Fick ett sms på förmiddagen.
“Grattis på morsdag mamma”.
Från Storasyster.

Det sved i hjärtat.
Av glädje.
Av saknad.

Underliga liv.

För övrigt är jag så allergisk att jag bara vill gråta.

Sommar.
+28 grader i skuggan.
Fotbollsmatch med Storebror på världens dammigaste grusplan.
Varmkorv i pausen. För varmt för kaffe. Saft tack.
Glassen smälter och rinner på Lillasysters ben.
Sanden fastnar jättebra i kladdet.
Lillebror får lustiga ränder på tinningarna av glasögonskalmarna.
Bruna sommarhänder.
Lortiga sommartår.
Grillning i sommarkvällen.
Lax i kvällssol. Som den gör sig allra bäst.

Livet är underbart.

Fredag kväll.
Har tänt massor av ljus trots att det är ganska ljust.
Jag älskar känslan - värmen – livet som sprider sig kring levande ljus.
Har precis krupit upp i soffan i mina fulaste mjukisbyxor och
min allra skönaste stickade kofta. Tofflorna står under bordet.
Jag lyssnar på min man och min yngste son som läser saga och
tramsar i vår säng. Lugna röster varvas med galna fnitter.

Jag läser om Lotta och Hanne, Sabina och Ulrica.
Jag får ångest över mitt eget gnäll.
Min egen självömkan.
“Jag är så trött.” – Jaså?
“Ungarna bara gnäller.” – Jaha?
Livet är här och nu.
HÄR OCH NU.
Ett fnitter i sängen.
En saga om ingenting.
Ett liten blås på ett pyttelitet osynligt sår.
En torkning i en liten rumpa.
En diskussion på telefon med en trotsig 14-åring.
En fotbollsmatch med tio gängliga 11-åringar.

Livet.
Det som pågår nu.
Medan jag jagar dammråttor och fjantiga kilon runt magen.
Medan jag nojar över triviala saker som inte betyder någonting.
Ingenting.

Jag älskar min familj.
Min man.
Mina Fyra Gryn.
Mitt liv.

Jag är tacksam:
Ödmjuk.
Och pinsamt gnällig.

Lillasyster tycker om att vara fin.
I hennes värld innebär det att man
sätter arton hårspännen i håret.
Mitt på huvudet.

Houston. We have a problem.

Ni är så söta som stöttar mig i mina knäbekymmer!
Just nu kör jag vanliga receptfria Voltaren, är inne på tredje
dagen och tycker att det är liiiiite bättre i alla fall.
Oerhört långt ifrån någon löpning dock.
Ljusår bort…

Jag har sprillans nya skor, men de kanske inte alls passar mig.
Ska kolla upp det så fort jag klara av att gå ner till stan…
Behöver säkert nåt special-super-mega-extra-dunderdyrt hjälpmedel
som gör att jag aldrig kommer igång med joggandet igen.
Negativ?
Pessimist?
Jag??
*host*

Återkommer med framstegs(?)rapporter.

Lillasyster har bestämt sig för att blöjor är för bäbisar.
Hon har dessutom fastslagit att hon inte är en bäbis.
Sålunda tränas det en del.

Idag hade hela dagen avlöpt utan minsta kissincident.
Lillasyster knatade från bilen stolt som en tupp höna.
Vi hann vara hemma i 22 minuter.
Sen bajsade lilla damen.
Inte i toaletten.

I morgon ska jag förpassa mina onda knän till lämplig
barnklädesaffär och shoppa loss på trosor i stl 92.
Finns inte en chans i hela halva Norrland att jag gör
rent dem efter en sån bamsebajs. De åker i soporna.

Om det innebär att jag bidrar till växthuseffekten får det vara så.

Joggandet är placerat på hyllan.
Har skitont i knäna.
S-k-i-t-o-n-t.
Nu blir det Voltaren och en stilla bön om
att snarast kunna återuppta min nya hobby.

Crap.
Jag njöt verkligen av att komma ut.
Iväg.
Röra på mig och andas ny luft.
F*n.

Trädgårdsfest på dagis.
Krattor och sekatörer i högsta hugg.
19 grader varmt och glada ungar i varje solig buske.
Picknick på ett blommigt överkast och jordgubbar på byxorna.
Härligt.
Vi har världens bästa dagis.
Verkligen.
Världens bästa.

Lillebror och Lillasyster filosoferar över kvällsflingorna.
Lillebror: Men varför slängde du blomman?
Lillasyster: Fö ja ville inte ha den.
Lillebror: Tyckte du inte att den var vacker?
Lillasyster: Nää.
Lillebror: Jag tycker blommor är vackra. Och katter.
*paus*
Lillebror: Och människor tycker jag är vackra.

Hjärtat.