Det är lördag.
Klockan är 09.50.
Ingen kräks.

Jag upprepar.
Ingen kräks.
Eller fiser illa för den delen.

Jag ropar inte hej än.
Det är ju faktiskt flera timmar kvar.
Pessimist?
Jag?
Överarbetande realist tror jag det kallas.

Nåväl.
Nu ska jag
duscha (länge)
raka benen (var ställde jag häcksaxen?)
måla naglarna (med Lillasyster i knäet…)
ringa hem Storasyster från sin kompis för att fixa mitt hår (lockar eller plattång?)
övaövaöva på texterna (fast egentligen är övning för fegisar)
klämma in mig in min nya fina klänning (blir ingen lunch idag)

Och sen SKA vi på bröllop.
Japp!

MEN SLUTA SNÖA NÅN GÅNG!

10 pepparkorn.
Sesamolja.
Tvätta händerna hundraelva gånger.
Wiskey (Ja. På en onsdag. Vad gör man inte?)

Om jag inte slutar känna efter snart hamnar jag på psyket.
Och då kan jag inte heller gå på bröllopet.
Ju.

Varje gång en unge hostar, rapar eller fiser stannar hjärtat.
Kan inte vara bra detta.

På lördag ska vi på bröllop.
Vår första festliga tillställning tillsammans utan barn
sedan Lillebror föddes för snart fyra år sedan.
Kan ni försöka föreställa er hur mycket vi har längtat?
Hur mycket vi har planerat?
Köpt ny klänning.
Skaffat barnvakt.
Övat. (Ska visst vissla sjunga nåt också.)

Detta har varit ett ljus i det förbannade vintermörkret
när vi hasat runt här bland smutstvätt, matteläxor,
budgetdeadlines, snoriga näsor och iskalla vintertår.

Kort sagt.
Vi har längtat efter detta.
Vi två på fest.
Äntligen.

Det går magsjuka på dagis.

Behöver jag säga mer?
Vad tror ni oddsen är att vi är friska på lördag?
Eller att barnen är det?
Alla sex barnen?

Jag orkar inte.

Hastar mot bilen, sen som vanligt.
Stannar upp och kisar.
Mot solen.
Klockan 16.20.
Livet återvänder.

Lillebror har av någon outgrundlig anledning fått för sig
att han är chefstekniker och vaktmästare i det här huset.
Det tar sig lite olika uttryck.
Han skruvar utan problem isär sin IKEA barnmöbel med en IKEA-nyckel.
Han har som vara att knycka alla nycklar han hittar och sortera om dem.
Den roligaste leksaken är vårt gamla strykjärn.
I morse när jag – trött och frusen – skulle ta min morgondusch, hade han
skruvat ner golvvärmen till ingenting. Det var iskallt i badrummet, och
på golvet gick det över huvud taget inte att gå. Jag skuttade runt som
en kanin på uppåttjack och frös så jag skakade.
Tack älskade, fiffige lille son.

Att han dessutom utan problem startar datorn, loggar på,  sätter in
“Björnes magasin” i DVD-inkastet, startar spelet och justerar till ljudet
vill jag inte ens kommentera.
Jag som knappt kan få igång min pc utan support..

Jag: Vad är det? (pekar på en ballong i boken vi läser)
Lillasyster: En blång!

Sötnöt.

Jag:  I morgon är det dagis!
Lillebror: Nä. Jag är sjuk.
Jag: Neje, nu är du hur frisk som helst!
Lillebror: Nä. Jag har en vattkoppa kvar. Här.
(visar en liten söt skorpa på ryggen)
Jag: Den smittar inte. Det blir dagis.
Lillebror: Jaha…

Killen skulle helst tillbringa sitt liv softandes i pyjamas,
halvliggandes i soffan framför Bolibompa, sippandes
på en mugg O´boy.
Den killen kan njuta.

Kom ut till bilen efter en lååång arbetsdag.
Eftermiddagen bjöd på noll grader och nåt som
liknade regn som direkt frös till is på vindrutan.
Då har nån idiot satt fast en reklamlapp från Shell på rutan!
Fantisera lite om hur den satt fast i isen!?
Hur jag än drog satt hälften av pappershel*etet kvar och
fick skrapas loss med isskrapan.

Ska man verkligen behöva sätta “ingen-reklam-tack” på bilen?
Eller kanske “absolut-inga-papper-på-min-vindruta-korkskalle!”
En sån ska jag ha.

PMS?
Jag?
Tssssss….

Storebror tävlade DM i pistolskytte.
Sköt 40 skott och 370 poäng.
Lär vara bra har jag förstått.
Han var glad och då är jag glad.

Själv roades jag mer av gårdagens basket i blåsiga Östersund.
Det är nåt med ungar och lagsport.
Jag blir varm i hjärtat när de lyckas.
Kämpar och sliter.
Peppar varandra.
Skrattar och svär.
Tillsammans.
Det är stort.