Vi rasar in i hallen efter dagis.
Samtalet som följer skulle få socialdamerna att sätta i halsen.
Lillasyster tjavar iväg mot badrummet:
- Mamma, jag behöver sprit!
- Jag kommer…
- Mamma! Ge mig spriten NU!

Vår innerliga önskan att hålla influensan på avstånd har gjort
barnen lätt indoktrinerade på handspritandet. Undrar just om
det kan vara vanebildande?

Jajamen. Så har jag då gjort det. Eller DET.
Jag klarade mig i nästan femton år. Även om det varit nära mer än en gång.
Erkännes motvilligt men med total självinsikt.
Jag glömde hämta en unge.
Say it again.
Jag glömde hämta en unge.

Jaherregud.

Fick ett sms från Storasyster precis när jag småsprang mellan två
möten på jobbet. Insåg att jag skulle missa att svara om jag inte
gjorde det direkt. Läste nåt om “följa med N till stan” och “hämta
löshåret” och nån rart om “puss å kram”. Svarade “Ok! Puss.” innan
jag slirade in på mötet en minut för sent.

Åkte hem. Hämtade Lillebror och Lillasyster på dagis (två rätt av
fyra möjliga…) och mötte Storebror hemma på trappan.
Maken lagade middag, och när vi satte oss vid 17.30 konstaterades
runt bordet att Storasyster inte kommit hem.
- Hon kommer med bussen, svarade jag. Självsäkert.
Jo tjena.

18.00 började jag lite irriterat fungera på vart ungen tagit vägen.
Hon vet ju när vi äter middag. Ju! Ringde henne på mobilen.
- Hej mamma!
- Hej, vart är du??
- På stan..
- Jaha, men middagen då??
- Men, jag skulle ju åka med dig hem?

Ridå.
Joodå. Det stod så i sms:et. “Åsså åker jag med dig hem.”
Bra.
Fint.
Synd bara att mamma är en galet stressad halvdyslektiker.

Dottern hämtades hem från stan.
Mamman sitter i ett hörn och skäms.

Dagisväskorna är packade.
Måndagens kläder framlagda i högar i badrummet.
Lillebrors lapp sitter på det vänstra glasögonglaset. Nyputsade.
Skorna på parad i hallen. Jackorna på krokarna.
Storasyster packar gympakläder. Första gympalektionen i morgon.
Storebror donar med sin ryggsäck. Ännu inga läxböcker.

Småttingarna nattade med saga och mys.
Jag kryper upp i soffan för att förbereda arbetsveckan.
Gläds åt mitt fantastiska jobb. Lyckis mig.
En kopp thé lite senare.

Söndagsångest?
Inte en enda sekund.

Han är så liten.
Tunn.
En liten Lillebror som kavar sig upp i stolen hos
ortoptisten på ögonkliniken. För vilken gång
i ordningen vet jag inte. Sedan han var 1,5 år.
En liten pojke med ljust lockigt hår och skelning.
Nu är han 4 år. Håret har mörknat och är klippt
kort. “Så har stora pojkar håret mamma.”
Skelningen är kvar. Bakom starka, starka glas.

Han tittar på bilder. 3-dimensionella. Det går inte.
Han ser inte.
Han kämpar och spänner sin lilla kropp så att det
gör ont i min. Försöker. Igen.
Han tittar på bokstäverna. Lapp för ögat.
Koncentrationen känns i hela rummet. Elektrisk.
Han som har tränat så med sin lapp. Varje dag.
Hela sommaren.

Det har inte blivit bättre.
“Du vet, ditt ena öga är så bra, så bra. Det andra
är lite lat. Det behöver träna lite till.”
Han nickar. Tar på sig sina glasögon med den nya
lappen på. Som frostat glas. 4 dagar i veckan.
Tills vi kommer tillbaka nästa gång.
Månader bort.

Han kommer tillbaka till dagis med sin nya lapp.
Berättar att hans lata öga måste öva mer.
Han som kämpat så.

Mitt lilla hjärta.

Vi avslutade Bolibompa med dans till Sarah Dawn Finer.
Lillebror, Lillasyster, Storebror och jag.
En stilla fredagsmysdans i vardagsrummet med tända ljus
i alla hörn. Lillasyster i Storebrors famn. Lillebror i min.
En ballad med värme i fredagströtta hjärtan.

Sekunder att spara.
Längst inne i själen.

Fick stryk av Storebror på kvällskvisten.
I fotboll.
På PS2.
Jag är värdelös.
Han kunde inte sluta skratta.

Idag har det regnat.
Nähä?
Torkskåpet har lagt in om uppsägning.

Lillebror filosoferade bak i bilen på väg till dagis.
Morgonen bjöd på höstig dimma över vår ö, och han betraktade
tyst de grå stråken i trädtopparna. Fukten lade sig som en hinna
på vindrutan och jag drog igång torkarna.
- Mamma. Det är sån där dimma idag.
- Ja, har du sett vad grått det är?
- Mmm. Fast det gör inget. Man tar bara bort det med hårtorken.
*tystnad*
- Hårtorkarna… Rutan… Vindrutetorkarna menar jag!

Tack för fina råd kring Lillasysters knasnätter.
Kloka på olika sätt allihop.

Vi tycker att vi är ruggigt tydliga med barnen, men det finns naturligtvis
en risk för att hon “kommit undan” med detta bara för att hon är minst.
Och definitivt sist.
Men hon sover sämre än de andra, och så har det varit sedan hon var bäbis.

Vi har verkligen kämpat med gå-tillbaka-med-henne-till-hennes-säng,
men ungen kan ligga klarvaken i två timmar mitt i natten, och då funkar
inte den varianten riktigt. Att gå därifrån innan hon somnat om innebär bara
att det tar åtta sekunder innan hon
1. kommer tassande tillbaka, eller
2. skriker som en galen gris.

Just nu hoppas vi att omställningen till dagis gjort hela cirkusen värre igen.
Hon sov ju faktiskt riktigt bra under ett antal veckor i sommar.
Och hon fyller snart 3. Det bara MÅSTE vända.

I morse vaknade jag av väckarklockan utan Lillasyster i sängen.
Hon sov. I sin säng. Till 07.00.
Jag hjulade hela vägen till jobbet.

Storebror spelar fotboll.
Tisdag, torsdag och söndag.

Nu drar basketen igång.
Tisdag, torsdag och söndag.

Hur var det egentligen?
Har de kommit nånvart med den där kloningen?