Så.
Tillbaka.
Möttes i hallen av en skitgrinig Lillebror.
Övervägde att vända.
Det gjorde jag inte.
Märkligt hur luften kan gå ur en när man längtat och längtat
och istället för en glad kramig unge möts av ett monster på 110 cm.
Ibland är det tur att de är så söta när de sover.
Januari 28th, 2010 kl. 19:12
Ohh känner igen den känslan. Bra skrivet!