Hinner inte blogga.
Eftersom jag inte hinner tänka.
Hinner inte ens andas.

Återkommer.

Jag sitter i soffan med pc:n i knäet. Lyssnar på Spotify och väljer bland
favoritmelodier och innerliga texter. Upp i soffan klättrar Lillasyster
och kavar ner rumpan bredvid mig. Så kommer Storasyster släntrande
och slår sig ner på min andra sida. Mina underbara döttrar. Lutar sig
från var sin sida och nynnar försiktigt till en älsklingssång.

Vi letar vidare i spellistan. Väljer och lyssnar. Väljer igen.
Så hittar vi den. Melodin med den magiska texten. Och vi lyssnar.

“Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that Im losing her forever
And without really entering her world
Im glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see whats in her mind
Each time I think Im close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time”

När den sista tonen klingar gråter vi. Storasyster och jag.
Orden sitter som små pilar i hjärtat. Speglar vårt liv.
Speglar kärleken och brådskan.
Speglar glädjen och ångesten.

Så vi låter oss gråta klart.
Lillasyster ser förundrat på oss.
Väntar tills vi torkat bort tårarna och skrattar snorigt mot varandra.
Sen tar hon en annan sång:
“Och boden han körde till furuskog
Hejom fejom fallerallera!”

Förra lördagen var Storebrors fotbollstränare på väg att säga upp sig.
Inte det minsta underligt. Det var ett bedrövligt missbruk av en fotbollsplan.
Idag kom revanschen.
Med besked.
Två gånger.
Säsongen avslutades med 9-0 och 13-2.
Storebror stod i mål. Det var tur att det var ljuvligt sensommarväder.
Annars hade han frusit fast.

En nybadad Lillebror som doftar försiktigt av pappans rakvatten.
En droppe på magen.

En nybadad Lillasyster som doftar försiktigt av mammans parfym.
En droppe på armen.

Uppkrupna i soffan i varsin luddig morgonrock med en skål
fredagssnacks i händerna. Tittar på Idol med Storebror.

En fredag kan inte bli bättre.

Kan nån bara vara så innerligt vänlig och utlysa nån rimlig skottpeng på
alla usla lokalradioreklammakare som ivrigt saboterar vår radiotillvaro?
Någon?
Glatt levereras reklamjinglar på klingade Sundsvallsmål som – jag ber om
ursäkt men det är sanningen – måste klassas som en av Sveriges fulaste
dialekter. Jag pratar det själv. Och önskar hett att jag vore Dalkulla,
Värmlandsjänta eller Skånetös. Anything.

Det största problemet är att jag inte hör vad de gör reklam för.
Allehanda taxirörelser, diverse sko- och klädbutiker eller nån
världsledande (???) bilfirma skrålar ut sina mellannorrländska
prångelmeddelanden och det ända jag hör är alla fula Ö och Ä.

Så.
Förmodligen bloggens hittills mest irriterande inlägg är levererat.
Bli inte arga kära ni.

Storasyster tyckte att det var en jättebra idé att följa med på
kompisens pojkväns träning igår kväll. Träningen slutade 23.00.
Vilket innebar att hon kom hem kl 23.25.
Vilket innebar att hon låg i sängen kl 23.45.
Skola idag.

Behöver jag tillägga att vi inte var helt ense om principerna?

Nämen sådär ja.
Så har ytterligare en raketforskare hittat till Fyra Gryn.
Jag väljer att inte bemöta de Nobelprisnominerade kommentarerna
här i bloggen. Det vore slöseri med tid och energi.
Men läs gärna signaturen “Eehh”:s kommentarer under Tårar 1 och Tjurskalle.
Skratta inte ihjäl er bara.

Fråga: Hur får man enklast en snart-3-årig Lillasyster att falla i gråt?

Svar: Man tvättar hennes hår.

Fråga: Hur får man enklast en 11-årig Storebror att falla i gråt?

Svar: Man serverar honom fisksoppa med räkor.

Storebror och Storasyster installerade sig ikväll.
Jag förundrades en stund över deras frisyrer.
Storasysters hår är kolsvart. Med ruggigt fjortisfluff.
Ger nya dimensioner åt ordet trassel.
Storebror körde trimmern igår. 9 mm.
Jag kan inte sluta klappa honom på huvudet.

Själv färgade jag håret mörkbrunt för några veckor sen.
Det blev också svart. Fast inte lika fluffigt som Storasysters.
Däremot undrade en kollega på jobbet vart jag parkerat kvasten.