Det värker i magen. Så som det gör innan blodet kommer. Precis så. På höger sida, alltid på höger sida. Den äggstocken hälsar till utsidan varje månad. Ser till att inte bli bortglömd.
Jag har beställt tre graviditetstest och hatar att jag har gjort det. Jag hatar att jag har gjort det eftersom jag vet att blodet kommer hinna före. Jag kommer aldrig få kissa på en sticka med hjärtat i halsgropen för det där jävla blodet kommer hinna före.
Jag bara vet det.
Allt är precis som förra gången och hur väldigt mycket åt helvete det gick då vet vi väldigt väl. Samma hemska smärta i tuttarna. Det känns som om dom ska ramla av, på riktigt. Det gör så ont att det liksom domnar av. Precis som förra gången. Det är veckor av sprutor i magen och hormonpiller som orsakar allt det där ömma. Ingen bebis.
Jag bara vet det.
Inatt grät jag förtvivlat som jag aldrig gråtit förr. Jag är så jävla rädd. Det talar jag sällan om egentligen, inte med tanke på hur rädd jag är. Inatt talade jag om det. Jag låg på D’s arm, ledsen och trasig. Först vackert sex, sen grina sig blå. Ibland orkar jag inte det här. Ibland är det här mer än vad jag orkar med och aldrig har det varit så tungt som det var då. Som det är nu.
Så rädd som jag är nu har jag aldrig varit någonsin i hela mitt liv. Jag är rädd för vem jag kommer att bli om blodet kommer. Hur trasig jag ska bli då. Hur smärtsamt och ohanterbart det skulle vara.
En IVF är inte bara en jobbig behandling med sprutor som sticks och hormoner som spökar. En IVF är ett par som älskar varandra, som vill, som inte kan, och som har två hjärtan i tusen bitar. IVF är relationer som sätts på prov, att bryta ihop och tvingas resa sig igen. Att inte orka det. En IVF är så tvära kast mellan hopp och förtvivlan att man tillslut tappar bort sig själv där mitt i smeten.
Innan ett par kommer dit vi är nu har man kämpat, hoppats, blivit så förtvivlad att man aldrig trott på solsken igen, sakta men säkert lärt sig att inse.
Vi har också haft det jobbigt under den här resan, vi som alla andra. Vi har också tappat bort varandra på vägen ibland. Vissa dagar går det jättebra, andra dagar går det betydligt sämre. Det som började som en fnittrig dröm i en annan tid, ett annat liv, en dröm om barn, blev en resa så lång och svår att vi vissa nätter suttit mittemot varandra och undrat vad som hände. Var livet tog vägen, var vi tog vägen. Inte förstått hur vi hamnade här, hur allt kunde bli som det blev, hur livet kunde vända som det gjorde utan att varna oss om hur jävla ont det skulle göra.
Men vi har alltid hittat varandra igen efter stunderna av förvirring. Alltid hittat oss. Till en kärlek som är starkare än vad ens mitt medvetande förstår.
Jag älskar D över allt annat på denna jord. Jag vill bli mamma till hans barn. Jag vill uppfostra barn med honom, för att han är den vackraste och renaste själ som vandrar på denna jord. Jag vill gå på föräldramöten, stå i spöregn och glo på en fotbollsmatch där fjorton ungar hänger i klunga runt samma boll, vara stolt på skolavslutningar, trösta när livet är hårt, sitta uppe i soffan och vänta in tonåringar, tjata om läxor, prata om livet.
Jag vill älska en människa villkorslöst tillsammans med D.
Går det inte den här gången så har vi ett försök kvar. Hur stressande det är kan vi ta en annan gång.
Jag och D kanske aldrig får några barn. Jag har sakta men säkert insett det. Det är en del av en eventuell verklighet som jag inte kan förstå fullt ut. Inte än.
September 16th, 2009 kl. 0:25
Men vännen. Som du skriver. Jag har inte tid att sitta här och gråta, jag måste göra en logotype.
Om du visste vad jag håller tummarna för er två, hur mycket jag hejar på er hela tiden. Det är klart som fan att du ska gå på alla de där föräldramötena och fotbollsträningarna. Det är inget SNACK!
Många kramar. Ge en till snuten från mig också, jag tror han behöver det.
September 16th, 2009 kl. 0:32
Abbes pappa:
Åh, jag vet, jag vet, jag vet verkligen att du håller tummarna. Genomsnälla och fina du!
Snuten behöver garanterat en, han åker polisbil hela natten men får den när han kommer hem om några timmar igen.
Tack!
September 16th, 2009 kl. 0:44
Men fy vad jag lider med dig! Samtidigt vill jag be dig att inte ge upp, ropa varken hej eller nej innan du är över bäcken så att säga.
Jag kan inte föreställa mig hur du mår just nu men jag vet hur det känns att förlora sin framtid så som man trodde att man skulle leva den. Men som sagt, it ain’t over ’til the fat lady sings!
Kram
September 16th, 2009 kl. 0:56
herregud. du skriver så hjärtat värker. till viss del gör det det för att ni kanske inte kan få ett barn, och till viss del för att jag själv har en vacker och underbar son på fem år, men även för att jag har gjort två aborter. jag har aldrig haft någon ångest eller dåligt samvete över det för det var vad som var rätt för mig just där och just då, men nu känns det bara så jävla orättvist. inte för min skull, utan för er och alla andra som har svårt att få barn på egen hand. jag har liksom kastat ut två barn och här kämpar ni som djur för att få ett.
jag hoppas att det inte kommer något blod. jag hoppas att det bor och gror en ny liten människa inom dig.
stor kram.
September 16th, 2009 kl. 0:59
Faaan va jobbigt ni måste ha de
Tårarna kom när jag läste. Vill bara ge dig världens största kram,å säga att de kommer ordna sig. KRAM!!!!!!
September 16th, 2009 kl. 1:06
Tack för kommentarer. Faktum är att det redan känns lite lättare att andas, nu har jag skrivit av mig och då vänder det en stund igen.
September 16th, 2009 kl. 1:11
största kramen man lyckats klämma ur sig själv skickar jag till er. jag håller muttan så det värker. och förhoppningsvis så är din värk endast ett tecken på att det går som det är tänkt för er! tappa inte modet! ni kommer bli de mest kärleksfulla föräldrarna i uppsala en dag. antingen om 9månader eller senare. men en dag är ni där. och ni kommer stråla mer än alla andra på bb. jag vet det, är övertygad. och jag känner någonstans att det gått vägen den här gången!
September 16th, 2009 kl. 1:17
Emma, vilken fin kommentar, tack!
September 16th, 2009 kl. 1:19
Så förbannat sorgligt, så förbannat vackert.
September 16th, 2009 kl. 6:08
Det värker i hjärtat av att läsa det du skriver för det är precis så det känns. Jag har ganska nyss börjat försöka förlika mig med att det kanske inte blir något. Jag går också runt med värk i tuttarna och vet inte vad som är på gång. Men vi får inte kasta in handduken ännu! Håller kroppsdelar för er och för oss själva. Kram!
September 16th, 2009 kl. 6:35
Får en klump i halsen av att läsa ditt inlägg. Smärtan, rädslan och paniken känns i dina ord. Jag håller muttan för allt vad den är värd och ber till högre makt för er skull( även om du säkert inte har så mkt tillit till Farbrorn på molnen, men det skadar inte). Man vet inte vad som sker föränn man är där, i framtiden. Antar att du lever i ett vakum, som en vadderad skyddscell, rädd… En minut som i rädslan känns som en evighet. Försäker också bli gravid, på ” vanlig” väg. Inte fungerat ännu och jag tänker redan lite halvpanik artat att den kanske aldrig går…Och vem vet….Det får vi båda veta, i framtiden…Massa kram finaste du.
September 16th, 2009 kl. 6:37
tårarna bränner i ögonen när jag läser.
Känner så väl igen mig. Känslan av att stå med tårna på kanten till avgrunden. Försöken att dela den största sorgen.
Hoppas hoppas hoppas på ett lyckligt slut (början!) för er. Om inte nu, så nästa gång.
Livet är för jävla orättvist.
Men du: stort och innerligt TACK för att du skriver så självutlämnande, så bra! Säkert ett stort stöd för andra i den här cirkusen. Och nyttig påminnelse till dem som står bredvid.
KRAM
September 16th, 2009 kl. 7:07
Linda, å Linda. Jag vet att du inte kan tänka på detta just nu, men du kommer att bli mamma en dag, på ena eller andra sättet. Läs:
http://mwanangu.blogg.se/
Det är märkligt att få barn på telefon. Att beskriva lyckan vi kände går inte. Efter att ha hoppat högt varje gång telefonen ringde i två veckor var vi ganska frustrerade och vågade knappt hoppas på något samtal längre.
Men så en vacker måndag så ringde det. Vi var i stugan i Gussjö. Vi hade bestämt oss för att ta med datorn och åka in till Härnösand där vi kunde få mottagning och försöka maila en fråga om de hört något. Jag som hoppat högt för många gånger vid telefonsignaler reagerade inte ens när Annas telefon ringde, men när hon lade sin hand på min arm förstod jag. Hjärtat började slå snabbare och jag sökte efter en plats att kunna köra bilen åt sidan. Men det visade sig vara svårare än man kan tro. Under tiden fick Anna veta några små detaljer om barnet som väntar på oss men hon vågade inte säga något innan vi stannat. Så till sist hittade jag en liten väg att svänga in på och stannade bilen med en märklig känsla i kroppen. Med tårarna rinnande ner för sina kinder berättade Anna att vi fått en liten flicka på 10 månader. Tårarna rann och vi var så lyckliga
September 16th, 2009 kl. 7:18
Upp med hakan vännen , vi är mååånga som förtfarande håller våra muttor krampaktigt för din skull =) //Kram Tina
September 16th, 2009 kl. 7:31
följer din blogg sporadiskt. ditt inlägg berör. kommer en tår. inga ord tror jag räcker till här. jag hoppas att blodet inte kommer.
September 16th, 2009 kl. 7:32
Jag hoppas verkligen att blodet inte kommer denna gång. Om det kan vara till en liten tröst så vaknade jag med en ordetlig mensverk mitt i natten och sedna kändes det som om mensen skulle komma i ca 4 dagar framåt, men det kom aldrig någon…. Jag håller muttan för er.
September 16th, 2009 kl. 7:32
Fäller en tår tillsammans med er. Det är så tungt att slängas mellan hopp och förtvivlan. Vilen fin relation ni har till barandra du och “superpolisen”. Ni kommer bli de bästa föräldrar.
Rädslan du beskriver är enorm. Vad skönt att det känns lite bättre.
Jag kniper fortfaranda muttan. Det är inte över än.
(De få gånger jag blivit gravid har allt känts som vanligt. Jag har varit övertygad om att blodet kommer när som helst. Sprungit på toa hela tiden och kollat. Till och med satt in tampong. De övriga 56 gångerna jag hoppats och letat. Har jag haft så mycket graviditetssymtom. Ett flertal gånger varit övertygad om att nu gick det vägen. Blivit fruktat besviken när blodet kom). Varma kramar, hang in there Kajsa
September 16th, 2009 kl. 7:35
Men gulle dig! Det hjälper ju inte att vara så där ledsen, men jag kan förstå att det känns hopplöst mellan varven. Seså nu, upp med humöret! Tänk positivt! Tänk vilken tur att ni i alla fall har varann, glöm inte det! Det finns så många som inte har någon.
Lycka lycka lycka till!
Styrkekramar!
September 16th, 2009 kl. 7:38
Här sitter jag och gråter, och håller både tummar & mutta så jag kommer bli helt handlingsförlamd snart……
jag förstår att det du går igenom måste var en form av tortyr och jag tänker inte skriva nån kommentar som ” tänk inte så där” eller ” tänk inte alltid det värsta”
det är väl det mest sunda man kan göra, att tänka sådär som du gör….. att vara leden och orolig. och HOPPAS!!!!!!
För den där värken du känner igen, den kan faktiskt tvätom vara ett tecken på nåt annat, det kan kännas precis likadant.
Själv är jag ett livslevande exempel på 16 års kamp mellan hopp och förtvivlan, hos mina föräldrar… De kunde inte få barn.. De kämpade från 25 års ålder och jag kom när de gett upp hoppet vid 41…..
Mamma hade fått domen att hon inte kunde få barn pga att jag tror det var så att hon bara hade 1/16 äggstock kvar eller nåt sånt. de har aldrig riktigt berättat för jag tror det gör lite för ont för dem att berätta….
Men jag har tänkt så många gånger på vad som hänt om de inte fått mig…. de är ju bara ett alldeles för bra föräldrapar för att han där uppe (eller vem f*n det är som bestämmer) skulle lämna dem i sticket utan barn… JAg tror det finns en mening med allt.
Och det är klart att du ska stå där på en fotbollsmatch i spöregn med oboy och korvmackor. Det kommer lösa sig på ett eller annat sätt….
Det finns flera vägar dit, eller hur?
till korvmackorna och oboyen.
September 16th, 2009 kl. 7:53
Fick lite tårar i ögonen nu på morgonen av detta & ÅH vad jag håller tummarna för er!
Du beskriver er situation så bra & det gör att man förstår nära & kära som går igenom samma sak bättre…..alla är inte lika öppna som det som du….
Stora kramar
September 16th, 2009 kl. 7:54
Hej Linda! De ni går igenom är fruktansvärt tufft. Hittade en länk på nätet om LCHF (lo carb, high fat) och försök till att bli gravid. Kanske inte hjälper dig ett dugg men kanske en strimma hopp kan tändas. http://mylchflife.blogspot.com/2009/08/lchf-graviditet-och-pco.html
Lycka till och en stor kram till er bägge!
September 16th, 2009 kl. 8:04
Vad fint du skriver.
September 16th, 2009 kl. 8:04
Jag liksom bara hoppas för eran skull!!
September 16th, 2009 kl. 8:08
Du skriver så det gör ont hela mig.
Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får uppleva er dröm!!!
September 16th, 2009 kl. 8:11
Jag säger som jag har sagt sen dag 1; du är gravid nästa år.
Och då har du glömt all smärta du känner idag.
September 16th, 2009 kl. 8:18
Stor kram, jag kan inte riktigt säga mer, din rädsla är min. Jag önskar er ett barn så mycket att det borde hända bara av tankekraft. Jag kan inte låta bli att tänka att det är jäkligt orättvist, återigen, orättvist att det ska behöva vara så här för de som önskar och verkligen vill
Ta hand om varandra!
September 16th, 2009 kl. 8:27
Åh, jag hoppas så innerligt att det ska gå vägen för er!
Har själv lätt att bli gravid men fick ett missfall med väldigt tråkiga komplikationer vilket gör att det kommer att dröja innan vi får försöka igen, så olika problem men samma resultat- lång väntan på liten bebbe… så jag vet delvis hur du känner
Även jag håller muttan! Stort lycka till!!!
September 16th, 2009 kl. 8:29
TACK för allt du skriver. Det är som om du skriver om vårt liv. Förstår PRECIS vad du går igenom, och det känns så fint att det finns människor som du därute som faktiskt sätter pränt på dessa känslor.
September 16th, 2009 kl. 8:31
En stor kram kommer från mig till er båda!
September 16th, 2009 kl. 8:34
jag håller allt som går att hålla för er!! en dag, nu eller sen, kommer ni att bli underbara föräldrar till en liten snorunge, eller kanske två
det känner jag på mig! så länge; glöm inte att ni iallafall har varandra, inte alla har hittat någon att älska på det sättet! kramar!
September 16th, 2009 kl. 8:35
Du skriver så vackert om något så smärtsamt.
Jag önskar er glädje och lycka och svullna gravidfötter och påsiga amningsbröst och snoriga novemberförkylningar och nerdregglade lördagsgodisar och regniga knattefotbollsmatcher och sega föräldramöten tillsammans med just eran egna lilla knodd. Jag är säker på att ni en dag ska komma dit. Och jag är helt säker på att ni skulle platsa bland dom allra bästa föräldrarna i hela världen.
Stor kram till er.
September 16th, 2009 kl. 8:36
Aj vad ont det gör att läsa dina ord! På något sätt så förstår man smärtan du upplever, även fast man inte upplevt det som du gör.
Jag håller alla händer som går och min mutta kniper för dig.
Självklart ska ni få uppleva allt det där med ett barn!!! Ingen tvekan om saken, det är få par som jag ser har så bra förutsättningar för att bli föräldrar som er.
Lycka till
September 16th, 2009 kl. 8:43
Hoppas verkligen att du har FEL! Håller tummarna så det knakar.
September 16th, 2009 kl. 8:43
När jag väntade barn kändes det också som att mensen var på väg,som mensvärk…
September 16th, 2009 kl. 8:44
Här sitter jag och hulkar framför datorn på jobbet, folk i korridoren ser oroligt in i rummet och skyndar förbi… och glad är jag för det, hur ska jag förklara att jag gråter för en egentligen okänd kvinna för mig i Uppsala som jag önskar av allt jag är värd att hon är gravid!? För det är det jag gör hoppas att du är och om inte det är så att du snart är just det. Krama på varandra, mycket!
September 16th, 2009 kl. 8:44
Nej, nu gråter jag nästan. Har ju hållt muttan så hårt så sambon inte ens kommit in denna månad, ingen mens fören blodet kommer, ingen mens före blodet kommer, ingen mens för blodet kommer………
September 16th, 2009 kl. 8:48
Jag vill bara säga att du skriver så underbart! Du formulerar dig på ett sätt som går rakt in i hjärtat. Vi känner ju inte varandra och jag vet lika lite som du om ni får ert efterlängtade barn. Men jag hoppas med hela mitt hjärta!! Att läsa din blogg är också en väldigt bra påminnelse för oss som kanske haft lite lättare att bli gravida om att vi ska vara så tacksamma för det vi fått!! Att det är ett litet mirakel varje gång det sker, och för vissa, som för er, kanske ett lite större mirakel. Många kramar och med hopp om att du/ni ska orka fortsätta!
September 16th, 2009 kl. 8:53
Jag är så nervös för er skull att jag är inne här femtioelva gånger om dagen.
Så många kramar det bara finns till er båda!
September 16th, 2009 kl. 8:58
Linda, du skriver så fantastiskt. Precis så känner jag också men har svårt att förmedla det. Vi är precis i starten av vår IVF. Remissen ska snart gå i väg.
Min sambo brukar alltid säga att anledningen till varför det tar så lång tid för oss att bli gravid är för att vi ska få vårt speciella barn. Jag tror det är samma för er. Ett barn som passar perfekt in i vår symbios.
Jag håller alla tummar och tår för er!
September 16th, 2009 kl. 9:02
Jag och min man försökte få barn i 6 (!) år Linda. I 6 fucking jävla år (ursäkta språket). Det är 72 månader med blod, blod som bara inte _fick_ komma.
Dessa år var/är dom värsta OCH bästa åren i mitt liv. Aldrig har livet varit så svart som det var varje månad blodet kom. Aldrig har jag gråtit så många tårar och själen värkt så mycket som den gjorde under dessa år. Samtidigt ser jag tillbaka på den tiden med ljus i hjärtat eftersom dom åren tillslut gav oss Casper. Och jag tror att jag och min J står på en starkare grund än dom flesta tack vare dessa fucking jävla år.
Det som inte dödar en gör en starkare heter det ju, och jag och min J är odödliga vid det här laget, och det är du och din D oxå när det här är över.
KRAM!!!
September 16th, 2009 kl. 9:03
Jag önskar jag kunde krama dig!
September 16th, 2009 kl. 9:04
Varje morgon när jag startat minn jobbdator börjar jag med att läsa din blogg. Det du skriver berör så jag får en klump i bröstet. Jag hoppas att det bor en liten bubbla i din mage, en bubbla som får växa sig stor och stark innan han/hon ser dagen ljus. Jag hoppas det för du och D verkar vara underbara livsbejakande människor med massor med kärlek som ni vill dela med er av!
Jag måste erkänna att jag börjar få lite träningsvärk av att hålla muttan så länge, men jag kämpar på, precis som jag vet att du och bubblan gör!!!
September 16th, 2009 kl. 9:05
Åh, nu gråter jag också (jag sov när du skrev det här, när du inte kunde sova, därför gråter jag med dig nu). Kram. Och en kram till. Och en till.
September 16th, 2009 kl. 9:09
Blää och usch…
Ok.. OM det inte blir den här gången, så har ni en gång kvar. Hoppet är ju verkligen inte ute..
Vilken jävla skit Linda… Hoppas din kropp har fel.
Kram
September 16th, 2009 kl. 9:10
Tack för alla kommentarer, ni är precis lika fantastiska som alltid!
September 16th, 2009 kl. 9:14
Det behöver inte betyda nåt. Att det värker menar jag… I början när ägget fäster och börjar gro så kan livmoderna värka precis som mensvärk. Växtvärk kallades det tror jag. Har haft det så med alla mina tre. Varit övertygad om att det är mens på G men icke. Så det tror jag. Att det är så för dig. för jag har gett mig på att det går den här gåmgen. Jag känner ju det. Kram
September 16th, 2009 kl. 9:16
du ska inte börja blöda alls. det är bara ditt huvud som spökar. typ fantomsmärtor. ja! ni kan döpa bebben till Fantomen! Det kanske D köper istället för Jack. Kram kram till dig och lilla Fantomen i magen på dig.
Cecilia
September 16th, 2009 kl. 9:47
Det kommer gå!
Jag går inte med på att världen och livet skulle vara så orättvist.
Men det kanske inte alltid går när vi vill, på det sättet vi vill.
Och det gör så in i helvets ont.
Jag blir så glad och varm i hjärtat när jag läser om alla som hejar på er! Hoppas för er skull, håller tummar och muttor. Alla som gråter och känner hur det svider i bröstet av dina ord, dina känslor. Det får mig att tro lite mer på människans godhet och den enorma kärlek som omsluter oss. Trots anann skit, trots idiot kommentarer trots de elaka, bittra människor vi stöter på så ofta. Trots det så är din fina fina blogg ett fint fint bevis för hur mycket vi önskar gott och bra för andra.
Många av oss har varit där du är, där du varit innan med trårar och trasiga själar som vi aldrig trodde skulle läka.
Tänk när vi alla hållt tummar och mutta klart, och hela Sveriges IVFbebis är född och ni kommer har hundra tusentals människor som går om kring på våra gator och känner sig så stolta och glada, lite som att vi alla fått ett barn.
Kram på er.
September 16th, 2009 kl. 9:49
Hallå! Jag är lika nervös som Er varje gång jag tittar in. HOPPAS och Hoppas att det lilla pyret håller sig kvar och inget blod kommit!! Att värken är ett tecken på att pyret växer sig starkare inom dig. STYRKEKRAMAR till er båda!!!!!!!!! Lottelis
September 16th, 2009 kl. 9:54
Jag kan bara hålla med alla de andra. Du skriver så fantastiskt fint och smärtsamt. Formulerar känslorna så på pricken, även om jag inte varit i er situation och kan förstå hur ni känner.
Vet du, att jag håller allt jag kan hålla, stenhårt, för er skull!
Och jag suckade inte över föräldramötet på dagis eller gårdsfesten på densamma imorse. Var uppriktigt glad och tacksam att jag får ha förmånen att gå på såna tillställningar. Jag törs påstå att du påverkar alla oss läsare på ett eller annat sätt.
Tänker på er idag, inget blod, inget blod!
Kram
September 16th, 2009 kl. 9:54
Hej fina du.
Att läsa din blogg är som att läsa min egen dagbok. Jag blir så ledsen men kan inte sluta läsa. Jag gråter. Händerna darrar när jag skriver.
Jag tror att jag vet exakt hur du känner. Jag har också varit där. Vi har varit där. Och när jag läser dina ord så känns det som om det var i går. Jag brukar sällan skriva inlägg på andras bloggar. Men jag kan inte låta bli att skriva till dig.
Du berör mig så mycket. Jag har skrivit till dig en gång tidigare och jag vill skriva till dig igen. Vill bara säga att det går, IVF fungerar visst! Det kommer att gå vägen den här gången! Tro på det!
Jag kommer ihåg hur lång den där väntan på att få göra ett graviditetstest är. Det var inte en väntan på bara två hela veckor, det var två veckor OCH några dagar. Jag brukade fuska, testa innan testdag även om jag visste att man inte skulle. Det svaret hade ju ändå ingen betydelse om det blev ett minus. Det kunde bli ett plus ändå om några dagar. Om det blev ett plus några dagar innan så hade man förhoppningsvis sparat några dagars väntan. Så det var värt att “fusktesta”. Så tänkte jag. Hopp och förtvivlan ja. Jag tänker på dig.
Försök att tänka positivt. Jag vet att det inte går, att det är jätte svårt att tänka positivt men försök. Lev i nuet och tänk på att det här kan vara början till ett underbart litet liv. Det hjälper, om bara för några minuter.
Näe, nu är jag för ledsen för att fortsätta skriva. Jag lider med dig, i din väntan. Men med facit i hand, nu när vi har en liten tös på ett 1/2 år efter 5 IVF så kan jag vara positiv och vill så gärna peppa dig. Jag håller så tummarna för er. Det kommer att gå den här gången! Det kommer att gå jätte bra och ni kommer att bli dom bästa föräldrarna någonsin! Styrkekramar!
September 16th, 2009 kl. 10:00
Jag håller min tumme för er. Vet vad ni går igenom och jag gråter med er. Men förhoppningsvis kommer inte mensen denna gång. Tänker på er båda och håller en tumme!
September 16th, 2009 kl. 10:02
Linda, jag hade ju lovat mig själv att inte gråta fören jag får mens eller minus denna omgång och nu sitter jag här och blinkar bort envisa tårar och känner igen mig i din text som alltid,
Har själv kunnat skriva det där efter inatt, nästan, fast jag envisades med att jag gråtit tillräckligt och med nöd och näppe klarade att hålla tillbaka.
En bamse kram från mej som också har det där onda på höger sida idag.
September 16th, 2009 kl. 10:04
Jag har suttit och stirrat på skärmen i 20 minuter. Börjat skriva en kommentar, raderat och börjat om. Börjat skriva en ny, raderat och börjat om.
Jag vet fan inte vad jag ska skriva!
Jag hör ju egentligen inte hemma här. Jag är en sån där lyckligt lottad typ som fick inte bara 1 utan 2 barn i ett nafs, utan att ens försöka.
Jag är så glad för det men samtidigt blöder mitt hjärta när jag ser er och vänner omkring som försöker och försöker tills de nästan går sönder. Jag blir förbannad på gud – varför jävlas han? Alla är väl för fan värda den lyckan!
Nu blev det några fula svordomar här. Men va fan, jag är ju upprörd!
Det här inlägget var helt otroligt, Linda. Lova mig att du gör något ännu större av den här bloggen. En bok? Så kommer jag och fotograferar lillen sen när han/hon är ute. Det blir en fin bok, det!
Många cyberspace-kramar.
September 16th, 2009 kl. 10:09
Du skriver så gripnade och fint. Jag hoppas att ni får uppleva det bästa som finns, det är ni såååå värda. All lycka till er!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
September 16th, 2009 kl. 10:09
åååh, jag vet precis hur det känns Linda! den där väntan med hormoner och värk och ängslan och jag vet inte hur många andra känslor…
jag höll på att avslöja mig på jobbet när jag plötsligt skrek, fy faan vad här är varmt, öppna fönstret nån! Hormonjävlar!
All lycka till dig och D, det förtjänar ni!
*kramar om*
September 16th, 2009 kl. 10:09
Å Linda, tårarna rinner. Önskar jag var närmare oc kunde ge dig en kram (om det nu hade hjälpt). Jag önskar man kunde hjälpe er på nåt vis. Men jag kan inte göra mer än hålla muttan och hoppas. Och som jag sagt innan, jag har en känsla att denna gång går det. Tänker på er massor massor massor. Kramar
September 16th, 2009 kl. 10:15
tvillingbloggen:
Det är alla ni med barn som ger oss andra hopp om att det går!
Joho, alla hör hemma här som vill vara här! Vi kan inte bara ha ofrivilligt barnlösa sittandes här och älta. Vi måste ha alla mammor också, med en, två, tio, femton ungar. Ungar som blev till efter år av kämpande, efter en kvart på fyllan, efter två glas vin på lördagen, efter jobbet en tisdag, i svärmors husvagn. ALLA som vill får plats!
Tack för alla jättefina kommentarer, jag blir så glad!
September 16th, 2009 kl. 10:22
När du skriver dras jag tillbaka i tiden. Tiden när vi höll på med IVF, kroppen var inte min egen längre utan alla andras kändes det som. Framför allt smärtan i själen ! Jag kommer ihåg hur ont det gör i själen.
Vi gjorde sammanlagt 11 IVF försök
Jag vet hur det känns för dig/er nu. Håller tummarna och framförallt muttan att det blir en bebis !
massor med kramar
September 16th, 2009 kl. 10:23
Linda, åh fantastiska Linda…..
Nu ska jag försöka övertyga dig att du visst en dag kommer att få barn. Likadant som jag varje dag försöker övertyga mig själv om att det en dag kommer att fungera för oss också! Jag övertygar inte mig själv….Blir lika lessen varje gång och sorgen finns där hela tiden…kommer nog vara med mig ända tills jag håller mitt barn i famnen.
Hmmmm….vad ville jag säga med detta då??
Du är inte ensam Linda, även fast det känns som att du och D är de enda i världen ibland som kämpar.
Du kämpar inte förgäves, den dag du sitter med ditt barn i famnen så kommer hela den här resan vara värt de! Jag hoppas det, och försöker intala mig själv de de dagar jag bara vill ge upp! Det kommer att gå!!!
Ge dig själv en kram från mig!!!
September 16th, 2009 kl. 10:24
Har tårar i ögonen och håller tummarna för att din farmor har rätt, att det bor en liten kille där inne som håller sig fast den här gången..
Ta inte åt dig av de taskiga kommentarer du fått, vi verkar vara rätt många som gläds och gråter med dig….
September 16th, 2009 kl. 10:26
Jag vill inte ge dig “falskt hopp”, men jag vill inte att du ska tappa hoppet heller. En graviditet känns just sådär- brösten blir riktigt ömma och man har en monstruös “mensvärk”.
Jag hoppas innerligt att mensen inte kommer!
September 16th, 2009 kl. 10:29
Nej inget blod ska komma! Jag har haft en extra lang mens vecka nu eftersom jag tog ditt blod oxa for det gor inget om jag far blod for det ar inte tid for mig att fa barn nu anda sa.
Jag vet valdigt lite om IVF men laser din blogg dagligen och ar mer insatt i det hela nu. Tack snalla du for att du delar med dig. Jag hoppas sa innerligt att du och D ska fa bli foraldrar, du kommer bli en fin mamma.
En liten tanke slog mig (OBS, jag vet som sagt inget om IVF och barna gorande, sa skratta at min idioti men ta inte illa upp av min dumhet), forra gangen sa hade ni sex en vecka (typ) efter behandling och likasa denna gangen, jag hade nog varit radd att “rora” om dar inne innan det var stabilt liksom. Hade varit radd att spermierna skulle komma och frata bot det som holl pa att skapas dar inne. Jag forstar att sa kan det ju inte vara for da hade de ju inte sagt till er att det var OK med sex. Jag har bara lite konstiga funderingar ibland…
Skot om er!
Manga kramar fran Sandra
September 16th, 2009 kl. 10:31
SUPERSTOR KRAM!!!!!!!
September 16th, 2009 kl. 10:37
“En IVF är ett par som älskar varandra, som vill, som inte kan, och som har två hjärtat i tusen bitar.”
Glöm aldrig det Linda, att ni finns – inte bara provrör och sprutor. Ta hand om varandra som fan.
Kram.
September 16th, 2009 kl. 10:40
Linda, en stor KRAM till dig!
Vet vad du går igenom och hur man kastas mellan hopp och förtvivlan. Har själv 2 längtansbarn i dag. Vi fick göra 5 IVF behandlingar per barn men det gick till slut! Vår lösning har varit långtidsodling s.k Blastocytodling. Det kanske är en bra lösning för er också?
Lycka till nu och ta hand om er! Kram
September 16th, 2009 kl. 10:40
sandra:
Ska aldrig glömma. Kram!
Sandra:
Det var en ganska gullig tanke det där
Men nej, det fungerar inte så. Några spermier når inte fram till grynet nu, om grynet har fäst så ligger det skyddat.
Tack alla. Tack, tack!
September 16th, 2009 kl. 10:42
Nu har jag snart nött ut din blogg genom att titta in ofta
. Känner så med er. Och håller allt som kan hållas för er.
Har hormonproblem och opererat bort växande cystor. Läkarna ville inte ens ge mig hoppet om att kunna bli gravid. Och så…När värk och “uppblåst” mage gjorde mig ledsen i tron det var dags för operation igen _ Så visade det sig att jag 37 år gammal var gravid i vecka 19(!).
Nu har jag 3 söner.
Så lova. Ge ALDRIG upp! Och det är kanske för dig som för mig. Värken förbereder och talar om att du är gravid.
September 16th, 2009 kl. 10:47
Jag håller tummar, tår, muttan. För din skull. Hoppas hoppas hoppas att alla tre stickorna får lov att bli använda. Stor mental kram!
September 16th, 2009 kl. 10:50
Underbara Linda! Det gör så ont att läsa det du skriver, jag önskar av hela mitt hjärta att de går vägen den här gången så slipper ni utsättas för mer lidande! Samtidigt förstår jag att det är svårt med alla tankar och rädslor som spökar, men…GE INTE UPP än! Mensvärk är ju faktiskt, som många har skrivit, ett symptom på tidig graviditet. Så var det även i mitt fall; jag gick och var övertygad under typ två veckor om att mensen skulle komma när som helst, men den kom aldrig. Det kändes precis som vanligt, ont i ena äggstocken hade jag också. Men det var verkligen inte som vanligt; 9 månader senare kom min ängel!
Sedan vill jag säga till dig att jag VET att du kommer att bli mamma. Det är jag helt övertygad om. Men jag har själv fått inse den hårda vägen (dvs. med många tårar innan miraklet hände) att varje barn har sin tid, och ditt barns och din tid kommer också. Tro mig. Den kanske redan har kommit, trots att det känns så svårt för dig att tro på det just nu. Men du kommer att bli mamma, Linda, och en alldeles underbar mamma dessutom. Det finns inte så många tjejer därute som är så härliga, så uppriktiga, så starka och så fantastiska som du verkar vara.
Önskar dig och D allt gott och det här barnet, av hela mitt hjärta.
Kramar från en läsare
September 16th, 2009 kl. 10:56
Man kan bli trippelt belönad av IVF oxå
Jag sitter på jobbet och grinar av Din fantastiska text.
Lycka till, det kommer att gå förr eller senare.
Mina IVF-trillingar är nu tre underbara 17-åringar, kunde läkarna för 18 år sen så ska det ju vara faan om dom inte lyckas nu.
Kramar
September 16th, 2009 kl. 10:56
som så många andra sitter jag här med en tår i ögonvrån. paniken, frustrationen, rädslan och den bottenlösa sorgen som ligger bakom dina ord berör djupt inne i mig. delvis för att jag verkligen hoppas att det är er tur nu, delvis för att jag och min M snart ska in i den karusellen ni är i nu och jag är rädd. förväntansfull, men också rädd.
hur det än går nu så tror jag bergfast att ni en dag kommer att vara familj. hur det sen går till är en annan sak, men jag måste tro det. för klarar ni det så klarar vi det. och vi ska bli en familj, en dag. och klarar vi det så klarar ni det.
tänker på er. kramar.
September 16th, 2009 kl. 10:56
Jag hoppas du har fel! Att smärtan i magen beror på ett pyre som växer, inte på något annat. Och jag känner så väl igen mig i dina ord. När ni får barn, och jag säger när, inte om, då kommer ni att glömma lite av hur jobbigt det var och hur hopplöst det kändes. Men aldrig helt. Många kramar till er båda!
September 16th, 2009 kl. 10:59
Hejsan linda ! jag vet vad du går igenom
( har genomlidit 5 ivf:er med negativt resultat . Tyvärr så har det inte lyckats för oss och nu vet vi inte om vi orkar att utsätta oss för ytterligare försök .
))) kämpa på och glöm inte bort varandra i den här cirkusen .
Jag håller både mutta och tår för att ni ska lyckas
Tusen kramar lilla jag
September 16th, 2009 kl. 11:02
Oavsett vad som händer den här veckan så kommer ni två finnas kvar, det finns tid och så småningom nytt hopp om det inte går. Jag läser din blogg de här dagarna och känner igen varenda rad av ångest.
Vi gick igenom tre IVF, en lycksalighetsgraviditet i 9 veckor och sedan fritt fall…jag sörjer det fortfarande. Nu samlar vi ihop resterna av våra liv och försöker hitta oss själva i allt som blev. Livet går vidare, människor säger att man reser sig igen.
Hoppas att det här blir en bättre dag för dig. En dag utan tårar. En dag utan ångest.
Men ska man vara ledsen är det bättre att vara det i manglade lakan och god mat. Ta in på hotell.
Keep it up girl.
Kram.
/E
September 16th, 2009 kl. 11:04
En hotellnatt, fyfan vad jag vill ha en sån. Men jag vill inte lämna stan när farmor är sjuk och hotell i Uppsala känns sådär. D tycker att vi ska tälta i skogen för det är mysigt säger han. Ska jag häfta fast hans pung i väggen eller vad tigger han om?
September 16th, 2009 kl. 11:07
Förstår hur du känner. Vi var också där i tankarna förra året.
Men jag är säker på att ni kommer lyckas en dag.
Ni kommer bli fantastiska föräldrar. Ett barn i er familj kommer vara ett mycket lyckligt och älskat barn.
Många kramar från trogen läsare.
September 16th, 2009 kl. 11:09
Ojojoj! Kan inte ens i min fantasi förstå hur jobbigt det måste vara. Men jag tänker fortsätta att hålla både tummar och mutta!
September 16th, 2009 kl. 11:21
Åh Linda vad jag lider med er. Sitter här och gråter för fullt. Önskar att jag kunde skicka dig en bebis med posten! Håller fortfarande tummarna allt vad jag kan för att det ska gå bra. Kramar till er båda!
September 16th, 2009 kl. 11:22
Tänk vad livet är orättvist! Sitter och gråter vid datorn när jag läst dina vackra ord. Varför kan det inte vara lätt?? det här med barn ska ju bara vara fint och vackert. Inte en massa sputor, läkarbesök, väntan och besvikelse.
Önskar jag kunde få bjuda dig på en bit av min nybakade, varma kladdkaka och en kopp te! Får göra det i tanken i stället.
Håller tummar och muttan och allt annat man kan hålla!
September 16th, 2009 kl. 11:24
Var rädd om hans pung!!!
Vi valde att trycka bort alla onda tankar om vår barnlöshet. Tog en semesterresa till Thailand och njöt av sol, värme och varandra. Pratade inte en gång om dessa tråkigheter som alla kontroller innebär. . . Ett par veckor efter vår underbara kärleksresa kom även min molande värk i magen och mens trodde jag. . Men mensen kom aldrig. Pyret i magen är nu 23v och jag måste kolla varje dag att min mage finns kvar, för jag tror att det är en dröm. Så underverk kan hända!
September 16th, 2009 kl. 11:34
Kära Ni två, att livet ska vara så hårt mot vissa. Mång som vill ha barn lyckas inte andra som kanske inte vill blir med barn hur lätt som helst. Men Linda du ska se att det är din oro som gör att du känner efter extremt mycket just (utan att du själv tycker så). Vi hållar tummar, tår och muttor för Er att. Du kommer att få kissa på en sticka med hjärtat i halsgropen och sedan få uppleva den glädjen som den förhoppningsvis visar dig.
Du har ju just nu all denna oro omkring dig + dom känslor du känner inför din farmors sjukdom, självklart är allt upp och ned.
Jag önskar att jag kunde ge dig världens kram och gråta ut tillsammans med Dig. Du påminner så otroligt mycket om min egen dotter i nästan samma ålder (men även hon är för långt borta för en riktig kram) men jag skickar dom till dig denna vägen.
September 16th, 2009 kl. 11:36
Jag bara måste lämna en kram.
Jag känner den där sorgen. Det är ingen rolig bekantskap.
Jag har ett barn som jag är fantastiskt lycklig över, men så har jag tre förlorade barn och tusen som aldrig vill bli. Och det är för jävla sorgligt.
Men du… ta smällen om smällen kommer (lite käckt sådär). Det ska spänna i pattarna och sticka i livmodern när man blir gravid!
September 16th, 2009 kl. 11:37
Du skriver så fint och så sant så tårarna nästan kryper fram här på jobbet.
Själv har jag precis börjat spraya så just nu går man omkring med skräckblandad förtjustning när man tänker på vad som komma skall.
Håller tummarna för er!
Kram Sara
September 16th, 2009 kl. 11:50
mellan hopp och förtvivlan,så påfrestande…ska själv börja m mitt 1 a IVF försök
i början av Oktober,så nervös.
Styrkekramar till Er!
September 16th, 2009 kl. 11:53
Jag kan tyvärr inte skriva ett svar till alla. <men ni vet väl att jag läser alla ord, varenda bokstav och att jag är så tacksam över att ni tar er tid att läsa och kommentera!
September 16th, 2009 kl. 11:54
Vilken härlig blogg, hittade hit i dag. Hoppas det går bra för Dig. Min grabb föddes när jag var 44 år, då hade jag förskt sen 19-årsåldern, typ. Det är konstigt, livet.
September 16th, 2009 kl. 11:58
Herregud Linda så hårt jag håller tummarna för er. Det kommer att bli du+D=3. En dag. På ett eller annat sätt. Håll ut. Jag och min går oxå igenom resan. En resa som nu räknas i flera år. Fy fan ibland spricker jag av hjäresorg. Dagar då ingenting kan trösta. Håller tummarna så hårt för er nu.
September 16th, 2009 kl. 11:58
Jag hade typ mensvärk genom hela min graviditet. Det kanske är det du känner. Du måste orka, Linda! Det är så bara – och jag hoppas så innerligt oxå att ni fixar det denna gången. Tänk inte något annat! Positivt tänkande är viktigt det oxå för den lilla parveln att växa sig stark….
Kom igen, nu har snart en dag till gått!!!!!
PSSST! Det finns en utmaning till dig på min blogg. Under rubriken Bloggtema jantelagen. Något annat att tänka på en minut eller två…. Lycka till!
September 16th, 2009 kl. 12:30
Jag som är både mamma till en 14-åring och och en 28-åring och dessutom fått ynnesten att leva med två små barnbarn gråter så när jag följer dig varje dag vill säga GE INTE UPP. Jag har varit gravid fem gånger och varje gång så har jag haft så ont så ont. Sökt upp akuten men allt har varit bra – det kan göra väldigt ont i början av graviditeten utan att något är fel. Så länge brösten spänner har jag varit lugn.
Vi är många här som följer er kamp och jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte har rätt.
September 16th, 2009 kl. 12:42
En jättekram.
September 16th, 2009 kl. 12:43
Jag har aldrig skrivit till någon som bloggar tidigare. Brukar inte ens läsa bloggar. Men nu kan jag inte låta bli, Linda. Du skriver så fantastiskt bra om något som är så jobbigt och svårt som detta! Och jag känner verkligen igen mig i allt som du skriver om idag. Jag och min man har precis gått igenom vårt andra IVF-försök. Denna gång med ett upptinat embryo. Men, men, inte heller det gick vägen…… Så nu står vi här igen med alla känslor som det innebär. En tröst är dock att för var dag som går nu så känns tillvaron lite enklare och jag och min man hittar andra positiva saker i livet som är oerhört viktiga i en tid som denna. Och inte minst; vi har ju varandra, det är det allra viktigaste, som min man ofta säger. Han är helt fantastisk! Vi tar ett litet “brake” från “IVF-cirkusen” nu (har fyra frysta embryon kvar), och sedan testar vi med de resterande. Går det så går det och går det inte så går det inte, och då får vi leva utan barn och göra det bästa i livet utifrån det. Vi har nu kommit till en punkt där vi känner att livet inte går under för det. Vi har dessutom en massa barn i vår närhet, inte minst syskonbarn
Jag önskar dig/er all lycka nu och i framtiden. Jag känner såååå för er, Linda!
September 16th, 2009 kl. 12:55
Men herregud.
Så du gripit om mitt hjärta och sinne, fast jag aldrig sett dig hoppas, tror och håller jag muttan för dig. Stenhårt! (jättebra knipövning faktiskt) hejja er och tack för att vi får följa er långa och knaggliga resa.
September 16th, 2009 kl. 13:02
Åh va bra du skriver! Tårar i ögonen på jobbet.. Kramar
September 16th, 2009 kl. 13:04
Linda, ni ska inte ge upp hoppet ännu, för det kan kännas så när man är med barn.
Du kanske bara inte tror att det kommer gå?, som sagt, GE FÖR FAN INTE UPP HOPPET.
Jag har ALDRIG träffat eller läst om en starkare person, någon som har så mycket vilja, det är därför du skulle bli en sån bra mamma, för att kolla på fotbolls matcher kan vi alla, men vilja så mycket kan bara få!
Ni kommer nån gång bli helt fantastiska underbara föräldrar till en liten knodd, jag bara vet det, det känns i hjärtat när jag tänker på er!
Om inte nu, så snart..
Jag kan aldrig förstå er, era känslor och tankar som bara flyger runt om er, men jag finns för er, alltid.
Jag kommer alltid ge er mina bästa tankar och jag kommer alltid hålla tummarna för er, och varför?..
Ni är fantastiska.
Kram från oss
September 16th, 2009 kl. 13:05
Vet nästan precis hur den här känslan som du beskriver känns. Hjälper ju inte dig så mycket men jag tänker på er i alla fall. Hoppas att det inte är mensvärk. Jäkla helvetes skitmens. KRAM!!!!
September 16th, 2009 kl. 13:11
Lilla gumman,
Jag önskar att jag kunde krama om dig och säga att allt blir bra. Men jag styr inte över livet självt. Jag kan bara hålla tummar och mutta och be Gud Fader i himmelen (hoppas han finns) att det här går vägen nu.
Kram till er båda.
September 16th, 2009 kl. 13:16
Inget någon kan säga skulle kunna hjälpa dig just nu…..Vi som varit inne i snurren vet precis hur det känns, du sätter ord på precis de känslor jag hade under vår karusell. Underbart att läsa din blogg, ironi men ändå en massa djup. Känner så väl igen mig i din hopp och förtvivlan-beskrivning.
Man vill inte gå på toa för man vill inte veta men tillslut kan man inte tänka på annat och då går man på toa bara för att få reda på….varje gång man är där tar man ett djupt andetag och blundar…..å sen tittar man, som om man skulle vara mera redo. Jag önskar all lycka och fortsätt hoppas!
September 16th, 2009 kl. 13:25
Jag vet hur det känns att få sina drömmar krossade av ett resultat som “kan avläsas på mindre än två minuter”. Jag har just fått det (men jag fick åtminstone kissa på en pinne först). Igen. Jag är så jävla trött och ledsen nu. Men hur orkar man försöka igen? Ja, man har ju inget val.
September 16th, 2009 kl. 13:30
Du skriver sa vackert och jag grater med dej just nu. Jag vill bara saga att ni inte ska ge upp och att ni ska vara radda om varandra. IVF kan knacka vilket par som helst, lat det inte handa dej och D. Du finns, han finns och er karlek finns, just har och nu. Och det gor ert lilla barn med, nanstans dar ute i universum, han/hon har bara inte hittat hem till er an. En dag, snart sa gor han/hon det, pa det ena eller det andra sattet. Da behover han/hon hitta er, sin mamma och pappa, tillsammans och starka i sin karlek. Sa ta hand om varandra, for er egen skull och for ert lilla barns.
Manga kramar till er, ge inte upp.
September 16th, 2009 kl. 13:36
Jag vet precis vad du idenna stund känner, dina tankar önskade du vore en annan stanns men det går inte.
Jag håller mina tummar så in till bomben att de vid detta tillfälle nu har domnat.
Många säger att livet går vidare men hur skall man kunna det när det enda man ser är folk med vagnar & stora magar.
Jag längtade mig fördärvad i 11 år så sedan efter IVF försöken så fick jag mina töser när jag i dag ser de två skönheterna som nu blivit 17 resp15 så förundras jag hur lycklig jag fått vara som just fått dessa underbara tjejer.
Jag vet att det kommer att lösa sig du kommer att få ditt efterlängtade barn jag är säker till10000 %.
Kram hjärtat jag har dig i mina tankar dag som natt.
September 16th, 2009 kl. 13:41
Jag går in på din blogg med skräckblandad förtjusning varje dag. Jag hoppas så att det inte har kommit något blod. Jag håller alls tummar och muttor på jobbet (och det är många för det är nog bara kärringar här på jobbet).
En ansträngning belönas till fullo först då en person vägrar ge upp!
September 16th, 2009 kl. 13:42
Blev ledsen när jag läste att du fått “mensvärk”. Önskar starkt att det är denna gång ni blir föräldrar. Många av kommentarerna berättar att det är normalt med “mensvärk” i början av graviditeten så nu tror jag på nytt att det är denna gång som gäller.
KRAM
September 16th, 2009 kl. 13:50
När jag fick läsa dina smärtfyllda ord så satt jag och min C på pass långt in i de norrländska älgskogarna. Jag viskade hela inlägget i min C’s öra och det rann tårar nedför kinderna. Skulle någon gubbe i jaktlaget kommit förbi hade vi nog skyllt tårarna på att storoxen just sprungit förbi utan att få ett skott i pannan. Fy fan vad jag hoppas att allt går vägen den här gången Linda, både för eran skull och för alla oss som försöker och behöver lite hopp. Jag håller muttan så hårt det går!
September 16th, 2009 kl. 13:52
Du har satt ord pa min egen sorg, skräck och oro. Vad jag önskar att jag kunde skriva nagot upplyftande och positivt för att hjälpa dig. Kan bara skriva att jag vet hur det känns, och att det är sa j*vla orättvist. Grater med dig.
“En IVF är ett par som älskar varandra, som vill, som inte kan, och som har två hjärtan i tusen bitar” – underbart skrivet.
Det kommer ga, för oss bada, pa nat sätt! Det är jag säker pa! Hall modet uppe! Och jag haller tummarna stenhart för er.
Kram fran Lisa
September 16th, 2009 kl. 13:52
Åh vad det värker i mig när jag läser vad du skriver,
denna längtan,
oändlig längtan som inte har någon botten.
Håller verkligen tummarna och hoppas…massor!
September 16th, 2009 kl. 14:07
Courage!
Hoppas att det går vägen. Hoppas hoppas hoppas.
Gråter när jag läser det du skrivit och hoppas hoppas hoppas
hoppfull kram
September 16th, 2009 kl. 14:12
Har läst din blogg i några veckor nu och tycker som alla andra – du är väldigt duktig på att skriva! Jag vill också bara säga håll ut! Det kommer komma en liten så småninom! Jag tror på det!! Sluta aldrig hoppas! Jag kommer på mig själv att tänka på er under dagarna, hur det går, och att det går bra. Jag hoppas verkligen! Som Winnerbäck sjunger “håll ut, förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till”.
Dina underbara tankar och känslor om ett kommande liv ihop med den där tredje familjemedlemmen, gör mig otroligt sugen på att själv bli tre ihop med min karl.
Fortsätt tro, jag tror på er! : ) Kramar!
September 16th, 2009 kl. 14:14
Hopp som blir förtvivlan blir förhoppningsvis snart ett hopp igen! Tänker på er! Kram
September 16th, 2009 kl. 14:22
Ge inte upp! Vet att resan kan bli lång. Vår 3,5-åring är återfört ägg nummer 7 (2 färska, 5 frys).
September 16th, 2009 kl. 14:28
Hoppas såååå innerligt att det ska gå vägen för er denna gången. Kan berätta att när vi äntligen lyckades (IVF/ICSI) så kände jag ingen skillnad i kroppen. Hade precis samma symptom när jag lyckades som gångerna jag misslyckades. Blodet kom också även då det lyckades. Ge inte upp än!!!
September 16th, 2009 kl. 14:43
Jag hoppas verkligen för er skull …att du har fel… O att ni verkligen får ert efterlängtade lilla kryp…
Jag har en väninna som gick igenom de ni gör just nu för många år sedan… O i hennes fall handlade om att hon inte hade någon normal produktion av ägg… Så hon gjorde de ni gör o de slutade inte med att de fick ett gemensamt biologiskt barn… De slutade med att de fick en underbar kille med sitt ursprung i Vietnam…Som idag är 15 år…
De var en otroligt jobbig resa för dem men jag vet att de idag är otroligt lyckliga över sin son… O dotter!!! Som dök upp som en gubbe i en låda för 3 år sedan… Min vännina började helt plötsligt må illa o kräkas …. Hon mådde tjyvens mest hela tiden o var otroligt trött… Hon trodde ju givetvis att hon var allvarligt sjuk… Men de visade sig att hon var gravid !!! Detta som läkarna sagt var omöjligt för henne den normala vägen…
Så du ser… De kanske inte kommer att sluta som ni tänkt…Men de kommer att sluta bra… På ett eller annat sätt…
Kramis
September 16th, 2009 kl. 15:16
Åh Linda jag hoppas så innerligt att du har fel och att det inte kommer nått blod!
Ändå är det lättare att tänka sig att det misslyckas, när misslyckanden är allt man känner till. Gud så jag känner igen mig i din önskan om att just din kille borde få bli pappa för att han har den renaste själ man kan tänka sig!
/En som inte gjort IVF än men är på väg dit om inte ett mirakel händer.
September 16th, 2009 kl. 15:40
jag och min man befinner oss mitt i en ivf-behandling. förutom allt som det kan innebära med det har vi dessutom drabbats av dödsfall och svår sjukdom i familjen. det har gått upp och ner men på sista tiden har jag känt mig ganska stark – behandlingen har ju äntligen satt igång efter alla prov och väntan. men så igår var jag på sjukhuset när tanken slog mig – är det verkligen värt det här? all smärta, mediciner, relationsproblem…. jag vet inte längre och det gjorde mig jätteledsen. det kanske inte är “meningen” att vi ska ha barn? orkar jag hålla på? när är det dags att ge upp? har gått till psykolog med min man men tyckte inte att det gav så mycket. dessutom är min man inte så villig att prata om det här, jag har försökt! lycka till!
September 16th, 2009 kl. 15:51
Jag hoppas så innerligt, såå innerligt att det går vägen den här gången.
Kram Johanna
September 16th, 2009 kl. 15:53
Älskade hjärta! Ge inte upp hoppet! Det kanske inte ALLS är mensvärk du känner, det kan vara livmodern. Jag fick mensvärk, ömma menstuttar och hela paketet, men det kom inget blod. Det blev ett plus på en gravsticka. Nu är det sju veckor sedan och “mensvärken” känns fortfarande ibland, men det är livmodern som växer. Kanske är det det du känner med? Jag HOPPAS i ala fall det av hela mitt hjärta.
September 16th, 2009 kl. 15:54
Jag önskar att mina tankar kunde få pyret att stanna kvar, hoppas att han/hon gör det ändå. Jag håller om er på avstånd. Hoppas, hoppas, hoppas. VET att ni på ett eller annat sätt, förr eller senare, kommer att få någon liten att slösa er kärlek på.
September 16th, 2009 kl. 16:21
KRAM!!!
September 16th, 2009 kl. 16:25
Att försöka komma med en peppande kommentar känns ju långt ifrån enkelt men genom cyberrymden skickas nu massor med kramar och sparkar i baken från någon som aldrig tränat sina bäckenbottenmuskler på det här viset förr. När jag sitter på hemmet utan inkontinensjälpmedel då är det helt din förtjänst Linda.
September 16th, 2009 kl. 16:36
Kram på dig Linda, jag hoppas verkligen verkligen att det går bra denna gången!
September 16th, 2009 kl. 16:45
Usch och fy och fan! Måtte det inte vara så! KRAMAR!!!
September 16th, 2009 kl. 16:53
En stor kram till er båda, livet är bara för tungt ibland.
Men du mitt i eländet, le en stund åt att du gjort en stor del av Sverige intresserad av vad som händer (eller inte händer) i dina trosor!
September 16th, 2009 kl. 17:32
Tur att jag läser här och inte på jobbet, nog för att de är vana vid mina hormontårar men iallafall.
På ett eller annat sätt blir ni föräldrar – och fantastiska sådana. Önskar så att jag kunde ta bort all smärta, men livet funkar ju inte så. Skriv och gråt, skriv och gråt. Allt som hjälper för att pysa lite tryck. Och så lite virtuella kramar på det.
September 16th, 2009 kl. 17:45
Barn och kärlek är det svåraste som finns. Det förtjänar man inte utan det bara kommer till en vare sig man är ett svin eller inte. Det är det som är så svårt. Jag längtar efter att bli mamma så att det värker i hela mig men jag vet att jag inte kan göra något åt om det blir så eller inte. Vill inte ägget fästa så gör det inte det, det beror inte på hur god medmänniska man är eller hur mycket pengar man ger till SOS barnbyar varje månad. Det är bara en ren gåva, som ingen förtjänar.
Och då står man där med all denna längtan och detta hopp som ibland nästan förtär en. För hur mycket jag än vänder och vrider på det så vet jag att det inte handlar om vad jag äter eller hur mycket jag går på yoga. Kvinnor föder ju barn i Kongo. Jag och min M fick det här livet och nu ska vi göra det bästa av det. Just nu står vårat hopp till att få bli föräldrar till ett barn som redan finns, ett barn som saknar egna föräldrar. Och det viktigaste av allt och det enda som är säkert i livet, det är att jag har M och att vi älskar varandra över allt annat. Med eller utan barn.
Jag läser din blogg och är glad över att du vill dela med dig av allt detta, det är skönt att veta att vi inte är ensamma.
Jag håller tummarna för dig och D, ni kommer att bli föräldrar en dag. Och kom i håg att ta ett helvete i taget, varje dag är en ny start.
September 16th, 2009 kl. 17:50
Å fina Linda! Fäller en tår när jag läser. Håller muttan allt jag kan för er. Ska ut och servera middag nu ju… kan inte sitta här och gråta. Torkar bort mascaran och sänder er alla varma tankar jag kan. Tusan vad ni är starka, och vad stark du är som delar med dig!
Kram Ullis
September 16th, 2009 kl. 17:54
åh G U D så jag gråter när jag läser. du träffar mitt i prick på ännu en människa bakom IVF karusellen.
det värker i hela mig. av önskan för att allt skall gå vägen för dig du underbara lilla varelse som så starkt, så modigt, och så enastående berättar för alla om hur det FAKTISKT är.
du är en räddande ventil för mig för du kan verkligen sätta ORD på den ¨
sorgsenhet, den längtan, den uppgivenheten, den styrkan, den förväntan, hopp & förtvivlan dalarna, kärleken mellan två människor vars hjärtan & själ emellanåt är i upplösningstillstånd, oförståelsen från omgivningen som bara kör på utan att egentligen fatta vad man går/gått igenom, skräcken när man precis genomgått ett nytt försök, tröttheten, sorgen, tankarna om att man vill vara den där mamman som läser läxor med sina barn-tjatar-leker-lagar mat, ÄLSKA ett barn tillsammans med sin älskade man- ett barn som är vårt, känslan av att vara SÅ ensam
allt det har du ord för. du är min HJÄLTINNA!
och det kommer ordna sig för dig/er. det vet jag.
innerst inne i hjärtat.
PUSS
September 16th, 2009 kl. 18:15
Jag har läst igenom några av alla kommentarer du har fått, och jag kan lugnt säga att vad jag än skriver så har du redan fått höra det. Det enda jag kan säga är att om jag skulle vara troende så skulle jag be så hårt för er att himlen föll ner och Gud personligen bad mig att sluta tjata för i helvete.
September 16th, 2009 kl. 18:20
Jag förstår verkligen hur du känner – man kastas verkligen mellan hopp och förtvivlan i karusellen med att försöka få barn. En liten tröst är väl att man inte är ensam om att känna så!? Tack för att du skriver om allt sånt som man kanske inte alltid pratar om! Håller allt som går för er! Kramar till er båda!
September 16th, 2009 kl. 18:33
Åh , det kommer gå vägen så är det bara. Ni kommer att få ett helt underbart barn på någotvis. Ge inte upp! Vi är så många som tänker på er och det kommer gå vägen. Det kommer gå vägen!!!
Klem klem
September 16th, 2009 kl. 18:51
Hej, förstår precis vad du menar i ditt rörande inlägg, förstår precis gumman. Jag kan inte göra mer än ge er en styrkekram *kram, kram*.
kram Lila
September 16th, 2009 kl. 19:03
När jag blev gravid (på naturlig väg men långtifrån på första försöket) var det första symptomet en ny, “konstig” lukt från muttan. Det luktade som det aldrig gjort förut och det var ingen äcklig lukt, bara annorlunda.
Idag, under en föreläsning, satt jag och tänkte just på dig och den här lukten. Hoppas, hoppas, hoppas du får känna den snart! Ikväll eller imorgon eller.. snart. Det känns lite perverst att uppmana dig att lukta i dina trosor, men GÖR det. Du kan få en mycket trevlig hint om en framtid med dina och Ds gener i miniformat.
Jag önskar dig och D all lycka! Ni förtjänar verkligen att bli föräldrar, säg vilken unge som skulle kunna vara mer efterlängtad?
STOR KRAM! Jag tänker fortfarande på er (och på din farmor) varje gång jag åker buss till Ångströmska. Har aldrig haft så starka knipmuskler som jag har idag.
September 16th, 2009 kl. 19:10
*Kramar om stort*
Och hoppas att det är knytet som växer, att det är det som gör ont.
September 16th, 2009 kl. 19:13
Det värker i mitt hjärta när jag läser och tårarna faller ner för mina kinder. Men jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att det går bra för er denna gång! Som så många andra skriver så kommer det ordna sig ska du se. Håller verkligen allting!!
Tack för allt du skriver om, det stöttar mig enormt i min karusell.
Kram till er båda!!
September 16th, 2009 kl. 19:25
Du rör och berör, jag kastas tillbaka många år när vår resa började…utredning, inget fel…, insemination, misslyckat IVF och sen 2:a försöket: blev det barn! Underbart och fantastiskt!
Förstår och lider med dig, varje andetag känner efter i kroppen, vad händer, det gör ont brösten sprängs, varje andetag känns, utom dom korta stunder man gör ngt som gör att man inte tänker på sin kropp. Ständig berg o dalbana känslomässigt, alla denna önskan och längtan.
Sen glömmer man allt som ligger bakom, nässpray, sprutor och vaggisar och all berg o dalbana. Tack för att du hjälper mig att minnas och kom ihåg att det är målet som gör resan värd!!!!
Håller muttan och tummar och skicka ut önskan i universum att låt det bli ett barn!
September 16th, 2009 kl. 19:29
Du skriver så vackert om det svåra. Ni orkar tillsammans vad som än blir! Men jag håller ett krampaktigt tag för att du inbillar dig ang det jävla blodet! Stor kram…
September 16th, 2009 kl. 19:46
orkar inte plöja igenom 128 kommentarer, men ville bara säga att bägge gånger jag vart gravid har det KÄNTS precis som mensvärk i början…JAg hoppas innerligt att den lille vill stanna!!! Kram på dig!!!
September 16th, 2009 kl. 19:49
Jag önskar er att mensen inte kommer. Verkligen. Håller tummarna! Lycka, lycka, lycka till. Kram.
September 16th, 2009 kl. 19:58
Jag vet… jag vet… jag vet…Åhhhh vilka jobbiga känslor.
Hade du varit här skulle jag hålla om dig… kunde jag lova så skulle jag det…Men en sak är säker du och D kommer att få ett barn tillsammans, uppfostra ett barn, gå på föräldrarmöten, sparka boll och allt det där!
Kramar i mängder
September 16th, 2009 kl. 20:10
Oj vad mina tårar rinner… Tänker på alla er som kämpar så för att få det underbara jag har, en sparkande lite älskling inne i magen…. Lycka till!!!!
September 16th, 2009 kl. 20:47
DU är BÄST! å ja, D har väl en del i det här också:)
Du är gravid tills motsatsen är bevisad.
DET. MÅSTE.GÅ
Kram!
September 16th, 2009 kl. 21:24
Å, va fint och sorgligt du skriver! Jag har följt din blogg ett tag, och jag håller alla tummar och tår jag bara kan för er! För självklart kommer ni att lyckas!! Det är vad jag tror!!
Kram kram!
September 16th, 2009 kl. 21:32
Klart ni kommer bli föräldrar, något annat finns inte på kartan. Var så säker!
Här på västkusten hålls muttan för fulla muggar. Och jag hoppas verkligen verkligen VERKLIGEN att värken du känner är för att det gror inuti dig. Annars vet du vad man säger… Tredje gången gillt.
Stor kram till er båda!
September 16th, 2009 kl. 21:36
Jag hade SÅN mensvärk, länge! När den började ge med sig och ändå kom inge blod insåg jag att mensen var sen med två veckor… Sen kom en bebis
Det gör ont att vara på smällen!
Kramar!
September 16th, 2009 kl. 22:20
Jag hoppas hoppas hoppas och tror att allt går vägen denna gång. Men vad jag däremot är helt övertygad om är att du och D kommer att bli helt fantastiska föräldrar en dag, för det är klart att ni kommer att få barn.
Kram
September 16th, 2009 kl. 22:27
Smärta i äggstockstrakten är mitt enda och absolut säkra gravidsymtom innan vecka 7. Jag tycker du ska tolka det positivt. Kram på er!
September 17th, 2009 kl. 8:45
Känns fint att få börja den här dagen med att grina.
Och jag vill skicka en jättekram till dig!
Jag beundrar din styrka er ork. Jag kan inte föreställa mig och hoppas att jag slipper göra det också.
Men det gör ont i mig, er sorg. Min mamma gick igenom samma sak när hon var yngre, jag min mamma och pappa. Det blev inget barn, men det blev en flicka i alla fall. Från ett annat land. Jag.
Det är ett alternativ om ni blir redo för det. Det är ett stort steg.
Och jag kan inte tänka mig finare människor som föräldrar än er två.
Men dessvärre, så kommer det nog bli en massa bajsande i skogen då…hihi, små barn mår ju bra av naturen.
Massa kramar
Milda
September 17th, 2009 kl. 10:59
Tårarna rinner. & jag minns tillbaka. För ett år sedan var jag mitt uppe i det du så sorgligt, men ack så träffande, beskriver. Idag är vår mirakeltjej 12 veckor gammal & jag är lyckligare än lyckligast. Jag hoppas innerligt att du befinner dig här om ett år! Stort lycka till! Kram från en som vet hur fruktansvärt tungt det är…
September 17th, 2009 kl. 18:20
[...] om att vi vill att Engla skall få en massa kommentarer om graviditet. Ni kan hålla käft nu. Läs det här istället och SKÄMS över om ni har frågat Engla om hon är gravid. Det där med barn är [...]
September 17th, 2009 kl. 18:41
Hej du. Jag ville bara skriva några rader för den här texten berörde mig ända in i själen. Det är sånna människor som du som förtjänar all lycka, som verkligen skulle bli en bra mor. Detta visar du genom en text läst på några minuter. Att man kan visa hur bra mamma man skulle bli genom ord visar hur stark du är som människa.. Jag hoppas o håller alla mina två tummar för att din dröm ska gå i uppfyllelse. ge inte upp hoppet, ibland går drömmar i uppfyllelse, om man bara håller hoppet vid liv. Många varma kramar från kristin..
September 17th, 2009 kl. 18:45
har aldrig läst din blogg men berörs nåt enormt av ditt inlägg, tårarna fyller mina ögon när jag läser. jag vill inte ha barn, men det gör ont i mig att läsa om en kvinna som så gärna vill, men inte kan. jag har en vän vars ändå mening här i livet är att få bli mamma, jag tänker på henne när jag läser dig inlägg och gråter för er båda. varför ska det vara så svårt för er? varför, ni som skulle älska era barn villkorslöst. jag kommer aldrig få svar på de frågorna, men jag lider med er.
September 17th, 2009 kl. 19:35
Nu gråter jag floder… för jag inser hur lyckligt lottad jag är. Jag har alltid haft en rädsla för att inte kunna få barn, men nu ligger Räkan där i magen..
Även om jag inte alls kan förstå er längtan, hur ni kämpar och hur ni mår – så känner jag fortfarande med er. Jag har precis samma längtan efter att få älska en annan människa villkorslöst tillsammans med min J.
Jag kommer hålla mina tummar för er, ni verkar vara såna människor som förtjänar det allra bästa. ♥
September 17th, 2009 kl. 20:21
Och jag satt här och tyckte synd om mig själv, fet, långtidssjukskriven osv. Nu skäms jag, jag har det så jäkla bra. Två fantastiska ungar nu 19 o 21 år, sambo som jag älskar osv….
Jag önskar er allt det ni önskar och att ni får det som vi andra tar som helt självklart, jag ska följa din blogg och hoppas att ett lyckligt slut är att vänta.
Kram
September 17th, 2009 kl. 22:09
kan du inte adoptera? acceptera din lott i livet bara istället för att trycka ihop två pusselbitar som uppenbarligen är helt fel för varandra. det är det som gör dig olycklig, inte att du inte kan få barn.
September 17th, 2009 kl. 22:53
Önskar er all lycka..
September 17th, 2009 kl. 23:09
usch vad ledsen man blir av att läsa detta! Hoppas verkligen att du blir gravid och att ni får erat barn! ge inte upp, ni kommer lyckas!
Det är när man ser sån’t här som man ångrar att man gjort en abort..
September 17th, 2009 kl. 23:17
Hej
Måste bara lägga in en komentar märker att vi är många som håller alla fingrar och tår… Hoppas så att det ska få ta sig för er vet precis hur det känns den där sorgen.. Själv kämpade vi i 3 år… Vi var så nära att ge upp ett sista försök… (vi gjorde dock inte ivf utan har andra problem ) ett sista försök hade tappat hoppet men det gick efter 3 långa fruktansvärda år… Sen skriver du otroligt bra det värker i hjärtat på en när man läser om barn kampen men andra gånger får du en verkligen att skratta…
Oktober 1st, 2009 kl. 21:26
Det var verkligen som mina ord/tankar (en som också väntar)
Oktober 15th, 2009 kl. 19:22
Sitter här och gråter. Man känner liksom igen sig. Denna skräck som börjar hinna ifatt. Fy sjutton. Jag är så otroligt glad för er skull! Det finns hopp trots allt, trots att man ibland inte tror en uns på det. Stort lycka till med pyret! KRAM