Efter att ha lagt ner det där med att snarka som tio fulla gubbar är ordningen nu återställd. Någon gång under natten, när jag sov som bäst och lät som mest, så tog D sitt täcke, sina kuddar och sina härjade öron och la sig på soffan.
Efter gick hunden och sedan somnade de tu tryggt i en hög.

Själv låg jag i två gånger två meter och kittlade grannen ovanför i stjärten med mina oljud.
Inte dumt, inte dumt alls.

Tack alla söta, fina omtänksamma!
Det tog sån tid där uppe! Först fick jag vänta fyrtio minuter innan jag fick komma in, och efter att barnmorskan gjort sin kontroll fick jag vänta på att komma till läkaren och sen fick läkaren i sin tur springa och leta efter ett undersökningsrum. När hon väl hittat ett som inte skulle vara upptaget hela dagen fick vi vänta halva dagen på att vi skulle få komma in.
Ja, så det tog tid.

Jag har en urinvägsinfektion. SÅ HIMLA enkelt var det med den saken. Det är därför det drar och värker och gör ont.
Urinvägsinfektioner är vanligt att man får när man är gravid men jag hade inte gissat på det eftersom det inte svider när jag kissar eller är något annat onormalt med kisseriet eller snippelisnuppan. Det hela sitter helt enkelt i magen och gör skitont. Så nu har jag fått antibiotika och ska bli friskus.

Pyret mår mycket bra. Jag fick höra hjärtat slå och det lät som ett mycket gulligt hjärta.  Ja, gulligt lät det. Som ett gulligt hjärta. Och bebis bökade och levde om där inne under undersökningen och bjöd på händer och fötter åt höger och vänster som boxade så att magen hoppade.
Läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud också för att se så att tappen var som den skulle. Det var den. Och jag såg huvudet på Pyret på skärmen. Fint huvud måste jag säga.

Ja, så vi mår bra. Jag har en urinvägsinfektion men det är ju såklart en fis i rymden det mot allt hemskt jag hunnit föreställa mig under den här dagen innan allt var färdigt. Och Pyret mår primus och har inte tänkt att komma ut än utan stannar där inne några veckor till med sina boxar och sparkar och sitt gulliga hjärta och fina huvud.

Nu ska jag andas.

Barnmorskan ringde inte tillbaks och det kan jag förstå för det är ingen telefontid där än. Men jag kunde inte vänta för smärtan blev värre och värre och inte ett dugg bättre oavsett om jag satt, stod eller låg. Nu har den dessutom vandrat runt till ryggen och sitter som ett stadigt band. Precis så här är det när jag har mensvärk. Jag är typen med väldigt mycket mensvärk.
Så jag ringde förlossningen för att rådfråga lite och där fick jag prata med en mycket gullig barnmorska som tyckte att en tid på bedömningsmottagningen vore på sin plats.
Sjukt läskigt. Men jättebra.
Så halv två ska jag vara där och förhoppnings är det ingen bebis på väg ut än. Jag har känt hur den lever om där inne så lever gör den. Det är en väldigt bra början.
My god, jag är skraj.

Jag sitter och väntar på att bli uppringd av barnmnorskan. Jag har en hemsk mensvärk. Fast inte mensvärk då för jag har inte mens och ska förhoppningsvis ingen ha heller. Men smärtan är densamma som jobbig jävla mensvärk.
Det gör mig sjukligt orolig det.
Jag googlar. Jag blir inte klokare av det. På vissa ställen står det att det är FULLT NOOOOORMAAAAALT när man är gravid. Precis som med allt annat. Att det är förvärkar som kan komma vid den här tiden och att det är FULLT NORMAAAAAAAALT.
På andra ställen står det att om man får som mensvärksliknande smärtor som inte går över om man ligger ner, då ska man kontakta sjukvården för då kan det vara saker på gång som inte ska vara på gång.

Så jag kontaktade sjukvården. Och nu väntar jag.
Har faktiskt inte börjat grina än dock. Det är bra gjort för att vara jag.

Helenas badrum lämnade en del att önska innan renoveringen. Nu är det omgjort men någon efterbild tänker jag inte bjuda på för då blir det inte alls lika roligt.
Visst kan man föreställa sig att det var svårt att ägna sig åt några långbajsningar där inne.

Maria har en sambo som gillar små tjocka gubbar. I alla fall i inredningsform. Den här trion hittade han i en skyltning på en bank och blev så till sig att han gick in och frågade om han fick köpa. Det fick han. Till Marias stora sorg. Jag tycker nog dock att jag kan se en viss charm i dessa herrar. Så länge dom inte bor hemma hos mig vill säga.

Matilda blev sambo för ett år sedan. Härligt det. Mindre härligt är det att flytta in i en ungkarlslya. Det gjorde jag också när jag och D flyttade ihop. (Han hade elektriska värmeljus i vardagsrumsfönstret och en ficklampa storlek ENORM installerad på väggen i köket. Fint!) Sex månader senare hade vi köpt ny lya. För allas bästa.
Matildas sambo sätter virkade dukar under allt hemma, under högtalarna också. Och under sina plastrosor i plastkrukor. Matilda är inte jätteförtjust i plastrosor och virkade dukar.
Matilda, här inne i värmen är vi ett gäng kvinnor som förstår dig och delar din sorg. Säg ifrån!

Monica är inte jätteförtjust i sin sovrumstapet som den förra ägaren valde. Hon funderar över om han möjligtvis var blind.

Yeska har skickat en bild på den här tomten. Men alltså, nä, nu måste jag försvara Tomtefar lite här. En äkta gammal hederlig tomte får man inte prata skit om. Enligt Yeska skrämde den nyss slag på ett barn som var på besök.
Det kan jag kanske förstå, tomtarna på den tiden såg ut att vilja äta barn hellre än gröt faktiskt.

Haha! Lars har en vas hemma. Som ser ut som en älg. Herregud så ful, men originell.

Oh, nostalgi! Kommer ni ihåg tulpanerna i trä som var lika vanliga i det svenska hemmet som en Billy för ganska många år sedan? Veronica kommer ihåg. Hon har nämligen kvar alla 14 med blad som hon fick av en gullig släkting när hon flyttade till egen lägenhet.
Jag tycker att vi gemensamt beslutar att det är okej att stoppa undan dom där tulpanerna i ett mörkt skåp nu, hur snäll släktingen än må vara.

Och den här godingen (?) till askkopp köpte ickerökande Veronica eftersom den är så, ja, söt. På sitt sätt.
Jag tycker du ska ge den i present till din snälla släkting för att vara snäll tillbaks och som tack för tulpanerna.

Ni är så himla snälla mot era sambosar där ute i stugorna. Medan jag såg till att göra om precis allt när vi flyttade ihop så accepterar ni virkade dukar, feta musikanter och elefantkossor.
Den här elefantkossan har Maddes sambo gjort i sin barndom och den får stå på deras köksfläkt hemma.
Det tycker jag är snällt. Säg oss Madde, är din sambo mycket stolt över denna kossa med tydliga drag av elefant? Det borde han vara, det är ett unikt djur det där. Som kanske borde låsas in.

Jag försöker hitta anledningar att förlåta mig själv varje dag för att vi har bott i vår lägenhet i över ett år utan att tapetsera om sovrummet. Det går inte så bra.
Cissi har bott i sin lägenhet i NIO ÅR utan att tapetsera om trots att hon inte är överförtjust i sovrumstapeten. Det är ju alldeles fantastiskt skitlänge det!

Fortsätt maila bilder till mig på det FULASTE ni har hemma. Bilderna ska till innandufanns@alltombarn.se och vi kör väl några dagar till om det kommer bidrag.
Fulhet sprider glädje.
Jag ska ta bilder på min sovrumstapet. Den är gul. Eller nåt, Med fjädrar på.
Och mina köksluckor. Dom som Sue Ellen i Dallas donerade till mig när serien i alla fall skulle bli hippare där runt 1986.

Jag är ju sicko i halsen, stackars mig. Så jag roar mig med att surfa runt lite på Hemnet och drömma om att den ljusnande framtid är vår. Eventuellt i en herrgård med sjöutsikt då. Kanske. Man måste våga hoppas.

När jag som vanligt har sökt på herrgårdar i Uppsala i prisklassen trettiotusen utan att få en endaste liten träff så gör jag som jag alltid gör. Jag sätter sökningen på villor i Stockholm som kostar minst åtta miljoner. Sen börjar frosseriet och avundet. Försöker bota mitt avund med att villorna är till salu eftersom att dom som bor där ska skiljas och när försäljningen är klar ska dom slåss som giriga små parasiter om varenda krona och öre som huset gav och alltihop är bara en himla stor soppa!
Det är kanske fult av mig att tänka så men sån är jag.

Det slår mig i alla fall att jag sällan har samma smak som dessa rika och snart nyskilda människor. Jag tycker om den lantliga, romantiska stilen. Dom tycker om den avskalade och sparsmakade stilen. (Tänk sjukhuskorridor i Ryssland 1925) Såklart med äkta konst på väggarna. Det kan vara en stor ådrig penis på duk i dyr ram. I såna där hem är det inget märkvärdigt med det. Herregud, ser ju vem som helst att det är en jäkla proffsig penis som försöker säga oss något.

Ja, i alla fall. När jag höll på som bäst där och surfade runt så kom jag på att vi kan ha roligt tillsammans, ni och jag. Vi kan bjuda på oss själva och våra fula ägodelar eller mindre lyckade inredning. Sånt är skoj!
Maila mig en eller flera bilder på nåt som ni inte är jättestolta över där hemma, eller nåt som är så fult att det blir fint, eller nåt som skulle bli en snygg tapetsering men som istället blev ett projekt som aldrig blev färdigt och som nu dammar betong i frukostkaffet. Ja, ni fattar.

Fram med kameran nu!

Skicka bilderna till innandufanns@alltombarn.se så lägger jag ut dom och varför inte en bild på min egen groteska sovrumstapet på bloggen i ett eget inlägg.
Fulaste prylen vinner!  Jag och D sitter i juryn. Jag har inget att lotta ut tyvärr, eftersom den här bloggen på ett långsökt vänster är en del av Bonnierfamiljen så finns det regler jag måste följa. Synd det, för det finns många villiga sponsorer i min mail. Men ni kan få önska ett pris av mig! Slå på stort när ni i alla fall är igång, en påse tuggummi eller en ask Läkerol kanske. Och en länk om du har en blogg såklart.

Stopp i maskineriet här. Jag är sjuk i halsen och har noll ork. Det positiva i det hela är att jag inatt har varit så utslagen att jag inte märkt av någon foglossning. Alltid nåt! Istället har jag snarkat så pass att D tillslut la sig på soffan och oroade sig för att grannarna skulle få migrän.

På återseende.

D frågade vad jag vill ha till middag och efter att ha tänkt efter mycket ordentligt och länge kom jag fram till en maträtt och en maträtt endast.
Vaniljglass, chokladglass, bananer (toknyttigt det), några maränger samt chokladsås.

Blir foglossningen värre av att jag har gått upp etthundratjugotvå kilo i vikt? Allt fläbb jag bär runt på. Oh lord, allt fläbb.

Alltså, jag orkar knappt klaga längre men jag gör det ändå för just nu finns det inte så mycket annat att göra.

Foglossningen höll mig vaken hela natten. Jag somnade då och då, med en kudde mellan benen, men vaknade så fort jag rörde mig i sömnen vilket jag gör mest hela tiden.
Igår när jag vaknade hade jag ont i halsen. Efter kramkalas på galan antagligen. Någon hade en halsbacill över till mig. Det förvärrades lite under dagen igår och D kunde meddela att jag luktade “asgam och bajskorv” från gapet.
Trevligt.

Under morgontimmarna, så där från 04 och framåt har det hela eskalerat. Halsen är ur funktion, känns som om det sitter en badboll där och täpper till. Och jag har sånt lock för öronen att jag inte hör vad jag tänker.

Men bilen går bra!
OH, THE JOY. BILEN GÅR BRA!

Klockan är 02:07 och jag kan konstatera att det inte går att sova med foglossning. Den här natten heller.
Är det inte det ena så är det det andra, sa kärringen som blödde näsblod.

Djävulskt ont gör det och nu förstår jag vad alla kvinnor med bäcken i upplösningstillstånd har talat om. Det här är tredje natten som det bråkar satan. På dagarna går det ganska bra, då känns det inte alls som det gör när jag sitter eller ligger. Ja, jag ska göra något åt det. Ja, jag vet allt om resårband, akupunktur, sjukgymnaster och balansövningar nu. Jag har googlat och blivit smått förtvivlad på kuppen. Blotta tanken på att ha så här ont samtidigt som jag ska föda barn gör mig skraj. Det går ju inte. Jag är helt orörlig när det skär som knivar genom märg och ben.

Och jag är så trött, så trött för vi sov liksom inte jättemånga timmar inatt efter galan, och de få timmar vi faktiskt låg i sängen så sov jag inte många minuter eftersom jag hade foglossningen från hell då också. Det gjorde ingenting då. Jag var så nöjd och glad och upprymd.
Men inatt är det inte lika jäkla okej. Nu är jag smått pissed faktiskt.

Bara femton veckor kvar nu. Om Gud finns så är det tretton veckor kvar. Eller tolv.
Ja, tolv.