Kommentarer till Det kom ett mail

Av: Linda

Linda — Mon, 01 Jun 2009 17:42:33 +0000

Katja:
Jag var också rädd, jätterädd! Men när vi väl var igång insåg jag att det inte fanns så mycket att vara rädd för. Det är en häftig resa också, inte alls bara jobbig.
Och det är så skönt när man väl kommit igång. Lycka till!

Av: Katja

Katja — Mon, 01 Jun 2009 17:38:49 +0000

Hej och tack för att ni delar med er!! Jag vet inte egentligen vad jag ska säga eller skriva. Men det är tufft. Jag och mitt x skulle gjort ivf, men förhållandet tog slut. Nu är jag DÄR igen.. och vi ska göra ivf.. jag och min nya partner. Jag tvekar fram och tillbaks, fast jag vet verkligen vad jag vill. Men jag är så rädd.. Jag önskar er all lycka i framtiden. Massor med Kramar, Katja.

Av: Soffipropp

Soffipropp — Thu, 28 May 2009 20:22:00 +0000

Jag och min make har många gånger pratat om hur vi orkade igenom de år som bestod av utredningar, missfall och IVF försök. Min make säger att han hela tiden var inställd på att han skulle bli två barnspappa någon gång. Själv har jag inställningen att det är bättre att skratta än att gråta vilket har hjälpt mig igenom många svåra dagar. Självklart har även jag haft dagar då allt varit svart och tyckt att livet är otroligt orättvist då andra som inte behandlar sina barn bra kunde få barn utan problem. Idag är vi tvåbarns föräldrar, vår yngsta dotter var 8:e graviditeten och är från ett upptinat ägg som blev över vid tidigare IVF försök. Vi har två underbara gåvor som jag önskar att ni också får uppleva.

Av: Linda

Linda — Wed, 27 May 2009 09:49:22 +0000

TACK alla fina ni för att ni delar med er och önskar lycka till. Stort lycka till från mig till er alla också, var ni än befinner er idag. Inför, utanför, eller efter IVF.

Av: ika

ika — Wed, 27 May 2009 09:44:31 +0000

Man orkar inte alltid. Så är det. Ibland bryter man ihop fullständigt. Men man reser sej igen. För Hoppet är verkligen det sista som överger människan. Och det finns hopp!!! Mycket hopp! Jag fick till slut mina tvillingpojkar, efter att knappt lyckas leverera ägg trots maximal dos av allt, trots att en läkare sa “vi får nog tänka om, börja titta på äggdonation”. Just då bryter man ihop, orkar inte, fast man egentligen är öppen för att även adoptera. Just då spelar inte det någon roll. Man bryter ihop och kommer igen. Vad annat kan man göra? Man har inget alternativ. Du kommer också att fixa detta, självklart! Viljan gör dej stark! Glöm inte bort att ha roligt, göra sådant som du mår bra av, när du orkar och vill. Du kommer också att bli mamma en dag! Hur spelar faktiskt mindre roll.. Man tar de vägar som krävs, så är det ju. Tänker på dej och din älskling massor, håller sååå tummarna för att ni snart når erat mål!

Av: Katta

Katta — Wed, 27 May 2009 08:48:51 +0000

Hej,
Kan berätta att efter 10 år är jag och min man äntligen gravida med hjälp av IVF. Ingen av oss är lika öppen som du utan det har snarare känts skämmigt och tabubelagt att söka hjälp(vet att det är jättefåningt, men så har det känts)Kan också berätta att det är stora skillnader i olika landsting, eftersom jag fyllt 38 har vi fått bekosta IVF behandlingen helt själva. Detta gör ju att man inte kan försöka så många ggr eftersom det är hiskeligt dyrt. Nu har vi haft en otrolig tur för när vi väl kom så långt och uppsökte en privat klinik så fungerade det på första försöket.
Än är så klart faran inte över, men är i alla fall gravid i dagsläget. Önskar dig lycka till, hoppas det går bra för er till slut och glöm inte att leva.

Av: marie

marie — Tue, 26 May 2009 18:37:08 +0000

Tack för inlägget Linda, och tack alla ni som skrivit så bra i kommentarerna! Så skönt att läsa om andra i liknande sits som en själv. Kram till er alla!

Av: Sanna

Sanna — Tue, 26 May 2009 12:26:40 +0000

Det enda som höll mig uppe var att planera nästa försök. Jag grävde ner mig i forskning om olika behandlingsmetoder och statistik för olika protokoll. Träning hjälpte mig att orka mentalt. Att vara ute i naturen lindrade också. Men jag ska inte försköna verkligheten. Det blev svårare att orka för varje misslyckat försök och jag känner verkligen för er som kämpar med detta. _Ingen_ kan förstå som inte själv har misslyckade IVF bakom sig.

Av: N

Tue, 26 May 2009 11:12:21 +0000

Jag vill svara på det här jag också. Fast just idag är min hjärna ungefär lika högfungerande som hos blogginnehaverskans hund. Man har såna dagar. Dagar med enbart lillhjärnan påslagen. Men jag minns nämligen hur viktigt det var att få svar. När jag själv satt i väntan på första IVF:ens slutbesked & efter att jag börjat blöda. Jag satt också en massa massa framför datorn. För att man orkar inte alltid förhålla sig till annat. Letade och letade efter någon med liknande upplevelser som liksom hade klurat ut hur man skulle orka. Utan att gräva ner sig och vältra sig och förstora upp och liksom bli ett med sin “diagnos”. Den får ju liksom inte ta över allt. Livet finns ju kvar. Under, bredvid, hand i hand, ovanför och ibland skymtar det endast som en liten skrämd och darrande skugga. Det är då tårarna kommer. När jag var där hade jag sambo M. Han är oslagbart bäst – inte rädd för tårar och inte rädd för konstiga fruntimmer sprängfyllda av hormoner som ibland ord-fäktas och hugger istället för att låta sig bli klappade. Så – check 1 – bra sambo är bra!

Men så ville jag då hitta någon annan. Ingen fysisk fanns runt omkring med liknande upplevelser. Så som sagt – mot nätet. Det fanns trådar på Familjeliv, men de var föga konstruktiva tyckte jag. Men så hittade jag ett par bloggar som var OK, de som skrev var ärliga och aj-som-in-i-helvete-nu-skiter-jag-i-allt-ledsna. Tyvärr inget skratt alls och de hade liksom klanat ihop sig. De var ett stängt sällskap till järngäng som bloggade och kommenterade varandras bloggar och tröstade och peppade och var jättefina mot varandra. Jag försökte flera gånger kommentera/dela jag med – men jag liksom lämnades alltid utanför. Mina kommentarer blev upplagda men ingen besvarade dem. Det låter skitkonstigt och o-stort och odistanserat men jag blev asledsen. Där satt jag helt naken och blottade det mest ledsna tankarna och de såg mig, läste mig men sen poff så gick de bara. Så då bestämde jag mig för att aldrig aldrig ska jaq vara så elitistisk om jag någonsin själv börjar blogga eller hamnar som en kommentatorska i en. Ibland är det en liten liten omtanke från en okänd som liksom blir till berg av gelèhallon & regnbågsmusik i en annan. Det är så lite som ska till ibland. Bara ett ord av bekräftelse och en skriven kram kan räcka. Långt!
Se bara på Linda – det hon gör har redan sparat Landstingen miljoner i terapi-samtals-kostnader. Hon gör det gratis. Hon har tjänat ihop till 3 bonus-IVF. Minst. Vilken underbar underbar människa!

Så alltså, några orka-tips till “medsystern” :

- Bra sambo är bra att ha. Håll ihop även när mord-lustan faller på.
- Gråta är bra, men distrahera /fokusera på annat innan man drunknar. Skit samma vad det är – man behöver sannerligen inte tänka på effektivitet eller kreativitets-skalor i såna lägen! Är det fantasy-filmer och ändlösa meter av saltsnören som funkar så kör hårt!
- Klyscha – men bevisat sant – är också att 80 % av ditt psyksiska välmående härstammar från kost + motion. Behöver inte vara Friskis-passet och viktväktarmenyer (funkar bra med stillsamma promenader och nudlar) bara de finns med som regelbundet åtarkommande punkter på schemat!
- Jag var väldigt öppen (var tom med på tv och berättade om våran situation) och det var befriande och skönt och funkade fint för mig. Många tycker ff att det liksom är lite tabu och skämmigt och privat med ofrivillig barnlöshet. Lite skamligt liksom. Snabbt bort med skuld och skamkänslor om du har såna!
- Och så är det ju skitbra med ett ställe som Lindas att hänga på! Att se och bli varje-dags-bekräftad i att det GÅR att varva barnlöshets-kämp med skratt. Att det GÅR att orka utredning, ett försök, två, tre osv. Vi är många som hänger här. Vi är många som vet. Och vi är många med en klapp och en kram till övers!!!

Heja heja dig “medsyster”!
Varma ork-pepp från en som lyckades på försök nummer två. Utsläpp om ca två veckor!

Av: Emelie

Emelie — Tue, 26 May 2009 10:34:34 +0000

Ja jösses hur orkar man?
Vi har kämpat i 4 år och det är som att sitta fast i världens längsta bergochdalbana, allt man vill är att kliva av men det saktar ju inte ner..
Efter två år kom jag in i världens depression, jag var dålig i ryggen och runt oss ploppade det ut barn på löpande band, då var jag väldigt sluten om vad vi gick igenom och hade ingen ventilation alls.
Det var först när jag började prata om det som det gick lite lättare, jag fick spy galla runt mig och inse att det är okej.
Annars har ofrivillig barnlöshet alltid kännts lite tabubelagt och pinsamt att prata om.
Hur många som jag har inte fått frågan om barn och generat stått och skrapat lite med foten medans man försöker komma på ett sätt att avleda från frågan och slippa svara?
När jag istället lyfte blicken och sa som det var kändes det mycket bättre.

Försök att hitta någon som kan lyssna, för mig är det min ridlärare och vän hon vet nog mer om min kropp än jag själv vid det här laget.. ha ha.. häromdagen satt jag barnvakt åt hennes 4 månaders och vi pratade lite om ditten och datten, hon blev allvarlig och frågade om jag tyckte hon var för gåpåig eftersom hon kan fråga mig om vad som helst utan att tänka efter före.
För ett par år sedan hade jag nog brytit ihop vid vissa av hennes frågor men nu stärker det mig istället, vi går in på svåra saker och bollar dem mellan oss och kommer fram till olika lösningar och sätt att hantera dem.
blogga är också ett bra sätt att få ut sina känslor, det gör jag och då kan vänner läsa så slipper de tycka att det är jobbigt att fråga oss rakt på.

En annan viktig sak för mig är att få bryta ihop och som jag skrev innan få spy galla.
Har märkt att på diverse forum där jag är inne och läser är det många som skriver av sig, också jag är en del av den skaran.
Men det tråkiga är att vissa inte förstår vidden av alla sorgkänslor som kan ligga i en människa och när man då försöker få ur sig sin frustration kommer de här irriterande moralmänniskor fram, hötter med fingret och säger AJJA BAJJA så får man inte känna.
Det viktiga att komma ihåg är att när man sörjer behöver man inte vara rationell över huvudtaget.

oj då så långt… ja ja lite tips blev det från mig och som andra har skrivit så är det utsikten av vad man har framför sig som får en att fortsätta kämpa.