Hej!
Fick ett tips om din blogg, pga egen ofrivillig barnlöshet. Såg att det fanns en mailadress där. Tänkte att jag skulle testa att maila. Kanske för att fråga lite fint om hur man orkar vidare. Kanske hur man orkar le i vardagen. Kanske att orka i största allmänhet. Var rätt skönt att få ett tydligt bevis på att man faktiskt inte är ensam om detta helvete. Denna sorg. Att ibland inte orka le.
Du får mer än gärna svara på detta mail om du själv känner att du orkar och framförallt vill.
Mvh /En kämpande “medsyster”
Jag får så många fina kommentarer och mail. Vi är MÅNGA som går eller som har gått igenom det här. Många som inte har påbörjat sina utredningar än. Många som är rädda och oroliga, jättemånga som är ledsna. Jättemånga som är lyckliga över fantastiskt resultat. Många som fortfarande väntar på det där fantastiska resultatet. Många som fick sina fantastiska resultat på annat sätt. Många som inte har fått något fantastiskt resultat.
Kort sagt, vi är många.
Och hur orkar man med allt det där andra som ska orkas med?
Jag funderar på det varje dag. Hur ni som har gjort den här resan många gånger utan att nå mål orkar. Jag tror att man gör det för att man hoppas på bättre lycka nästa gång. Varje försök är ett försök som kan lyckas.
Jag tänker så nu.
När blodet kom var jag förstörd. Hela världen slutade snurra och allt annat i livet kändes avlägset. Som om ingenting annat spelade så stor roll.
Men jag reste mig ganska fort igen. För att jag hoppas på försöket som kommer nästa gång. För att jag ska få älta hormondoser med en läkare om mindre än en månad. För att vi har fått ny energi att hoppas på våra egna tappra försök i sommar. För att jag orkar köpa på mig ett gäng ägglossningstest igen och vänta med spänning på utslag.
Jag har tjatat av mig i en blogg på nätet. Fått massor av solskenshistorier att vältra mig i, det är en fantastisk medicin. Alla ni som berättar om IVF-försöken som resulterat i barn.
Tack!
Och.
Man får inte glömma att leva. Att livet som ska levas är mer än allt det här. Oftast är man två och man har mer att göra tillsammans i livet än att försöka föröka sig, IVF:en kommer när dom kommer. Tiden som går från försök till försök ska också levas. Vissa dagar orkar man inte le, och då går det jättebra att låta bli. Det är okej att vara ledsen.
Jag försöker att njuta massor av även det lilla just nu. En middag i solen är också lycka.
Hur har ni andra tänkt runt det här, hur orkar man?
Maj 25th, 2009 kl. 22:52
Ja du… hur tänkte jag? Jag fick beskedet att det definitivt inte skulle bli några “spontangraviditeter” eller vad man ska kalla dem; dvs kvinna + man + sex = bebis, för drygt sju år sedan. Då visste jag ju redan att min enda kvarvarande äggledare var ärrad som om den varit i knivslagsmål, men hoppet fanns ju.
Just då var jag singel, och den “empatiske” läkaren sade som följer: “Men nu kan du ju i alla fall ha sex med vem du vill utan preventivmedel, så det är väl en bra sak”. Jepp, precis vad jag ville höra, knulla runt du bara, barn får du i alla fall aldrig.
Jag undersökte möjligheterna till framtida IVF, men fick reda på att med ärftlig benägenhet för blodpropp gör man inga IVF:er. Och just då var jag dessutom sjuk i en annan sjukdom som definitivt stängde adoptionsdörren. Först hamnade jag i en depression, sedan bestämde jag mig för att kämpa för mitt barn. För jag bestämde att det fanns där, någonstans. Mitt barn väntade på mig, vi skulle bara hitta vägen till varandra. Med hjälp av skickliga läkare, envishet och träning lyckades jag vända min fysiska sjukdom och blev till slut friskförklarad från den. Under tiden ställde jag mig i adoptionskö, och sedan tre år tillbaka är jag mamma till världens absolut underbaraste dotter (jag är inte partisk, nähä då!)
Nu menar jag inte att folk ska ge upp IVF:er och adoptera, det är ingen lätt väg det heller (jag skulle kunna skriva miltals om utrednings- och väntanshelvetet). Och jag har många vänner som fått ljuvliga barn via IVF – solskenshistorier har jag dussintals av! Men just det där med att fokusera på att barnet faktiskt väntar på att få komma till sin mamma/pappa – det tror jag på. Det blev min överlevnadsstrategi nummer ett: “Du finns, någonstans finns du och förr eller senare är du i min famn”.
För oss som adopterar brukar tanken när det går extremt trögt vara att det är för att vi ska få precis rätt barn, det enda som hör ihop med oss. Tanken går att överföra på IVF också – det måste vara precis rätt spermie till precis rätt ägg för att det ska bli just det där barnet ni väntar på. För barnet finns, om inte annat i tankar och drömmar, det väntar bara på rätt tillfälle för att landa just hos er. Och Linda – det måste vara något alldeles extra som väntar på att få dig och D till föräldrar!
Maj 25th, 2009 kl. 23:02
Trollets mamma:
TACK för din kommentar, med så många kloka och fina ord!
Maj 25th, 2009 kl. 23:17
Jag vet inte hur man orkar. Men det gör man! På något konstigt sätt.
Idag fick jag ännu ett tråkigt besked, var på ultraljud och det fanns inga ägg nu heller. Min kropp verkar strunta fullständigt i att jag stoppar den där nålen i magen varje kväll.
Och jag blir ledsen. Efter varje tungt besked (för hittills har vi inte fått några bra) så blir jag lite mer ledsen. Men bara en stund. Bara en dag. Jag brukar tänka att “idag får jag deppa – imorgon börjar vi om”.
Och runt omkring så snurrar världen som vanligt och livet fortsätter. Fast jag har kämpat så ofantligt det senaste året månaderna så känns det ändå som att vi nyss har börjat. Som att vi kan kämpa mer. Bara för att få uppleva det vi längtar så hemskt efter…
Till och med en dag som idag, när många tårar har trillat, så känner jag att jag orkar lite till.
Maj 25th, 2009 kl. 23:20
em:
Beklagar verkligen. Jag kan inte ens föreställa mig besvikelsen. Att få ett sånt besked efter alla jäkla nålar.
Jag var så lycklig att jag grät när vi gjorde vul och såg att det fanns massor av ägg. Var livrädd att jag skulle få höra att det inte fanns några. Precis vad du fått höra idag.
Nu spelade det ju som bekant ingen roll att jag var full av ägg, men det var jag lyckligt ovetande om då.
Men jag hör att kämparglöden finns och heja dig!
Maj 25th, 2009 kl. 23:27
Jag har gjort sorgbearbetning på de graviditeter som inte blev och på dem som aldrig blir av. Över min sorg att inte kunna få barn lika lätt som det borde gå, att livet inte blev som jag tänkt mig. Jag gjorde det när jag själv utbildade mig till handledare i sorgbearbetning. Det hjälpte mig mycket. Det finns så många myter kring sorg som hjälper för stunden, men inte i längden. Kika gärna in på sorg.se. (Jag jobbar inte där så det är inte för egen vinning)
Kram och lycka till till alla där ute som kämpar på, på vilket sätt de än gör det.
Maj 25th, 2009 kl. 23:30
Finnpajsaren:
Tack för berättelse och länk, den ska jag kolla in nu!
Maj 26th, 2009 kl. 8:49
Jag/Vi orkade för att vi visste vad vad vi kunde få! Vi försökte i 3 år och för 2½ månad sedan föddes vår underbara dotter.. det är därför man orkar, tanken på den lilla som man hoppas på.
Maj 26th, 2009 kl. 10:57
Ja, hur orkar man… Jag har nu varit med om hyfsat många bakslag i vår ofrivilliga, sekundära barnlöshet. Misslyckad IVF, misslyckade FET, utomkvedshavandeskap efter FET som grädde på moset. Vår dotter är givetvis den största trösten, så givetvis är jag välsignat lyckligt lottad som har henne. Men det har också varit en stor sorg att jag i min sorgekokong periodvis inte kunnat njuta tillräckligt av henne, inte gett henne all uppmärksamhet hon förtjänar.
Nu har det gått 2,5 år av försök. Människan fungerar ju som så att man går igenom olika faser. Jag har börjat berätta min historia för fler, tidigare bar jag precis allt inom mig. Och jag märker att man mår bättre av att dela med sig.
Så Linda, jag tror det faktum att du är så öppen med er barnlöshet är din största tillgång!
Numera blir jag också ledsen vid bakslagen. Jag har en liten depression varje månad vid mens. Men jag reser mig snabbare nu, stunderna av sorg och avund är kortare. Sorgkanten som legat överst på alla känslor och i alla situationer börjar så smått bli grå, fransa sig och ibland faller den av helt. Konstigt att det känns lättare nu på nåt sätt än när vi “bara” hade försökt 1 år.
Slutligen vill jag säga att jag har hoppet kvar, och det är nog ändå det som starkast bär mig. I höst blir det ny IVF om inget hänt innan dess.
Och som någon ovan skrev vill jag gärna tänka att vårt barn kommer till oss så småningom, och då kommer det vara värt all väntan.
Varma kramar till dig Linda, och till alla andra som för denna tunga kamp! Livet fortsätter sina egna vägar, vi får bara vänta och se, och plötsligt kommer den långa nedförsbacken då allt är lätt och skönt i livet för oss. Medvindens tid.
Maj 26th, 2009 kl. 12:34
Ja jösses hur orkar man?
Vi har kämpat i 4 år och det är som att sitta fast i världens längsta bergochdalbana, allt man vill är att kliva av men det saktar ju inte ner..
Efter två år kom jag in i världens depression, jag var dålig i ryggen och runt oss ploppade det ut barn på löpande band, då var jag väldigt sluten om vad vi gick igenom och hade ingen ventilation alls.
Det var först när jag började prata om det som det gick lite lättare, jag fick spy galla runt mig och inse att det är okej.
Annars har ofrivillig barnlöshet alltid kännts lite tabubelagt och pinsamt att prata om.
Hur många som jag har inte fått frågan om barn och generat stått och skrapat lite med foten medans man försöker komma på ett sätt att avleda från frågan och slippa svara?
När jag istället lyfte blicken och sa som det var kändes det mycket bättre.
Försök att hitta någon som kan lyssna, för mig är det min ridlärare och vän hon vet nog mer om min kropp än jag själv vid det här laget.. ha ha.. häromdagen satt jag barnvakt åt hennes 4 månaders och vi pratade lite om ditten och datten, hon blev allvarlig och frågade om jag tyckte hon var för gåpåig eftersom hon kan fråga mig om vad som helst utan att tänka efter före.
För ett par år sedan hade jag nog brytit ihop vid vissa av hennes frågor men nu stärker det mig istället, vi går in på svåra saker och bollar dem mellan oss och kommer fram till olika lösningar och sätt att hantera dem.
blogga är också ett bra sätt att få ut sina känslor, det gör jag och då kan vänner läsa så slipper de tycka att det är jobbigt att fråga oss rakt på.
En annan viktig sak för mig är att få bryta ihop och som jag skrev innan få spy galla.
Har märkt att på diverse forum där jag är inne och läser är det många som skriver av sig, också jag är en del av den skaran.
Men det tråkiga är att vissa inte förstår vidden av alla sorgkänslor som kan ligga i en människa och när man då försöker få ur sig sin frustration kommer de här irriterande moralmänniskor fram, hötter med fingret och säger AJJA BAJJA så får man inte känna.
Det viktiga att komma ihåg är att när man sörjer behöver man inte vara rationell över huvudtaget.
oj då så långt… ja ja lite tips blev det från mig och som andra har skrivit så är det utsikten av vad man har framför sig som får en att fortsätta kämpa.
Maj 26th, 2009 kl. 13:12
Jag vill svara på det här jag också. Fast just idag är min hjärna ungefär lika högfungerande som hos blogginnehaverskans hund. Man har såna dagar. Dagar med enbart lillhjärnan påslagen. Men jag minns nämligen hur viktigt det var att få svar. När jag själv satt i väntan på första IVF:ens slutbesked & efter att jag börjat blöda. Jag satt också en massa massa framför datorn. För att man orkar inte alltid förhålla sig till annat. Letade och letade efter någon med liknande upplevelser som liksom hade klurat ut hur man skulle orka. Utan att gräva ner sig och vältra sig och förstora upp och liksom bli ett med sin “diagnos”. Den får ju liksom inte ta över allt. Livet finns ju kvar. Under, bredvid, hand i hand, ovanför och ibland skymtar det endast som en liten skrämd och darrande skugga. Det är då tårarna kommer. När jag var där hade jag sambo M. Han är oslagbart bäst – inte rädd för tårar och inte rädd för konstiga fruntimmer sprängfyllda av hormoner som ibland ord-fäktas och hugger istället för att låta sig bli klappade. Så – check 1 – bra sambo är bra!
Men så ville jag då hitta någon annan. Ingen fysisk fanns runt omkring med liknande upplevelser. Så som sagt – mot nätet. Det fanns trådar på Familjeliv, men de var föga konstruktiva tyckte jag. Men så hittade jag ett par bloggar som var OK, de som skrev var ärliga och aj-som-in-i-helvete-nu-skiter-jag-i-allt-ledsna. Tyvärr inget skratt alls och de hade liksom klanat ihop sig. De var ett stängt sällskap till järngäng som bloggade och kommenterade varandras bloggar och tröstade och peppade och var jättefina mot varandra. Jag försökte flera gånger kommentera/dela jag med – men jag liksom lämnades alltid utanför. Mina kommentarer blev upplagda men ingen besvarade dem. Det låter skitkonstigt och o-stort och odistanserat men jag blev asledsen. Där satt jag helt naken och blottade det mest ledsna tankarna och de såg mig, läste mig men sen poff så gick de bara. Så då bestämde jag mig för att aldrig aldrig ska jaq vara så elitistisk om jag någonsin själv börjar blogga eller hamnar som en kommentatorska i en. Ibland är det en liten liten omtanke från en okänd som liksom blir till berg av gelèhallon & regnbågsmusik i en annan. Det är så lite som ska till ibland. Bara ett ord av bekräftelse och en skriven kram kan räcka. Långt!
Se bara på Linda – det hon gör har redan sparat Landstingen miljoner i terapi-samtals-kostnader. Hon gör det gratis. Hon har tjänat ihop till 3 bonus-IVF. Minst. Vilken underbar underbar människa!
Så alltså, några orka-tips till “medsystern” :
- Bra sambo är bra att ha. Håll ihop även när mord-lustan faller på.
- Gråta är bra, men distrahera /fokusera på annat innan man drunknar. Skit samma vad det är – man behöver sannerligen inte tänka på effektivitet eller kreativitets-skalor i såna lägen! Är det fantasy-filmer och ändlösa meter av saltsnören som funkar så kör hårt!
- Klyscha – men bevisat sant – är också att 80 % av ditt psyksiska välmående härstammar från kost + motion. Behöver inte vara Friskis-passet och viktväktarmenyer (funkar bra med stillsamma promenader och nudlar) bara de finns med som regelbundet åtarkommande punkter på schemat!
- Jag var väldigt öppen (var tom med på tv och berättade om våran situation) och det var befriande och skönt och funkade fint för mig. Många tycker ff att det liksom är lite tabu och skämmigt och privat med ofrivillig barnlöshet. Lite skamligt liksom. Snabbt bort med skuld och skamkänslor om du har såna!
- Och så är det ju skitbra med ett ställe som Lindas att hänga på! Att se och bli varje-dags-bekräftad i att det GÅR att varva barnlöshets-kämp med skratt. Att det GÅR att orka utredning, ett försök, två, tre osv. Vi är många som hänger här. Vi är många som vet. Och vi är många med en klapp och en kram till övers!!!
Heja heja dig “medsyster”!
Varma ork-pepp från en som lyckades på försök nummer två. Utsläpp om ca två veckor!
Maj 26th, 2009 kl. 14:26
Det enda som höll mig uppe var att planera nästa försök. Jag grävde ner mig i forskning om olika behandlingsmetoder och statistik för olika protokoll. Träning hjälpte mig att orka mentalt. Att vara ute i naturen lindrade också. Men jag ska inte försköna verkligheten. Det blev svårare att orka för varje misslyckat försök och jag känner verkligen för er som kämpar med detta. _Ingen_ kan förstå som inte själv har misslyckade IVF bakom sig.
Maj 26th, 2009 kl. 20:37
Tack för inlägget Linda, och tack alla ni som skrivit så bra i kommentarerna! Så skönt att läsa om andra i liknande sits som en själv. Kram till er alla!
Maj 27th, 2009 kl. 10:48
Hej,
Kan berätta att efter 10 år är jag och min man äntligen gravida med hjälp av IVF. Ingen av oss är lika öppen som du utan det har snarare känts skämmigt och tabubelagt att söka hjälp(vet att det är jättefåningt, men så har det känts)Kan också berätta att det är stora skillnader i olika landsting, eftersom jag fyllt 38 har vi fått bekosta IVF behandlingen helt själva. Detta gör ju att man inte kan försöka så många ggr eftersom det är hiskeligt dyrt. Nu har vi haft en otrolig tur för när vi väl kom så långt och uppsökte en privat klinik så fungerade det på första försöket.
Än är så klart faran inte över, men är i alla fall gravid i dagsläget. Önskar dig lycka till, hoppas det går bra för er till slut och glöm inte att leva.
Maj 27th, 2009 kl. 11:44
Man orkar inte alltid. Så är det. Ibland bryter man ihop fullständigt. Men man reser sej igen. För Hoppet är verkligen det sista som överger människan. Och det finns hopp!!! Mycket hopp! Jag fick till slut mina tvillingpojkar, efter att knappt lyckas leverera ägg trots maximal dos av allt, trots att en läkare sa “vi får nog tänka om, börja titta på äggdonation”. Just då bryter man ihop, orkar inte, fast man egentligen är öppen för att även adoptera. Just då spelar inte det någon roll. Man bryter ihop och kommer igen. Vad annat kan man göra? Man har inget alternativ. Du kommer också att fixa detta, självklart! Viljan gör dej stark! Glöm inte bort att ha roligt, göra sådant som du mår bra av, när du orkar och vill. Du kommer också att bli mamma en dag! Hur spelar faktiskt mindre roll.. Man tar de vägar som krävs, så är det ju. Tänker på dej och din älskling massor, håller sååå tummarna för att ni snart når erat mål!
Maj 27th, 2009 kl. 11:49
TACK alla fina ni för att ni delar med er och önskar lycka till. Stort lycka till från mig till er alla också, var ni än befinner er idag. Inför, utanför, eller efter IVF.
Maj 28th, 2009 kl. 22:22
Jag och min make har många gånger pratat om hur vi orkade igenom de år som bestod av utredningar, missfall och IVF försök. Min make säger att han hela tiden var inställd på att han skulle bli två barnspappa någon gång. Själv har jag inställningen att det är bättre att skratta än att gråta vilket har hjälpt mig igenom många svåra dagar. Självklart har även jag haft dagar då allt varit svart och tyckt att livet är otroligt orättvist då andra som inte behandlar sina barn bra kunde få barn utan problem. Idag är vi tvåbarns föräldrar, vår yngsta dotter var 8:e graviditeten och är från ett upptinat ägg som blev över vid tidigare IVF försök. Vi har två underbara gåvor som jag önskar att ni också får uppleva.
Juni 1st, 2009 kl. 19:38
Hej och tack för att ni delar med er!! Jag vet inte egentligen vad jag ska säga eller skriva. Men det är tufft. Jag och mitt x skulle gjort ivf, men förhållandet tog slut. Nu är jag DÄR igen.. och vi ska göra ivf.. jag och min nya partner. Jag tvekar fram och tillbaks, fast jag vet verkligen vad jag vill. Men jag är så rädd.. Jag önskar er all lycka i framtiden. Massor med Kramar, Katja.
Juni 1st, 2009 kl. 19:42
Katja:
Jag var också rädd, jätterädd! Men när vi väl var igång insåg jag att det inte fanns så mycket att vara rädd för. Det är en häftig resa också, inte alls bara jobbig.
Och det är så skönt när man väl kommit igång. Lycka till!