I morgon är det nyårsafton. Årets sista dag. Årets sista kväll.
För första gången ska Storasyster fira den med sina kompisar.
Underlig känsla.
Var ska detta sluta?
Det är nästan så att man kan tro att ungen håller på att bli vuxen.

Jag vet inte. Men antingen blir trotset värre för varje unge,
eller också håller jag på att bli oerhört gammal.

Möjligen en kombination.

Fast jag har hört att man ska bli mer morgonpigg när man blir gammal.
Så varför händer det inget på den fronten? Det skulle ju uppenbarligen
lösa vuxentidsproblematiken. Men nix. Noll morgonpigga gamla
föräldrar i detta hus. Bara gamla. Och utleda på trots.

Och ja. det heter mygga.
Tack tack.

Det händer saker när familjen är ledig flera dagar i sträck.
Det har visat sig att alla våra barn är sovtalanger av sällan skådat slag.
Åtminstone på mornarna.

Idag lyckades jag ruska liv i Lillasyster vid 09.30. Lillebror däremot
gav inga livstecken förrän en halvtimme senare. Storasyster och Storebror
sov som två stenar fram till lunch.

Nackdelen är att nattningarna pågår fram till midnatt. Vuxentid? Say what?

Måste ta tag i detta.
Måste.

-19 grader.
Inte en mygg.

Våra finaste vänner från södraste Sverige kom på besök.
Älskligaste själar med omtanke och kärlek i bagaget.
Vi delade middag och skratt.
Tankar och ord.
Mindes tillsammans vad som är viktigt medan dagarna
virvlar vidare mellan nya kalendersidor.

Tack finaste ni.
Ni finns alltid med oss.
Saknas alla dagar.

Storasyster har aldrig krånglat vid sovdags. Har lagt sig i sängen,
somnat och sovit hela natten.
Storebror likadant. Aldrig en diskussion. Godnatt – zzzzzzz.
Lillebror kan ligga vaken och resonera för sig själv en stund, men
det handlar definitivt inte om några långvariga övningar.

Lillasyster spelar i en helt egen division.
Kan lätt leva bindgalen rövare i timmar. SKA INTE SOVA!
Skriker. Kastar nallar och snuttefiltar. Skriker lite till.
Kliver helt resolut upp och tar sig en ilsken promenad i huset.
Bärs tillbaka, sparkande och skrikande.
Uthållig är hon i alla fall. Det måste man tillstå.

Jag utgår från att det vänder.
Innan hon börjar skolan i alla fall.
Treårstrotsen från helvetet kan inte vara för evigt.
Amen.

Vi tittar på film. Mission impossible III.
En vacker kvinna med asiatiska drag glider in i en Lamborghini.
Storebror tappar andan.
- Åh, jösses!
- Vad? Tjejen eller bilen?
- De´ru…..

Say what?
Killen har inte fyllt 12.
Jag får bara hoppas att det var bilen.

Julen har kommit och gått.
Lämnat avtryck i våra liv.
I allas liv.

Jag önskar att alla haft en fantastisk jul.
En underbar jul.
En magisk jul.

Ljuset vänder och ger oss nya löften om strålande dagar.
Om gnistrande snöprydda drivor.
Om längre timmar med allt fler strålar av sol.

Som vi längtar.

Pappan har fått en ny tjänstebil.
Lillebror kliver ur mammans gamla skruttbil:
- Mamma! Kolla pappas racerbil! WOOOW!!!

Well.
Det är en kombi.

Vi traskar i snön genom skogen. Följer tomtens spår. Längs en översnöad
stig, över kullfallna träd, under snötyngda grenar. Långt går vi.
Anar till slut en eld. En ringlande rök i den stilla luften.
Stigen når fram till en öppen äng. Lillebror går först. Kikar längs spåren.
Lyssnar. Någon snarkar?
Tomten.
Han ligger där, vid sidan av stigen. På en bädd av granris intill en eld.
Visst snarkar han. Rör sig och kikar upp på Lillebror som backar blygt
och kikar under kanten på mössan.
Tomten?

Vi grillar korv över tomtens eld. Lillebror, Lillasyster och tremänningarna.
Tomten har julklappar i sin säck. Och godis. Vi lämnar honom innan han
ska hasta iväg. Han har många barn att besöka innan julaftonen är till ända.

En magisk timme i skogen.
Tack raraste “morbror A” för en glittrande gnistrande julafton.