Reaktioner på förra inlägget om Birro, spridda skurar. Vissa förstår vad jag säger. Andra har bakat in åsikter jag inte har och gjort till sanningar.
Det är okej. Det är sånt man får räkna med som bloggare. Den här damen har varit med förr hon. Jag har sett alla varianter tusen gånger om. Intet nytt sker under solen.
Jag har aldrig kritiserat Birro för att han säger ifrån när människor vill önska livet ur honom. Jag visste inte ens att det fanns idioter som gör det.
Dock går det över mitt förstånd även där att man ger det energi. På så att man låter sig träffas av det.
Jag förstår inte det, för den saken får ni förstå mig. Jag kanske är för dum.
Jag har lyft fram mina motståndare i den här bloggen. Låter dom höras och synas, alla åsikter är välkomna. Vill man hälsa mig att jag borde gå och dö så får man göra det också. Jag tappar inte livsgnistan för det. Jag fnittrar lite här bakom min skärm åt dumheter.
Sitter man på nätet och skriver till en person att den personen borde dö, då är man en väldigt liten människa. Pytteliten är man då. En liten patetisk nolla. Åt såna skrattar jag. Hihi, haha, låter det.
Inte ska man bli ledsen när en liten patetisk nolla sätter sig ner och låter alla tre hjärnceller jobba fram en idiotisk kommentar. Man kan göra sig rolig över dom om man vill. Det är skojigt för dom blir så hemskt arga då. Uppretade blir dom, eftersom dom inte vill bli förlöjligade, dom vill nå fram.
När en människa skriver till mig att jag är en parasit som försöker göra barn i provrör för skattepengar så hoppas den personen att jag ska sätta mig ner och känna mig som en parasit. Tänka om. Få skuldkänslor. Känna mig som en dålig varelse. Och sånt.
Men eftersom jag är äldre än tolv år har jag kommit lite längre med mig själv och vem jag är, vad jag står för, och vilken kritik som når fram. Självfallet sätter jag mig inte ner och blir ledsen av såna åsikter.
Istället kan jag då reta upp dom ett varv till, eller två, eller tre. För att det är skojigt. För att dom blir så jättearga då. För att dom inte nådde fram första gången. För att jag inte bröt ihop och stängde bloggen medan tårarna sprutade
Men min kritik till Birro handlade inte om hans reaktioner på anonymt näthat. Min kritik handlade om hans reaktion på Alex Schulmans inlägg om Birro.
Jag tycker inte att Alex Schulman mobbar Birro. Jag tycker inte att det är mobbning att göra sig rolig över en annan människa på det sätt som Alex Schulman har gjort sig rolig över Birro. Jag tycker att man sliter ut ett viktigt ord när man kallar sånt trams för mobbning.
Jag kan fundera över hur Alex orkar, gång på gång. Men mest av allt funderar jag över hur Birro kan låta sig träffas av Alex som han gör.
Den saken förstår jag inte. Och ältandet om den saken förstår jag inte heller.
Och för den saken vill jag säga, Birro, ta dig i kragen. Säg det du vill säga, på ditt sätt. Låt folk tycka precis vad dom vill om den saken. Sluta inte blogga varje gång Alex Schulman träffar dina sårbara punkter. Skriv din blogg för dom som vill läsa, lägg din energi på dom som älskar det du säger. Dom är ju många.
Det är vad mitt förra inlägg handlar om.
Under det inlägget fick jag en kommentar som tillslut ledde mig hit. Till ett inlägg i Birros blogg.
Och plötsligt ser jag inte bara en väldigt känslig och sårbar människa. Plötsligt ser jag en väldigt dömande och osympatisk människa.
“Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva?”
Birro, det gör man. Öppnar man upp öronen så hör man mer än det man vill höra. Stänger man så slipper man höra. Det samma gäller det Alex Schulman säger, faktiskt. Lyssnar du inte så hör du inte.
Öppna öronen och lyssna på en transa eller två, och slå igen nästa gång Alex Schulman tycker till om dig.
Det ena är nämligen av vikt, medan det andra faktiskt inte är det.
Juni 10th, 2009 kl. 23:40
Asså. Så här. Jag gillar Birro när han är som bäst. Han kan uttrycka sig i text som få klarar. Kärleken till sina barn i himmelen, och nu ett på jorden, som han beskriver är bländande och smärtsamt vackert beskriven emellanåt. Och för det beundrar jag honom.
Men det kan bli lite överdos också. Och jag håller med dig Linda, varför låter han sig påverkas så av idioterna?
Och det eviga “nu stänger jag bloggen” blir lite som Thåström, en avskedsturné varje säsong.
Juni 10th, 2009 kl. 23:48
Jag kan ganska lite om hans längre texter för jag läste som sagt inte bloggen. Men det är ju jättemånga som berättar att dom verkligen uppskattar hans texter och verkligen blir berörda. Det är ju fantastiskt!
Kanske skulle jag också verkligen gilla dom om jag djupdök.
Jag känner mest till hans inlägg på twitter och där är jag långt ifrån impad. Där får jag den där känslan av att det ska vara djupt, ett djup jag inte ser. Ett försök som bara blir löjligt många gånger.
Jag tycker hur som helst att han skulle lägga mer energi på att suga åt sig av dom som älskar, och ingen energi alls på att suga åt sig av dom som hatar.
Han är ju älskad av så många.
Juni 11th, 2009 kl. 0:19
Jag kan ärligen erkänna att det där djupet på Twitter undgick även mina ögon till den grad att jag slutade följa honom.
Birro må utrycka sig hur briljant som helst i övrigt, microblogg är helt enkelt inte rätt format för honom.
Sedan måste jag ju säga att för en person som anser sig vara så påhoppad och mobbad (av Schulman, varför i fridens namn ta det på allvar?!) var det mycket tråkigt och ledsamt att läsa Birros egen attack mot transpersoner, det ser inte riktigt snyggt ut det där, att endast vara känslig för sin egen känslighet…
Tyvärr var jag lite stressad när jag gav dig länkarna i förra inlägget, skulle absolut ha skrivit detta då…och själv letat upp länken till Birros eget inlägg så att du slapp, men tiden tröt mig som sagt, förlåt!
Juni 11th, 2009 kl. 0:22
NinaE:
Det var inte så jobbigt, får jag allt serverat blir jag bara odräglig
Juni 11th, 2009 kl. 1:38
Bevare oss, vill ju alls inte bidra till någons eventuella odräglighet!
Borde kanske vara stressad lite oftare?
Juni 11th, 2009 kl. 3:15
Birro har redan fått svar på tal för sitt kräkande – och tänker tydligen lite annorlunda nu
http://trollhare.wordpress.com/2009/06/05/knulla-pa-hjarnan-ett-oppet-brev-till-marcus-birro/
Juni 11th, 2009 kl. 7:12
Väl rutet bönan.
Juni 11th, 2009 kl. 7:18
Äsch, jag skrev en massa men det blev så rörigt så jag begrep knappt själv….
Raderade.
Sammanfattar min osynliga utläggning så här:
Birro är en känslig själ och tar sig själv på blodigt allvar. Den som har mage att kritisera honom har inte förstått hans stora djup och genialitet. Untouchable. Typ. Enligt honom, alltså. Tror jag.
Men jag gillar mycket av det han skrivit! Tro inte annat.
Men ibland blir det bara too much……….
Så.
Juni 11th, 2009 kl. 11:02
Jag håller med, ibland vill man bara säga “skärp dig, ta det lugnt, rikta din energi åt dem som gillar dig i stället för de är ju många!!!”. Men vi är väl olika känsliga, och har olika lätt för att skaka av oss obehagligheter….. Jag förstår inte heller hur man kan ta det så hårt, det måste vara väldigt jobbigt att ta åt sig så av obetydliga människors kommentarer.
Det tråkiga är ju att som fan till Birros blogg (men ffa Jonnas) blir man lite less om man känner att det ägnas mer tid åt att älta vad fienden säger än vad fansen tycker. Lätt hänt att man schappar då, och så finns bara fienderna kvar….
Juni 11th, 2009 kl. 11:13
Linda, du är ju en tuffing. Jag önskar att jag var mer som du och jag tror att Birro också önskar det. Att han klarade av att stänga ute korkade åsikter och påhopp. Men han är en känslig själ som gör så gott han kan på sitt vis. Kan du inte ha en liten hur-gör-man-för-att-inte-ta-åt-sig-av-korkade-påhopp-skola? Jag anmäler mig på studs!
Juni 11th, 2009 kl. 11:50
Carin:
Saken är väl den att Birro är känslig när det kommer till honom, men är inte sen att sparka själv. Sånt har jag enormt svårt för.
Men den där skolan skulle vi ju kunna starta upp för din skull, det tål att tänkas på
Juni 11th, 2009 kl. 13:49
Du är så otroligt hård och tuff. Kan det vara så att du försvarar Alex för att hans brors fru fixat jobb till dig på expressen.
Juni 11th, 2009 kl. 16:23
En stilig käftsmäll delar Alex ut, välförtjänt dessutom.
Han har ju rätt, det går inte att komma ifrån. Så är det.
Juni 12th, 2009 kl. 0:54
Varför diskutera, kritisera och dissekera en annan människa i blogginlägg efter blogginlägg?
Eller vänta, jag önskar inget svar. Tycker bara det luktar värre än skunk att göra just det. I det här fallet är jag visserligen partisk, men även i andra… nej, det stinker som sagt.
Och Linda, jag är helt säker på att jag är över tolv jag också och har kommit rätt långt med mig själv, nosar dig nästan hälarna, men ändå blev och blir jag lite ledsen när jag blir kallad detsamma som du (samt några andra än värre saker och av en ren slump (?) alltid efter att AS “skojat” om Marcus) . Kan det inte bara vara så att du är jäkligt tuff eller kanske rent av känslokall och jag det motsatta, men alltså ändå över 12. Vi är ju faktiskt olika allihopa.
mvh/Jonna
(som nu går vidare och luktar på andra bloggar)
Juni 12th, 2009 kl. 10:38
[...] Om Birro, ett varv till [...]