Så loggar jag på.
Sidan blinkar till.
Ni finns där.
106 kommentarer.

106.

Tack.
Tack finaste raraste Ni som tagit av Er tid.
Skickat mig de varmaste tankar av kraft och omtanke.
Talat om skratt och tårar. Om igenkännande och likheter.
Berättat för mig att mina ord duger utmärkt.
En rad i taget.
En tanke åt gången.
Precis så här.
Helt enkelt.

Jag älskar att blogga.
En helig stund på kvällen då jag får förlora mig i mina tankar.
En dagbok som växer med mina Gryn.
Oersättlig.

Stressen har bitit sig fast och ruskar mig omilt.
Jag andas och sänker axlarna.
Det ska vända. Snart.
Och stärkt av Era fantastiska ord tar jag ny sats.

Jag vilar över Valborg.
Några dagar utan dator. Utan jobb och utan blogg.
Sen ses vi igen.
Här.

Tack igen.
Innerligt tack.

Allra varmaste kramar.

Jag är inte riktigt i balans.
Inte i fas med mig själv och mitt liv.
Mellan raderna kanske den syns.
Stressen.
Kanske ni märker den.
Kanske.
Då kommer detta.

Geniet “Alex” skriver:
“Man kan om man vill.
Skriva en mening per rad.
Ett lätt sätt att se ut som man kan skriva.
Bra vad?”

Mitt vanliga – starka – jag hade ryckt på axlarna.
Garvat år en idiot som tror sig kunna bättre.
Flinat åt en besserwiesser som inte tagit sig tid att läsa mer än några
av mina hundratals inlägg om kärleken till de finaste jag har.

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon författare.
Aldrig påstått att jag är bra på detta.
Varje ord är en känsla eller en liten liten inblick.
Inte svårare än så. Inte märkvärdigare än så.
Jag tycker att mina ord passar bra på bara en rad.

Helt enkelt.

Nu strömmar tårarna och jag ser inte tangenterna.
Som tur är hittar jag dem ändå.
Efter hundratals inlägg om kärlek.
Kritiken gick rakt in.
I hjärtat.

Nu får bloggen vila tills jag hittat balansen.
Eller tills jag lärt mig skriva ordentligt.

Det lär ta tid.

Det snurrar så fort nu.
Våren är den intensivaste tiden.
På jobbet.
Hemma.
Hundraelva aktiviteter.
Överallt.
Fotbollscuper. Utvecklingssamtal. Gympaläger. Städdag på dagis.
Budgetuppföljning. Planeringsdagar. Projektavslut. Rekryteringar.
Jag åker mellan aktiviteterna och möter mig själv på vägen.
Axlarna vid öronen. Pulsen i halsen.

Jag läste i senaste Mama att av Sverigens mammor med barn
mellan 0-7 år arbetar ungefär hälften deltid.
I vårt hus finns sex barn.
Jag sneglar på kalendern och räknar ihop veckans arbetade timmar.
Får det till 49.
Det kanske inte är någon sensation att jag känner mig sliten..

Mer vitpeppar och sesamolja.
Skål.

Vi kurerar.
Kommenterar inte mer utan tänker tyst “peppar peppar”.

Vitpeppar äter vi förstås.
Och dricker sesamolja.
Nåt som smakar såninihe*vete illa måste motverka magsjuka.
Måstemåstemåste.

Peppar peppar.

Första vårdagen.
På riktigt.
Jackan av.
Solbrillorna på.
Näsan mot himlen.

Lillasyster hälsade våren välkommen
med en rejäl magsjuka.

Vad säger man?
Crap.

Lillasyster och Lillebror badar.
Och kivas.
Jag lyssnar från köket på hur irritationen stiger
och gnabbet blir högre och högre.
Slutligen gastar Lillebror: SLUTA!

Effekten låter inte vänta på sig.
Lillasyster bryter ihop.
“MAMMAAAAAA!”
Jag: Vad gör ni därinne?
Lillasyster: Han sa jag va en bajskorv!

Lillebrors min är obetalbar.
Först häpen.
Sen ohyggligt trött på sin lilla syster.
Han vänder ryggen åt henne i badet och meddelar över axeln:
“Det sa jag inte. Jag sa sluta. Faktiskt.”

Bajskorven säger ingenting.
Hon surar.

Lillebror ropar från sängen.
Ser mycket bekymrad ut där han kurar under täcket.
Jag: Hur är det älskling?
Lillebror: Det smyger spöken här på låtsas.
Jag: Spöken? Tror du?
Lillebror: Ja. De smyger där ute. *pekar mot fönstret*
Jag: Bakom din rullgardin.
Lillebror: Mm. De bor i min vägg.
Jag: Fast vet du, det finns inga spöken på riktigt.
Lillebror: Men mamma, de är magiska.

Funkar Alfons Åbergs “Stick du dumma spöke för du finns inte”
även på magiska spöken? Eller gäller den ramsan bara för
vanliga, helt omagiska spöken?
Bu.

Det råder gränslös bloggtorka.
Vilar Grynen några dagar och återkommer när jag
har något vettigt (??) att komma med.

Kramarna.

Jaadå.
Ge det bara någon vecka till så går det att pulsa
ända fram till gungställningen på baksidan.
Vill minnas att det finns en sandlåda någonstans också.
Vi ger det till mitten av maj.
Skam den som ger sig.

*fnys*

Väcktes i morse av en blöt puss mitt på munnen, levererad
med kommentaren “Å mamma, jag har sovit så gott!”

Lillasyster.
Vilken livsnjutare.