rufsiga hår sticker upp ovanför kanten på täcket
och sprider ut sig över kudden. Sköterskan som släppt in oss
säger att hon har besök, och hon kikar upp på oss med nyvaken blick.
Det tar en liten stund innan hon känner igen Storebror.
Min syster hjälper henne att höja sängen till halvsittande läge,
och sedan pratar vi.

Hon frågar Storebror vad han ska bli när han blir stor.
Han svarar gitarrist. Vi stannar en timme, och han får samma
fråga åtta gånger. Varje gång svarar han lika artigt, att han nog
vill bli gitarrist. Lilla farmor undrar om han kommer på TV snart.

Hon frågar Storebror om han har några syskon.
Han berättar om Storasyster, Lillebror, Lillasyster och bonussystrarna.
Farmor tror att hon minns.
Efter fem minuter frågar hon igen.
Och Storebror berättar.
När hon frågat tredje gången syns det i hennes ansikte att hon känner
igen svaret. Hon blir tyst. Så säger hon med ett fniss “Det är helt blåst
här uppe!” och rufsar sig i det vita håret. Hon vet att hon inte vet.
Och mitt i alltihop skrattar hon åt allt som blir så tokigt.

Vi öppnar chokladen vi köpt och slår igång TVn innan vi går.
Sport.
Och choklad.
“Det är långtråkigt här.” säger farmor. “Vet ni när jag får åka
hem?” Det vet vi inte. Och det svarar vi.
Tolv gånger.

Fina lilla farmor.

Lillasyster hade en av sina berömda nätter-från-helvetet.
Somnade motvilligt efter många långa diskussioner långt
efter julklappar och julgodis. Vaknade vid 04-rycket och
försökte övertyga hela Sundsvalls kommun om att det
jädrariminlåda inte var läge att sova mer.
Den ungen kan skrika så att tapeterna krullar sig på väggarna.

Vi kämpade i drygt en timme.
Sen däckade hon.
Det gjorde inte pappan och jag.
Det funkar inte så när man varit halvt vansinnig den tiden på
dygnet. Det tar timmar att hitta tillbaka till John Blund & co.

Ikväll stoppades den lilla skrikfabriken isäng med bestämd
hand och idel tal om hur obeskrivligt ljuvligt det är att sova.
Hela natten.
Jag lade mig bredvid henne i sängen.
Vi båda trötta efter en natt utan sömn och en dag med
hundraelva vansinneskonflikter.
Då.
Då slog hon sina runda armar runt min hals och höll det
hårdaste den lilla kroppen kunde orka.
Hon tittade in i mina ögon med sina mörka blå.
Och så sträckte hon sin lilla näsa fram mot min och lade
den pyttelilla nästippen mot min.
Så låg vi.
Andandes varandras andetag och lät lugnet komma.

Önskar oss en lugn natt.

Lillebror fick en doktorsväska av tomten.
Jubel och trumpeter.
Nu turas vi om att vara sjuka allihopa.
Idag var det min tur att agera halvdöd.
Lillebror hade en djup bekymmersrynka mellan
de ljusa ögonbrynen när han satte det röd-blå
stetoskopet på min mage och lyssnade.
Lillebror: Japp. Det sa dunk.
Jag: Å vilken tur.
Lillebror: Nu ska vi ta tempen!
Han körde ner den lilla plasttermometern i halsen på
mig i 1,2 sekunder och tittade sedan bistert på resultatet.
Jag: Har jag feber?
Lillebror: Japp. Femton meter.

Käraste bloggläsare.
Nu vill jag bara önska er en fantastisk, gnistrande, glittrande jul.
Tack för alla underbara kommentarer. Ni gör mig glad ända in i själen.
Jag läser alla era tankar och det värmer så att ni tar er tiden att lämna avtryck.

Varma julkramar.
Gabriella