Det är 1 år och 4 månader mellan Lillebror och Lillasyster.
16 månader.
Rätt tajt får man säga.
Ändå minns jag inte bäbistiden med Lillasyster som speciellt jobbig.
Trots att Lillebror slutade sova på dagarna vid 14 månaders ålder, och jag därmed
inte hade en enda minut av “egen tid” under min mammaledighet med Lillasyster.
Något 15-timmarsdagis hade vi inte heller, förrän långt senare, så han var med mig.
Jag minns att omtänksamma mammor i min omgivning flämtade vid denna insikt:
“Va! S-o-v-e-r han inte!?! Men när får du vila då??”
Tja.
Det gick.
Bra, dessutom.
Visst fanns det dagar när de två telningarna gick mig fullständigt på nerverna,
men det var faktiskt inte särskilt ofta. Förrän lagom när jag började jobba efter
tre år hemma.
Då.
Då beslutade de sig för att det var dags att bråka lite.
Med varandra.
Glöm “lite”.
Det har kvalificerat för svart bälte i retsticketricks.
Båda två.
Och så idag.
Jag slängde ner mig på gräsmattan och blundade i solen en stund,
och kring mig och den lilla plaskpoolen rände Lillebror och Lillasyster.
Inget bråk.
Bara lek.
Det handlade om livsfarliga hajar som Lillebror med stor träffsäkerhet
tog kål på med sin gula vattenpistol medan Lilllasyster – mycket kvinnligt (?) -
stod på en av trädgårdsstolarna och skrek för full hals.
- Hajar, hajar!!
Det fixades och donades med dockvagnar och plastgräsklippare och de
tilltalade varandra som “Mamman” och “Pappan”. Dag blev till natt i
leklandskapet och jag kunde inte sluta lyssna.
De lekte.
Tillsammans.
Med 16 månader mellan sig har de hittat fram till varandra.
Jag önskar att de genom hela livet ska jaga hajar för varandra.
Att de ska ropa efter varandras hjärtan i fara och alltid, alltid
älska varandra. Att de ska vara varandras styrka.
Med 16 månader emellan.
Vila kan jag göra sen.
