Dundrande huvudvärk med snygga blixteffekter.
Huttrar under en filt. Med tröja och yllekofta. Och tofflor.
Hostar som en flock skadeskjutna kråkor.

Morgondagens prognos någon?

Förra helgen var vi på middag hos goda vänner, familjen J.
Vi blev hämtade av fru J M i deras Saab.
Efter en ljuvlig kväll med galet god mat och härligt sällskap
tog vi en taxi hem med två trötta skruttar i varsin bilbarnstol.

I helgen satt Lillebror och filosoferade kring ämnet bilar.
Lillebror: Mamma?
Jag: Ja?
Lillebror: Vi har en Volvo och en Toyota.
Jag: Japp.
Lillebror: Och J har en Saab och en taxi!

Asfalt!
Jag kan se asfalt!!

Storasyster städar sitt rum.
Hon kommer kånkandes på en kartong med mina gamla dockkläder.
Jag ställer mig vid köksbordet och börjar plocka med mina minnen.

Det är farmor som sytt dockkläderna.
Lilla virriga farmor som innerst inne i hjärtat ville leva sitt liv i en syatelje.
Som närde sina sömmerskedrömmar i det lilla hörnet av matrummet där
den kära Singersymaskinen stod uppställd. Där fanns glädjen.

Mina fingrar känner igen de fantastiska konstverken hon sydde
till mina dockor. En helfodrad rosa manchesterjacka med mössa till.
En morgonrock i blankt 70-talsmönstrat tyg. Jag hade en likadan.
En fantastisk plisserad kjol och en helfodrad rock med slag i samma tyg.
En röd manchesterkjol med resår i midjan och en åkpåse i brun fuskpäls.

Symaskinen har stått orörd i många år nu. Händerna som så kärleksfullt
styrt tyget under nålen har för länge sedan tappat sin rörlighet och
ögonen har sakta förlorat sin skärpa. Jag plockar med min barndoms
kärlek och tårarna faller stilla ner över ömt sydda sömmar och omsorgsfullt
valda knappar. Tiden rusar trettio år bakåt. Stannar till och rusar tillbaka.

Tiden håller på att ta min farmor.
Symaskinen finns kvar. I omsorg hos en kär kollega.
Minnena behåller jag.

Lillasyster sitter uppkrupen i soffan och vi läser saga.
Eller rättare sagt – vi tittar på djurbilder i en bok.
Jag: Vad är det? (pekar på ett får)
Lillasyster: En lammunge.
Jag: Vad säger den?
Lillasyster: Bäääääää.

Jag: Vad är det? (perkar på en gris)
Lillasyster: En gris.
Jag: Vad säger grisen?
Lillasyster: Bääääää.

Jag: Vad är det? (pekar på en flodhäst)
Lillasyster: En giraff. Den säger bääää.

Jag: Vad är det? (pekar på en mullvad)
Lillasyster: En… ingenting. Bääää.

Herregud.
Måste ta tag i detta.

Vi tittar på Babbens pratprogram.
Alcasar sjunger.
Tess skuttar runt i en vrålslimmad skinnklänning.
Storebror betraktar numret och kläcker sedan ur sig:
“Mamma. Om jag gick i den klänningen till skolan,
tror du jag skulle komma hem levande då?”

Jag ber en tyst bön om att jag aldrig ska få veta svaret på den frågan.
Det var helt enkelt ingen snygg klänning.

Det VRÄKER ner snö.
Nu går jag och gräver ner mig.

Ibland.
Ibland när jag ser dem stannar tiden.
Mitt hjärta väntar.
Försöker förstå gåvan jag fått.
Allt annat blir blekt.
Utan konturer.
De är skarpa.
I starka färger.
Fyra liv som ger mitt liv nya nyanser.

Ibland.
Ibland när jag ser dem rusar tiden.
Jag springer efter.
Försöker fånga sekunden.
Ögonblicket.
Skrattet.
Barnet.
De växer ikapp mig.
Ifrån mig.
Glädjen över framstegen bubblar i mig.
Sorgen över allt som inte kommer åter svider i mitt hjärta.
Leva nu.
Stanna i sekunden.

Ibland.
Ibland förstår jag allt jag fått.
Och hjärtat bugar av tacksamhet.

Jaha…

03.14:
Lillasyster: Mamma! Jag vill se på Bolibompa!
Jag: Det är ingen på Sveriges Television som jobbar klockan tre på natten.
Lägg dig och sov.

04.08:
Lillasyster: Mamma! Jag vill ha min välling!
Jag: Den här restaurangen är inte öppen mitt i natten.
Lägg dig och sov.

04.09-05.19:
Lillasyster tuggar på nappen, drar mig i håret, pillar på lappen bak i mitt
nattlinne, knackar i väggen, petar pappan i näsan och sjunger “Solen lyser
himlen är blå”.
Jättefint.
Verkligen.

05.20:
Lillasyster slocknar och snarkar som en skogsarbetare.

05.40:
Mammans väckarklocka ringer.

Småbarn är det bästa jag vet.

Jag vill inte frysa mer.
Villintevillintevillinte!
Ge mig vårsol dagsmeja och tussilago.
Ge mig.
Geeeeee mig.