Det där Postkodlotteriet. Scary shit det.
Man går med i lotteriet och sen vinner man på sitt postnummer om det någon gång blir lottat som vinstnummer.

Vi är inte med. Ibland tittar vi på programmet som förr i tiden hette Vem vill bli miljonär och som nu är ungefär samma sak fast heter typ Postkodmiljonären. Ungefär samma sak. Bara det att 70% av programtiden handlar om annat än just frågorna i heta stolen.

Ibland är det Grannyra. Vi såg det en gång. Då samlades alla grannar från samma postnummer som hade lott. På en stor scen stod dom och fick sina guldfärgade kuvert. Sen drog dom ut sina vinstlotter.
Såg ni?
Det var typ 13 miljoner till familjen Andersson. Men så hade ju familjen Andersson TVÅ prenumerationer så dom fick öppna ett till kuvert. 22 mille till, varsågoda. Och sen var det familjen Karlsson, och Bengtsson, och Johansson, och Nisse Hult och hans moster. 17 miljoner till er, 8 miljoner till er, 18 miljoner till er, 11 miljoner till er, 10 miljoner till er.
Så höll det på. Varenda granne med lott blev multimiljonär.

Nedanför den stora scenen stod alla i området som inte hade någon lott och klappade händerna. Alla som hade tänkt att “äh, man vinner ju i alla fall aldrig”.
Ehrm. Åh, så gott dom sov sen på natten.

Fatta den grejen! När grannarna utan lott gick och la sig sen på kvällen i sängen dom ärvde som bröllopspresent 1967, i lakan som tvättats miljoner gånger i en tvättmaskin dom köpt på avbetalning, och fraktat hem i en bil dom köpt på skroten.
Och så låg dom där. Och Börje sa säkert; “Berit, vilken tur att inte vi hade såna där lotter. Fyfan, tänk att ha vunnit 20 miljoner, då hade man ju inte behövt gå upp till sitt underbara arbete på måndag när den underbara klockan ringer i grisottan”.

Och sen då. Hela villaområdet förvandlades till gräddhylla. Nya bilar på varenda uppfart, alla byggde ut sina hus några hundra kvadrat, grävde ner en pool på baksidan, stor nog att hålla VM i frisim.
Och när Börje och Berits barnbarn kommer dit i sommar och vill hoppa runt i vattenspridaren så kommer hon ju att få syn på grannens pool. “Morfar, morfar, jag vill inte hoppa i vattenspridaren, jag vill bada där!”, kommer ungen stå och säga undertiden som hon står och pekar med sina knubbiga fingrar.

Och morfar sätter genast igång att blåsa upp den uppblåsbara poolen han köpte på Statoil för 199 kronor i ett desperat försök att räcka till. Och han kommer blåsa och blåsa tills lungorna inte orkar mer för dom har han slitit ut i 40 år på asbestfabriken.  Men inte kommer barnbarnen att nöja sig med det.
Och mormor kommer leta fram sin bikini som hon köpte på Lanzarote när hon var där för att fira sin 40-årsdag. Och alldeles för liten kommer bikinin att vara. Rumpan kommer hänga utanför så pass att bikinitrosan ser ut som en string fast den faktiskt är för extra breda rövar. Och bikiniöverdelen kommer vara så liten att mormors bröstvårtor hamnar utanför hur mormor än beter sig. Men mormor är desperat nu för här ska fan badas, storleken har INGEN betydelse, det ska mormor visa. Och så kommer mormor att lägga sig i den lilla uppblåsbara poolen som morfar har köpt på Statoil för 199 kronor, och mormor kommer att utbrista “oh, så skönt.  Kom lilla Ellen och bada med mormor”.
Men det kommer inte Ellen att kunna för mormor tar upp hela poolen och hennes bröstvårtor som hamnat utanför bikinin kommer att bli så stenhårda av det iskalla vattnet att dom sticket hål på poolen och sen fanns det bara en vattenspridare att roa sig med, trots allt.

Och på kvällen när Ellens mamma och pappa kommer för att hämta Ellen så ska mormor och morfar bjuda på grillat. Då kommer morfar att rulla fram sin kolgrill som tjänstgjort sedan 1982, och han kommer kämpa sig svettig med glöden. Mer tändvätska, mer kol. Glöden kommer aldrig att bli riktigt bra. Men det gör inget, för det där med att folk blir sjuka av blodiga fläskkotletter är väl bara nåt man har hört, det är det ju aldrig någon man blir. Får dom hoppas.
Och när dom sitter där och äter sina blodiga fläskkotletter och salmonellan börjar bita sig fast i kroppen på dom exploderar det plötsligt hos grannen.
Med maten i halsgropen springer dom fram till häcken för att se vad det var som just hände. Och på vägen dit ber Börje en bön till Gud om att det ska ha varit grannens bil som just flög i luften.
Men det var det inte. Det var bara grannen som tände sin grill. Och grannen står där och ler i sitt förkläde och sin grillvante, med en whisky i handen undertiden som den mest perfekta glöd som någonsin skådats skapas i hans grill.
Och grannen tittar upp och hejar. Tjanre, tjenare, säger grannen. Vi såg att ni grillade så vi blev för jävla sugna på en bit kött vi också. Och tro på fan, hade vi inte trettionio kilo oxfilé i kylen.

Och Börje ser att det står Lexington BBQ på grannens förkläde och han tänker att han inte har en aning om vad det betyder, men att grannen nog mest troligt inte har köpt det på Coop Forum på extrapris.

Och Börje tänker att en sån där whisky som grannen har i handen, en sån skulle han vilja smaka någon gång i sitt liv. Men det kommer aldrig att hända. En gång beställda han en whisky efter maten när han och Berit var på restaurang, och sen hade han inte kunnat sova på nästan en hel vecka när ha sett på notan att den whiskyn var lika dyr som en hel flaska whisky på Systembolaget.

Går jag med i det där förbannade lotteriet så kommer vårt postnummer aldrig att dras. Men nu, när vi inte är med så kommer den här gatan i Uppsala att lottas fram till en sån där grannyra.
På Vaksala torg kommer dom att bygga en fet scen. Och där ska alla grannar i vårt hus stå och få sina miljoner och skåla i skumpa.
Jag vet det. Bara en tidsfråga.
Det bor en Börje i mig.

Inlägget skapades den Onsdag, Juni 10th, 2009 kl. 11:32 under Okategoriserad. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt.