Det var oerhört skönt att läsa alla kommentarer från kvinnor som inte heller satt med ett garnnystan och stickade småsockor och log i nio månader.
Man får tycka att det är skit att vara gravid. Det är väldigt skönt. Som det känns nu så tänker jag aldrig någonsin försöka hamna i den här situationen igen. Ska Pyret få syskon så blir det via en resa till ett annat land eller via urinröret på D.
Jag tänker inte göra om det här. Som det känns nu. Sen glömmer man ju tydligen bort hur jävligt det var och tycker att det är värt det och så sitter man där med sprutan i fläsket igen och har bokad tid för äggplock.
Jag är förbannad på hela grejen. Riktigt pissed på hela skapelsen. Hur det går till. Att man blir SJUK av att befinna sig i ett fullt normalt tillstånd. För jag är sjuk. Jag har blivit sjuk av att vara gravid. Det kan inte kallas något annat när man spyr som en kalv och äter receptbelagd medicin som inte ens hjälper längre.
Då är man inte direkt friskus.
Inatt har hunden haft ont i magen och gnällt vid ytterdörren två gånger. D har dragit på sig kläder och gått ut. Vandrat ett varv runt några buskar. Vovve nöjd för en stund. In igen. Försöka somna om. Jag har inte sovit ett dugg. Jag har mått precis så där som jag kunde göra en gång i tiden för många år sedan om jag druckit för mycket sprit på en fest. Världen har liksom snurrat, kroppen har svettats, illamåendet har pulserat i kroppen. Klockan fem festade jag till det på ett halvt smörgåsrån och ett kräkpiller. Tänkte att det skulle börjas i tid idag. Att första pillret skulle in i ottan för att göra morgonen lite drägligare. Det har funkat. Jag har inte spytt. Än.
Men min oerhörda besvikelse över att allt har vänt igen är så stor att den liksom räcker runt hela världen. Jag som var så glad över att jag börjat fungera igen. Att jag kunde äta, dricka och leva.
Så vänder det igen. Så börjar det om. Igår fick jag inte behålla nånting. Inte ens vatten. Idag kör jag en ny taktik. Stenhård med medicinen ska jag vara. Försöka komma ifatt och vätska upp mig igen. Sakta men säkert. Det är ett krig mot spyorna det här och jag är på krigsstigen.
Och så har jag bestämt att jag ska skriva en bok om det här med graviditet. En bok som inte handlar ett dugg om att sitta i någon gungstol och sticka bebismössor och klappa magen. En bok om sanningen ska jag skriva. Om min sanning.
Jag har liksom kommit på att man inte alls ska säga grattis till en kvinna som är gravid. Man ska säga att man beklagar allt vad man orkar, men passa på att trösta henne med att det i alla fall kommer något gott ur helvetet.
Man lär sig något nytt varje dag.
Och i min bok ska det inte så idiotiska saker som “kanske mår du lite illa på morgonen”. I min bok ska det stå vettiga saker som “kanske har du spytt så pass att det blöder i halsen och du på allvar tror att du håller på att bli psykiskt sjuk av hela grejen. Det är det många som gör, det är normalt”.
I min bok ska det inte stå idiotiska saker som “kanske har du ingen sexlust just nu, men närhet får man även genom kramar”.
I min bok ska det stå “kanske vill du döda din partner för att han föreslår att ni ska äta falukorv till middag. Det är normalt att känna så”.
Jag ska göra en fet bonfire av alla graviditetsböcker jag får tag i när kraften har återvänt.
Det ska jag.
Ja, just det ja. En sak till. Där vid 05:30 eller nåt så startade ett näsblod från ingenstans. Eller, det kom ju från näsan såklart men av okänd anledning. En toarulle senare var det över.
Varför inte.
November 4th, 2009 kl. 11:14
HELT PLÖTSLIGT kom jag ihåg det jag förträngt: jag hade ryggskott 2 gånger med H. Just ditt uttryck “skall Pyret få ett syskon..” fick mig att minnas när ryggen gick av. Och när man väntar barn får man INTE ta smärtstillande och INTE ta massage eller gå till kiropraktor. Kul va!
DÅ ångrade jag att jag alls brytt mig om att skaffa barn…
Men med risk att vara patenthurtig: du är i v 11. Du har ca 29 veckor kvar (om du inte som jag går 2 veckor över tiden…): Det blir bättre – tro mig!
VILA! Följ med strömmen! DU ÖVERLEVER (även om du just nu kan fundera över vad just det skall vara bra för!).
November 4th, 2009 kl. 11:32
Inte för det är någon tröst för just dig MEN alla mår inte så ruskigt som du gör.
Själv är jag mamma till fyra barn och visst mådde jag illa och visst var jag skittrött och allt det där. Men bortsett från det var det mest bra. OKey – jag hade luktsinne som en jakthund och tvingade den stackars maken att skrubba av skinnet med rotborste om han så mycket som rört vid en flaska rakvatten, men det drabbade mest honom.
Min syster däremot – hon var precis som du. Hon är läkare och när hennes patienter spydde så gjorde hon dom sällskap.
Men som sagt – alla mår inte skit!
November 4th, 2009 kl. 11:35
UllaC:
Nej, tack och lov så mår inte alla skit. Då skulle det inte bli lika många barn gjorda här i världen. Jag har vänner som mått primus!
Men att det var så vanligt som det verkar vara att verkligen må skit, det visste jag inte. Det står ingenstans.
November 4th, 2009 kl. 11:36
Jag vill gärna läsa din bok när den är klar! Är också less på formuleringar som att man kan må lite illa fram till vecka 11…
När jag tog lergigan måste jag vara jättenoga med när jag tog dem. Samma tid varje morgon och kväll och absolut inte hoppa över eller ta en för sent. Det funkade inte att ta “vid behov” utan det skulle vara regelbundet och nogrannt. Då mådde jag fortfarande illa men kunde äta och spydde nästan ingenting.
November 4th, 2009 kl. 11:38
en annan sak som är helt normal är att inte känna nånting för det där som finns i magen och gör en sjuk. det är svårt att knyta an till nåt man blir så dålig av, det känns mer som cancer än som lycka. det pratas det inte heller om, för alla tror automatiskt att man går runt och bara myser för att man är gravid.
dessutom hade jag dåligt samvete för det, eftersom graviditeten med storebror var helt annorlunda och jag var kär i det där fostret från att vi fick plus på stickan. i v20 med lillasyster funderade jag på varför jag gjorde det här, varför räckte det inte med ett barn, det här är helt fel.
en mycket stor tröst i sammanhanget är att det där försvinner så fort förlossningen är över. då slutar illamåendet, direkt. jag svepte en back med kolsyrat vatten i ren lättnad att kunna dricka vätska igen! och sen tittade jag på det där duniga huvudet och insåg att det var värt det, alltihop!
men nej, jag gör inte om det.
November 4th, 2009 kl. 11:39
Lisa:
Det är den metoden jag ska vara stenhård med nu för jag blev lite slapp där märkte jag. Tyckte att jag mådde bra och hoppade över piller hit och dit eftersom jag tänkte att det ju är bra att inte äta medicin om man inte behöver.
Men det fick man ju fan för. Nu är det stenhårda metoden som gäller här!
November 4th, 2009 kl. 11:40
Otroligt kul inlägg, vet du hur tacksam min man är över att han inte kan vara gravid…LOL
November 4th, 2009 kl. 11:41
milimina:
Det där ska också få plats i boken. Jag mailar dig för en intervju när det är dags!
November 4th, 2009 kl. 11:41
Jag har också funderat på det där med att skriva en bok om hur det är på riktigt! Allt från hur alla tror att barn blir till en romantisk natt med gemensam orgasm till att alla graviditetskilon försvinner lätt som en plätt genom amning.
Som du kanske förstår är jag inte heller nåt större fan av att vara gravid
November 4th, 2009 kl. 11:49
du är underbar!
jag är nu på smällen (tredje barnet) och hatar varje sekund. känner tom ett hat, eller snarare ett äckel inför den slemmiga ailen som finns i mig och tär på min kropp som en djävla parasit. Och så här var det inte alls med de två andra sötnosarna. Varför kan det vara så stor skillnad?! Jag vill bara dö och kräkas. Förstår inte alls hur jag ska kunna känna någonglädje inför barnet alls. Fasar för att den ska komma. Och så här kändes det ju inte allls när vi satsade på att få ett barn till. Jag känner mig helt förryckt och skäms som en hund. vill inte ha det så här. kan det inet gå över. vill inte vara svullen, illamående (inte alls så illa som stackars du), gråtande, irreterad, trött. tomvår söta lilla pudel hatar jag fär att hon stinker apbajs och har smutsiga löv i pälsen. ta bort henne också tack.
hälsningar,
från en helt normal graviditet
November 4th, 2009 kl. 11:52
Vi är ett gäng fullt normala häxor, helt enkelt.
November 4th, 2009 kl. 11:52
Förutom blödningarna i början, som fick en att oroa sig sjuk, och tröttheten så hade jag en kanongraviditet. Ytterst få utbrott och jobbade ända in i kaklet.
VÄRST tycker jag var de först 2 månaderna efter Bönan tittat ut. Den omställningen!!!! Hua. Inga rosa moln.
Nopp, jag var inte deprimerad MEN ingen hade berättat att det kunde kännas så…. inte rosa. Söndersugna bröstvårtor, avslag, oro för allt ont som kan hända en liten varelse, bakteriell mjölkstockning, intensivamning varannan timme dygnet runt i nästan 2 veckor, bebis magsjuk (upp till akuten). Känslorna utanpå kroppen. Ena sekunden grina av glädje, nästa sekund grina av trötthet. Från att ha gjort som man vill när man vill till att inte ens kunna äta en hel måltid i lugn och ro.
Jag som hade föreställt mig att som föräldraledig så hinner jag städa, laga mat, pyssla (jag som aldrig gillat att pyssla, hmm). Jag hade t.o.m sagt till jobbet att jag gärna hoppar in och hjälper till. ELLER HUR!!!! Var glad om jag hade borstat tänderna till middagen på kvällen.
Och när jag, som inte är rädd för att berätta, talade om detta med mina vänner så hade nästan alla känt så – MEN INGEN SÄGER NÅGOT!
Så nu vet du. Det är NORMAAAALT att inte sväva på rosa små bomullskuddar när bebisen är född. Fast du har ju ett litet tag kvar tills dess.
Fast så är det ju oxå den häftigaste resan man kan uppleva! <3
November 4th, 2009 kl. 12:22
Jag har just fått mitt mycket efterlängtade plus, men jag kan inte sticka och jag svävar inte på rosa moln, inte ens fast jag inte mår illa. Och jag har ändå sisådär fem års bebisförsök och 3 IVF bakom mig…
Lycka till med medicineringen och hoppas att måendet svänger till det bättre snart igen!
P.s. Lovar att läsa din bok sedan, men du kan väl vänta så att du hinner få med lite om bebistiden också?!
November 4th, 2009 kl. 12:28
Pärla:
Grattis till mycket efterlängtat plus!
November 4th, 2009 kl. 12:28
sydafrika
)
November 4th, 2009 kl. 12:29
Å jag vill läsa den boken!
Jag hade fetingtur som inte spydde en enda gång när jag var gravid, men fan vad illa jag mådde, och efter halva tiden började min skit på riktigt. Foglossningar, vätskesamlingar och ont typ överallt. Och kliandet! Fy fan för att vara gravid.
Men hur jävla underbart är det inte när man får träffa sin underbara fantastiska
gullepluttbebis!
Sen börjar helvete nummer två, man har itne tid att gå på toa för att ungen ska amma hela tiden, man hatar att inte ha fått sova på flera år, mjölkstockningar och blödande bröst…
fast det är värt det. Min gullepluttbebis är 17 månader nu, och det händer saker hela tiden. Det är verkligen helt fantastiskt att se sin varelse utvecklas och växa.
Håller tummarna för att din helvetesgraviditet lugnar ned sig så du får njuta av magen en stund innan bebbot kommer ut.
November 4th, 2009 kl. 12:30
sydafrika!
November 4th, 2009 kl. 12:30
Å så föds bytingen och då börjar man oroa sig på riktigt! När M fötts såg jag ett låååångt inslag på TV om att om det blir krig finns det inte gasmasker för riktigt små barn.
Han var någon månad gammal.
Jag grät en hel kväll över bristen på gasmasker.
Det är 25 år sedan…
November 4th, 2009 kl. 12:39
Boken “ett barn av glas”, mig att förstå vilken cirkus de är med IVF. Själv så blev jag gravid den “naturliga” vägen efter 3 års försök. O de var inte alltid man dansade omkring på ett rosa moln. Speciellt inte när man gick över tiden med 18 dagar.
November 4th, 2009 kl. 12:40
åh det finns hur mycket som helst att ösa ur det här karet. för sen när bäbisen kommer är det inte alls säkert att man känner den där lyckan som man har förväntat sig. De första veckorna kunde jag ångra mig och undra varför jag överhuvudtaget hade velat ha barn. Jag saknade min sambo och ville bara att allt skulle vara som innan jag blev gravid. jag var arg, ledsen och besviken på hela situationen. att det bara var jag som skulle amma och att det bara var jag som fick gå upp på nätterna osv osv. Jag kände såklart den där instinktiva känslan av att jag skulle ta hand om min lille pojke och beskydda honom mot allt ont i världen. MEN för varje vecka som gick växte sig min kärlek till honom starkare och starkare. och nu efter fyra månader älskar jag det lille knyttet så mycket att jag ibland nästan tappar andan när jag tänker på honom eller ser honom eller får ett leende och det blir starkare för varje dag. Det är helt galet hur man kan känna så ofantligt mycket för en sån liten individ. nuförtiden undrar jag nästan varför jag inte gjorde det här mycket tidigare! så GRATTIS till dig. du kanske har en helvetes graviditet framför dig (själv gick jag upp 30 kg och min son kom i v 42+4…inte så jätteskoj nej) och kanske åxå en jobbig första tid. och det ÄR OK att inte känna att allt är fantastiskt. för det kommer förr eller senare! och varför i hela fridens namn skulle du njuta av en graviditet som är så här? skit i vad alla andra säger, ligg hemma och dra täcket över huvudet och skit i alla krav. det blir en övning inför när bäbisen har kommit. folks åsikter slutar tyvärr inte vid förlossningen.
November 4th, 2009 kl. 12:43
Jag lider med dig, hatar att må illa och tackar så mycket för att jag inte behövt spy under mina graviditeter. Jag är nu i v. 16 med mitt tredje barn och mår inte illa längre, hoppas hoppas att ditt går över snart!
Boken vill jag gärna läsa, det måste ju bara bli en dunderbra bok
Om du nu skulle glömma bort att du mådde som du nu gör och skaffa en liten till så hoppas jag att du slipper må likadant som nu. Och ja, man glömmer bort
November 4th, 2009 kl. 12:44
Stackars dig som mår skit! Jag kan inte föreställa mig hur det är att må så illa då jag mådde bra under båda graviditeterna. Eller bra och bra… i den första mådde jag bra till v28+3 då jag drabbades av akut HELLP och barnet fick plockas ut. Två månader på Neo innan vi fick komma hem med vår lilla kille. Det var ren tortyr att hamna i hissen tillsammans med föräldrar som skulle få åka hem med sina normala tjockbebisar. Sånt stod det inte heller så mycket om i gulle-graviditetsböckerna. I den andra graviditeten placerades vi i riskgrupp och kunde aldrig riktigt glädjas. Allt var en lång transportsträcka till att antingen jag skulle bli sjuk eller att barnet skulle bli dåligt. Nu han aldrig någon av oss bli sjuk, vilket jag är oerhört tacksam över. Visst tycker jag att det varit värt det. Men, nu blir det inga fler graviditeter!
November 4th, 2009 kl. 12:51
Jag har också haft näsblod under graviditeten och har det fortfarande nästan varje dag. Tror det har att göra med att slemhinnorna blir ömtåligare/ känsligare i kombo med att mängden blod i kroppen ökar. Det har inte “störtbloat” någon gång, men det blir fullt med svarta kakor i näsan och emellanåt så sipprar det sakta. Halvkul när luktsinnet är på topp… Allt luktar järn.
Jag ska med spänning läsa din bok. Mina kompisar tror att jag skämtar när jag säger att illamåendet gav med sig först i v 16.
“Meh, vadå?! Man mår ju illa fram till v 12! Det har jag läääst!”.
Då vill man liksom sprida sitt näsblod.
November 4th, 2009 kl. 12:54
Grattis! Nu har du fått “förändrade slemhinnor”!
Det är normalt! *sss*
Själv fick jag sk “grav täppa” en bit in i graviditeterna. (mest med tjejerna!)
Poff, plötsligt kunde jag inte andas genom näsan…någonsin, innan bebben var född!
Kul..not så mucho! Till när man kräks…med täppt näsa!
Det första jag sa när jag fick upp min “nyaste” dotter-mitt absolut sista barn var “äntligen. nu är jag klar! Jag ska aldrig mer göra det här!!”
Barnmorskorna garvade läppen av sig.
Det är en jätte skön känsla att veta att jag aldrig mer ska vara gravid!
Och nu såhär i efterhand fattar jag inte att jag verkligen har väntat 4 barn..
November 4th, 2009 kl. 13:02
Åh den boken vill jag läsa. Jag mådde as efter lille kom ut. Det varade ungefär en månad. Amning funkar inte bra när man har smärtor i hela buken efter akut snitt. och allt djävla tjat från amningshjälpen. Nä, tack ska BVC Helene ha ,som frågade varför jag plågade mig så. Pumpa ut och ge med flaska tyckte hon. Det funkade bra som katten.Kunde äntligen njuta av att bara vara nära lillskrutten. Lillskrutten är snart tre och säger “mamma jag vill ha bebis” och syftar på ett syskon. Får väl se hur det blir med den saken.
November 4th, 2009 kl. 13:08
Lästips: på smällen av Ann Söderlund och Hannah Widell. Finns som pocket. Rolig fakta blandat allehanda erfarenheter från att vara på smällen och absolut inget stickande av babysockor…
November 4th, 2009 kl. 13:09
Så skönt att läsa om någon annan som känner precis som jag….
Jag har citerat dig i min blogg, hoppas att det är okej…
November 4th, 2009 kl. 13:10
Linda: Du skriver så härligt!
Imorgon ska jag göra mitt första FET och jag hoppas jag plussar men jag vill inte må så illa som du gör, det blir ju som dubbel bestraffning. Först går man igenom år av ofrivillig barnlöshet och sen om man lyckas ska man må skit!
Krya på dig!
// Carolina
November 4th, 2009 kl. 13:22
Haha, jaaadu.. så sa jag också.. jag är i vecka 24 nu och har lyckats hålla mig från att kräkas en stund nu.. men måste ändå äta Lergigan för att fungera.. var TOTALT däckad i de första 15 veckorna.. sen började jag må liiite lite bättre.. nu överlever jag. Då sa jag att det blir BARA en unge! Ingen mer! till min sambos stora besvikelse.. Men nu vettefan.. undrar om jag inte skulle kunna göra detta en gång till iaf?? Förmodligen!
För oss tog det en MASSA år innan pyret fastnade.. vi hade tänkt söka hjälp i höst innan vi gav upp.. men blev gravid i somras bara så där.
Så visst har jag kännt mig otacksam som stundtals önskat att jag inte vore gravid.. Men vadå, jag ville bli gravid, inte sjuk!
Men nu när bebisen sparkar friskt, då är allt värt det!
Men det går nog över för dig också!! Lycka till! =)
November 4th, 2009 kl. 13:35
Carolina:
Åh, lycka till med FET!
November 4th, 2009 kl. 13:42
Hurra!! Jäklar vad skönt att läsa!!
Jag och min kille har börjat planera för barn och jag har redan börjat hetsa upp mig över alla som bara berättar hur vackert allt är när det gäller graviditet och barn!
Det är så otroligt skönt att läsa om att det faktiskt finns en annan sida av det hela också! Sen får man ju hoppas på att man slipper det värsta när man väl är där men då kommer jag vara förberedd och veta att det faktiskt kan hända!
Hoppas att du kommer må bättre snart!!
November 4th, 2009 kl. 13:44
Ja jag fattar inte vad det är för fel på litteraturen – måste de ljuga? Om så många mår såhär såär det ju detta som är normalt?? Hade jag vetat det hade min mentala förberedelse varit en annan. Jag hoppas jag har det med 2 an. MIN räddning var att jag hade en kompis som mått så innan och som INTE LJÖG för att framställa sig själv i bättre dager. Grejen är att tjejer kan vara så sviniga, när man väl klarat av sittpassar man på att låta duktig inför de andra: “Ja jag spydde ju heela tiden – men inte kved jag sådär” S-K-I-T-S-N-A-C-K! Kvid för fan, var mänskliga, och ljug inte för medsystrarna. Visst, vissa mår toppen, men de vet vi ju redan att de existerar. Det är det andra som behöver pratas om.
Du kommer märka sen Linda, att det kan vara samma med nyfödda bebisar. Min orakelväninna, ärlig som få, sa på Mammagruppen att hennes bebis inte sov om natten, han skrek, och de hade svårt att få igång amningen. DÅ satt alla andra där och log oförstående och sa “min är så snäll, han sover heeela natten”. Jodå, det kan hända. Men inte alla. Och inte alltid. Nån (antagligen jävligt många) LJUGER. Min man hävdar att jag gör det också.Jag svarar att det är till folk vi inte känner, för man vill ju inte gnälla. Och förhållandevis, för att vara bebis, så sover vår tös bra och är harmonisk. Men jag ska fan sluta med det. Jag ska ge en ingående, detaljerad beskrivning av hur jag höll på att svimma av trötthet den första månaden lika väl som jag ställer upp i din bok med att berätta om spyorna, den brutna svanskotan och leverpåverkan i slutet av grav som ledde till att jag kliade sönder mina ben. Av detta var den brutna svanskotan LÄTTAST, för det gjorde bara fysiskt ont. Illamåendet, spyorna och kliandet gjorde ju en GALEN.
Hör av dig, jag står till förfogande . And: hang in there. Du gör detta skitbra!!!
November 4th, 2009 kl. 13:55
Jag drabbades visserligen inte av stora kräket men funderade på att skriva en bok om hur jävligt man kan uppleva de första två-tre månaderna EFTER det att bebisen väl tittat ut. Här var det inget rosa skimrande lyckorus utan mer känslan av att var på ett kinesiskt arbetsläger med en tyrann som styrde ens liv 24-7. DET hade jag inte förberett mig på. Kan låta naivt kanske, att man inte fattat att ALLT blir kaos och inga rutiner finns what so ever, men så var det iaf för mig…
Sen vill jag avsluta med att jag kommer återvända hit- en TOPPEN blogg ju!!
//Mamma till en 6-månaders
November 4th, 2009 kl. 14:00
Läste du idag?
2009-11-04
Dagens hälsonyheter från Netdoktor.se
Tre försök gav större chans till barn
Chansen att bli gravid vid provrörsbefruktning fördubblas nästan om man gör tre försök i stället för bara ett. Det visar en studie av cirka ettusen kvinnor som fått provrörsbefruktning på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Det är specialistläkaren Catharina Olivius vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, som i sin doktorsavhandling visar att chansen till att bli gravid påverkas av antalet försök man genomgår.
Totalt har hon följt 974 kvinnor som alla deltog i så kallad IVF-behandling. Studieresultaten visar att sannolikheten att bli gravid efter första försöket var 35 procent, efter två försök ökade chanserna till 52 procent, och efter tre försök var 63 procent av kvinnorna gravida.
Det är dock olika från landsting till landsting hur många försök man får. De flesta erbjuder tre kostnadsfria provrörsbefruktningar, men landstingen i Jämtland och Västerbotten erbjuder endast ett försök.
November 4th, 2009 kl. 14:01
Ja, herregud att världen är så upptagen av att påstå att det är på ett visst sätt när det inte alls är så för alla. När det är MÅNGA som inte alls känner det där man “ska känna” och så har man dåligt samvete för det också.
Inte klokt!
November 4th, 2009 kl. 14:05
Åssita:
Nej, inte läst idag men hört samma sak från en av mina läkare uppe på vår IVF-kliniken. Hon sa att det önskvärda vore att alla par fick kanske 10-11 försök för att man ska veta att man hittat den metod som passar bäst för just detta par, och med tanke på hur många graviditeter som slutar i missfall. Så med 10-11 försök skulle man komma upp till samma chans som “normala par” får hemma i sängkammaren. På så många försök finns det utrymme för det som kan gå fel under en behandling, plus naturens eget urval så att säga.
Jag är så oerhört tacksam att bo i Uppsala. Att vi fick tre försök. Jag skulle så gärna ge bort mitt sista försök till någon som bara har fått ett!
November 4th, 2009 kl. 14:10
Jag gillar inte heller att vara gravid. Och att föda barn är det hemskaste jag upplevt. Jag skulle gladeligen läsa en bok om “sanningen” och den skulle nog ha stor igenkänningsfaktor. Jag kände mig grundlurad av mina kvinnliga vänner som fått barn innan mig. Jag vet att det för många är det en baggis, men det var det inte för mig. Värst är att man inte får beklaga sig. Faktum är att det lättar att gnälla, och då ska folk tycka synd om en.
Å andra sidan minns jag också hur speciell jag kände mig första gången jag blev gravid. Hur jag följde utvecklingen vecka för vecka och hur spännande det var när bebisen började röra sig. Några veckor senare var det mindre kul när magen levde sitt eget liv.
Trots allt är det värt besväret, och på något konstigt sätt glömmer man det jobbiga snabbt. Det är nog ren och skär överlevnadsinstinkt.
Lycka till med bebben!
November 4th, 2009 kl. 14:19
Jag förhandsbokar en bok nu, omedelbums….kosta vad den kosta vill…
och näsblod, jo tack…var enda jäkla morgon….
min kudde ser ut som en mindrabbat krigsfält…..
November 4th, 2009 kl. 14:23
Mådde förvisso inte illa under graviditeterna men när första barnet var ca 4 månader bestämde hon sig för att inte sova på nätterna vilket hon snällt hade gjort innan dess. Efter att ha varit vaken x-antal nätter (där barnafadern varje morgon slagit upp sina ljusblå på morgonen och hävt ur sig – “Men i natt har hon allt sovit hela natten” – ja jag höll på att slå ihjäl honom) så hejdade jag mig själv på natten och väckte honom när jag på fullt allvar hade tänkt – Om jag öppnar fönstret och slänger ut henne så får jag sova.
Första halvåret när lillasyster hade kommit till världen undrade jag hur jag hade kunnat vara så jävla dum att jag hade skaffat en unge till. Jag hade ju precis fått börja sova med första barnet när nästa tortyrunge kom och inte ville sova på nätterna. Jag skulle dock inte vilja ha dem ogjorda för allt i hela världen, men en pestig tid kan det vara.
Hoppas ditt illamående går över!
November 4th, 2009 kl. 14:24
Läste med glädje idag om att Försäkringskassan blivit dömda i TR för diskriminering när de inte godkänt sjukskrivning för kvinnor med smärtor osv under graviditeten!
Själv hade jag foglossning under båda mina graviditeter, och visst är det en klyscha – men med ett absolut mått av sanning: En karl med dessa smärtor hade INTE tvingats iväg till arbetet. Dom kan tjata om naturlig del av livet tills de dör, det gör inte mindre ont för det!
Det är rent makalöst att man inte heller blir sjukskriven efter ett kejsarsnitt!
Nåväl, som du ju uppenbarligen märker är det långt ifrån alla som mår prima av en graviditet. Efter min första graviditet, med konstant illamående i sju månader (inga spyor, dock), humörsvängningar (som inte alls är så himla roliga som alla försöker göra dem utan mest bara består av total ilska över allt som händer) och smärtor i bäcken och rygg, tyckte jag att andra graviditeten kan ju bara bli bättre!
Så fel jag hade!
Det blev ännu värre!
Så två barn blev det. Jag säger bara det – föda barn kan jag göra hur många gånger som helst (det är vidrigt det med med smärta, kräkningar osv osv, men det går ju över förhållandevis fort), men gravid tänker jag aldrig mer vara!
Men idag (sju resp sex år senare) ångrar jag inte en sekund. Det är ju tur att man glömmer så lätt ändå!
November 4th, 2009 kl. 14:28
Jag är så glad att ni delar med er så det kan ni inte förstå. Jag mår bättre nu, för att jag inte har lika dåligt samvete och inte känner mig hela jävla slut i huvudet som inte är himlastormande överlycklig över mitt tillstånd. För ja, jag trodde nog att jag skulle le åt spyorna.
Det är inte så dumt att inte vara mer än människa.
November 4th, 2009 kl. 14:33
Jag ska lätt läsa din bok när den kommer ut! =)
Vem vet, kanske hinner du skriva den innan jag lyckas bli gravid.
November 4th, 2009 kl. 14:36
Märkte en liten bloggdetalj hos dig. Alla bloggar du länkar till öppnas i ny flik- utom Siliverfisken.
Det kanske du skiter i och det “stör” ju ingen, men vissa är petnoga med sånt- en förstagångsläsare kanske inte hittar tillbaka sedan utan försvinner vidare..
(Nej, jag har inget bättre för mig. *uttråkad*)
November 4th, 2009 kl. 14:37
Plusresan:
Du är gravid tills motsatsen bevisas, så fort skriver jag ingen bok. Hoppas, hoppas, hoppas så hårt för dig att det ska gå vägen nu, att ditt pyret sitter fast ordentligt där inne!
November 4th, 2009 kl. 14:39
Nina:
Haha, det var duktigt noterat. Det kan få vara så, Jonas är värd det
November 4th, 2009 kl. 15:08
Härligt…eller vad säger man. Jag har sedan mina två graviditeter alltid tänkt “stackars jävel” när jag sett en gravid kvinna. Svår foglossning med den första, om möjligt ännu svårare foglossning med den andra plus att jag fick ljumsk bråck med svåra smärtor vid varje rörelse, som knivar. Inga spyor dock men min kropp är inte gjord för att vara gravid. Lider med dig. Kram
November 4th, 2009 kl. 15:26
Ja men då så…
Jag tackar och tar ödmjukt emot all värdefull kunskap ni bär på. Plockar ägg imorgon för första gången och känner mig trygg i att veta vad som kanske väntar. Har mått riktigt illa hela tiden med hormonsprutorna. Hoppades på att det skulle räcka med det men nu förstår jag hur fel jag har haft.
Ja men då så…
November 4th, 2009 kl. 15:55
Kan bara hålla med alla andra, en sån bok behövs verkligen! Jag höll på att spy (inte enbart pga graviditetsillamående) på alla nuttegullböcker och att allt är så NOOORMALT! Jag hatade verkligen att vara gravid, illamående, ont överallt, gick upp 25 kilo (inte f-n gick jag ned en massa av att amma heller), ingen sömn etc etc. För att inte tala om omgivningens alla kommentarer och frågor. Helt plötsligt är det ok att fråga hur mkt man gått upp i vikt och ha åsikter om det!
Men det värsta var ändå förlossningen och de första 2 månaderna efteråt. Ingen talar om för en att man känner sig som en sprängd anka efteråt (kunde inte gå eller sitta ordentligt på 3 veckor), att alla faktiskt inte kan amma, att man gråter hela tiden och känner sig som en alien. Det var först 3 månader efter förlossningen som jag började känna mig som mig själv igen. Och självklart älskar jag min dotter över allt annat och ängrar det inte, men det skulle ha underlättat om någon talat om för mig exakt hur det kan kännas efteråt. Hemska förlossningshistorier får man höra hela tiden när man är gravid och det är ju självklart att det gör j-vligt ont. Men ingen berättar egentligen om hur j-vligt det kan vara efteråt, när man på nåt sätt tror att det värsta är över. Nej, det blir inga fler barn för mig, ett räcker gott och väl!
Så glöm all skit som står i det där böckerna, enligt en av dem ska man t.ex. försöka “surfa på smärtvågen” under förlossningen, Jomen tjena, hur gör man det??
November 4th, 2009 kl. 16:07
Rätt skönt att läsa allt det här – för min erfarenhet har annars varit att de av mina vänner som haft kassa graviditeter talat rätt tyst om det. Förutom en del mer frispråkiga som på direkt fråga svarat ungefär “jotack, det är mest skit men det går väl över om x månader”. Kanske är det svårt att prata om, kanske ligger den där illusionen om gravidlyckan som ett så tungt täcke att ingen vågar? Man vill vara den där tappra kvinnan, ingen gnällfia?
Intressant vad som blir tabun.
November 4th, 2009 kl. 16:21
Kram på dig!
Det är fördjävligt att vara gravid…för mig var det det.
Jag hänger på om du vill ha material för din bok!
Ta hand om dig!
November 4th, 2009 kl. 16:31
hahaha det är rätt linda!!! det är sånna böcker som behövs, folk behöver veta vad det är dom ger sig in på! skriv mellan spyorna, den kommer bli en bestseller jag lovar. och jag hoppas innerligt på att du kommer må bättre snart, du är så värd att få äta, sova och vara spyfri. är ju det minsta man kan begära kan man ju tycka när man ska sätta ett mirakel av liv till världen.. var är uppskattningen liksom?? haha gillar dig stenhårt och pyret kommer få världens bästa föräldrar
massa kramar
November 4th, 2009 kl. 17:10
Stackars dig som mår så dåligt! Men det hindrar dig inte från att skriva så jag skrattar högt rätt ut. Snälla skriv en bok, jag hade köpt den. Garanterat
November 4th, 2009 kl. 17:42
Har inte läst alla kommentarer, men har ni inte diskuterat möjligheten att bli inlagd på sjukhus med dropp för att återställa vätskebalansen och så att säga “bryta mönstret” med bara kräk… Har en kompis som också mådde såååå illa och hon blev inlagd.
Hoppas du mår bättre om ett tag! Från en som också haft alla graviditetskrämpor man kan läsa om i mvcs bok
November 4th, 2009 kl. 17:59
Hej på dej!
Jag älskar din blogg och önskar er verkligen all lycka i världen. Så följande fråga är inte ett sätt att kritisera eller tycka att du inte får må som en soppa.
Men jag undrar om du vet om det är vanligare om ni IVFare har högre statistik på illamående och andra negativa delar med graviditeten är folk som blivit gravida utan sjukhusbesök och sprutor? Vet du?
Jag hoppas verkligen att all skit lugnar ner sig, så att du kanske kan sticka iallafall en socka, typ.
November 4th, 2009 kl. 18:16
Emma:
Nej, någon sådan statistik finns inte och jag tror inte att det är så heller. Ingen av alla jag känner till som mått skit har gjort IVF. Det kommer nog som det kommer, oavsett. Tack för fina ord!
November 4th, 2009 kl. 18:57
Jag är fortfarande barnlös och avundas dig varje kräkning! Hur bra du än beskriver eländet så kan du inte avskräcka mig. Och naturligtvis tror jag precis som man en gång trodde om barnlösheten, att det där drabbar andra men inte mig. Lutar mig mot att jag inte haft överdrivet mkt biverkningar under hormonbehandlingarna, hoppas på att det ska va ett gott tecken… Om jag någonsin blir gravid vill säga.
November 4th, 2009 kl. 19:14
Hej!
Bloggen börjar när jag blivit gravid..
Jag vet hur det känns! Jag fick också ligga med benen isär på en gynstol för att bli gravid. Blev sjuk dagen efter och det höll i sig i nio jävla månader. Jag hatade att vara gravid. Alla sa att det skulle komma något gott ur det hela, men jag var mer beredd att avbryta det hela än att se framåt.. Inte trodde jag att jag var gravid heller, trodde bara på magsjuka. Knappt att jag trodde på att jag var gravid när jag låg på förlossningen. Kanske en bieffekt utav att inte bli spontant gravid ? Jag kommer lätt att köpa din bok. I min blogg finns en del utav att jag inte gillade att vara gravid, samtidigt vågade jag inte skriva såå mycket..
November 4th, 2009 kl. 19:42
Kära du! Usch så jobbigt du har det och jag förstår dig till 100%. MEN jag kan lova på hela livet att det kommer att bli bättre, väldigt snart! Jag har mått som du när jag har varit gravid och jag har 4 barn.
Hang in there….:-)
November 4th, 2009 kl. 19:46
Nina, jag undrar även över det faktum att helt främmande människor kommer fram och klappar en på magen. Varför är det helt plötsligt ok att göra det?? Extra roligt blir det ju är den som klappas faktiskt inte är gravid och berättar att nej – det är fett. Eller nja, det hade varit roligt om det inte hade varit så fruktansvärt pinsamt för alla inblandade.
Krya på dig Linda!
November 4th, 2009 kl. 19:48
Kanske det är så att alla som blir gravida mår skit – det är bara det att vissa inte erkänner? Bara en konspirotorisk tanke…
November 4th, 2009 kl. 19:55
Anna:
Nä, avundas inte kräkningarna. Det är inte ett skit att avundas.
Men jag vet precis vad du menar, jag har känt precis som du. Tills jag fick smak på det hela. Det är hell. Man tappar livsgnistan och hela köret. När det är din tur hoppas jag verkligen att du slipper må apa och istället kan njuta av miraklet. Stort lycka till!
November 4th, 2009 kl. 21:06
Har läst din blogg från start och gillar dig o ditt sätt att skriva. Det jag ska skriva nu gör jag i all välmening. Jag mådde oxå apa när jag var gravid. Spydde som en gris i 23 veckor o låg inlagd med dropp en gång i veckan. Men puhlease…jag tycker du ska besöka en annan blogg o få lite perspektiv på saker o ting. Ditt elände går över, denna mammans gör det aldrig. Besök http://jenni80.bloggsida.se/. Det finns dom med riktiga problem. Tänk på att om mindre än nio månader får du hålla ett litet mirakel i dina armar. Jag menar inte att man måste vara tacksam o att man inte får gnälla när man är gravid. Känns bara som att det finns vissa gränser. Du blir nog irriterad på mig och ber mig fara i flyga, men sorry. Reality check, tack;-).
November 4th, 2009 kl. 21:07
Man kan möjligtvis glömma smärtan vid förlossningen, men man glömmer aldrig illamåendet, skulle jag säga! Kan fortfarande idag inte ha vissa kläder som jag hade under de första månaderna av graviditeten – mår illa bara jag ser dem. Fast för mig vände det efter de tre första månaderna, och sedan mådde jag prima. Hoppas det stundar bättre tider för dig!
(Även det där med att glömma smärtan är en sanning med modifikation tycker jag – själva smärtan kan jag inte suggestera fram, men jag minns vad jag tänkte: “Driver de med mig? Hundratals år av medicinska utveckling och det här är det bästa de kan åstadkomma? Vad går våra skattepengar till egentligen?”) Fram för mer forskning kring smärtlindring och graviditetskrämpor
November 4th, 2009 kl. 21:19
MEN FÖR FASEN, LINDA! Nu måste du ju för fan sätta ner foten. In med dig till barnmorskan, kräv att få åka till närmsta kvinnoavdelning och be att få bli inlagd med dropp! Ingen mat, ingen vätska på 24 timmar, inte ens skölja munnen när du borstar tänderna. Dropp på det, ett par rejäla sprutor b-vitamin och sen säger de till när du får börja äta igen. Det var det enda som fick stopp på min skit, och sen levde jag på Lergigan i tre månader. (Jag gick till min barnmorska, grät som ett barn. Hon tog mina värden efter ett par veckors kräkande – skickade mig direkt till akuten. Där tog de prover för att kolla ketiner (eller nåt sånt – de dyker upp är kroppen ställer in sig på svält) och sen var det bums i säng med dropp och nil by mouth. De vidrigaste 24 timmarna i mitt liv, men sen blev det bra!)
Gör nu som jag säger, kvinna! F ö var det jag som tipsade om Lergigan…
November 4th, 2009 kl. 21:19
Lotta:
Nej, jag tänker inte be dig fara och flyga. Men jag förstår inte ditt resonemang för det. Det finns ALLTID någon som har det värre. Ingen människa på jorden skulle någonsin få klaga om nånting om de inte ska klaga för att någon har det värre.
Jag har inte cancer, ingen dödlig sjukdom, ingen stor tumör som växer i hjärnan, inga knölar i brösten. Jag är hemskt tacksam för det. Men jag hatar likt förbannat att spy dygnet runt och tycker att det är oerhört plågsamt. Det här är min blogg, om mig. Just nu mår jag apa, därför handlar bloggen om det. I två veckor har jag mått väldigt bra efter att jag fått medicin och då har jag skrivit det.
Tröttnar man så kan man i alla fall vara jättesäker på att jag aldrig någonsin tänker tvinga in någon för att läsa här.
November 4th, 2009 kl. 21:21
Åsa:
Ni var typ 1000 som tipsade om Lergigan, men tack!
Och nej, det är inte aktuellt med något dropp för jag har bara spytt typ två gånger idag. Fått behålla mat och vatten.
Min mamma kommer se till att jag hamnar där om det behövs, hon är ett med det där sjukhuset och kör vätskekontroller här
November 4th, 2009 kl. 22:59
Hade tur med graviditeten och förlossningen, men hjälp vad jobbigt det blev när lillan kom…min mamma hade pratat med mig och sagt att det är helt normalt att bli skitförbannad på sin bebis och vilja sticka från allt. Jag är väldigt glad att hon berättade det, alla andra pratade om hur underbart det var att amma (såriga bröstvårtor, amning som inte fungerade, jojo) och man skulle bara njuuuta av bebisen. Min lilla tjej sov ALDRIG, och skrek i princip hela tiden. Till slut fattade vi att det berodde på att hon var hungrig, när vi började med ersättning blev det bättre. Men att aldrig ha tid för sig själv eller med sin respektive, det är jobbigt. Att hela tiden vara på spänn, för att de kan vakna/slå sig/rivaner något/bita i en elsladd etc ect, det berättade ingen heller. Så en bok som verkligen berättar hur det är, är varmt välkommen. Vill tillägga att jag självklart älskar min dotter över allt annat, hon är det bästa jag gjort i mitt liv. Man skrattar inte alltid, det är inte alltid roligt, men det är alltid värt det. Och det hjälper dig inte nu, men tiden kommer gå snabbare än du tror. En dag vaknar ni av att Pyret står upp i spjälsängen, pratar och tittar på er. Det är en underbar känsla. Stor, varm kram till dig.
November 5th, 2009 kl. 0:17
Jag Hoppas att du menar allvar med att du ska skriva en bok! DO IT!
November 5th, 2009 kl. 0:21
Jag visste att man kunde må illa för jag har släktingar som mått väldigt dåligt men att befinna sig i den sitsen är inte skoj. Det tär så illa att man tappar all glädje. Jag läser nu att du slavar med tabletterna?! Men gud kvinna. Gör aldrig om det. Se dig själv som kroniker på det som hjälper dig. Punkt och pricka och maxdos är det som gäller för att du ska maximal lindring. Vissa dagar hjälper inte ens det men för det mesta så håller det spyorna på rätt sida gomseglet så att säga. Vill du prova i vecka 28 utan tabletter så prova då under en dag då du vet att du inte har något annat att göra än att få vara hemma. Jag kunde aldrig slarva utan stora konsekvenser.
När jag låg i soffan med hinken och överlevde läste jag tidningen Mama bland annat och det som slog mig var att ingen av kändisarna som intervjuades, de som var på framsidan alltså.. ingen av dem mådde bra eller fick gå igenom en vanlig förlossning. Alla klagade järnet på sin graviditet, alla förlöstes med kejsarsnitt och mådde sjukt dåligt på vägen dit. Så vill du vara lite skadeglad att det finns andra och få en osminkad sanning åt andra hållet så be din kille låna mama på bibblan, alla 12 nummer från 2008 och så några från 2009 och så har du att göra sen. Då kan du börja oroa dig för att du är en av dem som kommer åka ut för ett akutsnitt istället
Jag bor inte i sthlm så jag försökte tänka att det var sthlms mammorna som hade nått fel i vattnet eftersom det gick så dåligt för dem. Jag kunde även efter 30 veckors illamående tycka att de som intervjuades och smågnällde över att de fick hoppa ur en bil på Drottninggatan för att kräkas faktiskt fick skylla sig själv efter som de 1) var ute 2) åkte bil och 3) inte hade med sig en plastpåse att spy i. Då är man rätt härdad och förstörd av lång tid av illamående. *haha ha*
Det här låter dumt men försök att acceptera att det är så här. Du mår bajs. Det var ingen som sa till dig detta innan och du blev helt tagen på sängen. Du har det skit jobbigt och du kommer vara handikappad många månader till så lägg ner allt som du trodde, ville och fantiserat om. Nu är det precis så här. Jobba med det som är. Stå ut. Beröm dig själv för du bara kräkts 2 ggr och njuuuut av de stunder då det känns bara lite bättre för snart känner du för att slå din kille igen bara för att han råkade säga ordet ägg, eller för att han luktar så förbaskat illa. Acceptera att så här är det. Det är inte skoj, inte det du vill men ja okej. En dag i taget. När jag slutade vara förbannad över att det var orättvist så fick jag ett annat lugn i kroppen och segade mig vidare. Still dålig men jag kämpade på ett annat sätt då. Med mig och kroppen, inte mot och med drömmar som inte passade in i mitt mående.
Ps. Jag sa också när jag låg på botten att jag ALDRIG mer skulle sätta mig i den sitsen igen. Aldrig någonsin och att det blir inget syskon till barnet och när jag mådde som sämst funderade jag på abort. Du vet den sjösjuka sjömannen som vill hoppa i havet för att komma av den gungande båten. Känslan fanns där men handlingen var som tur var inte ens tänkbar. Nu är snart barnet 1,5 år och jag är fortfarande inte gravid.. men jag skulle nog kunna tänka mig ett barn till, för barnets skull, för att h*n ska få ett syskon. Det är helt galet att jag ens kan tänka så. Jag vet ju.. aldrig mer. Det blir bara ett barn… men ändå.
November 5th, 2009 kl. 13:04
JAAAAA! Skriv den boken!! Själv ville jag strypa alla ( som inte var min mamma) som ba – Ååååååååhhhhh, vad det är vackert med gravida! och tittade liksom “mjukt” på en medans man själv stod där med:
fett hår a la egna benor över hela håret och visar skalpen – fett hår,
världens största mage som tröck in och upp allt på insidan så man hade ont, mådde illa och inte kunde äta eller dricka för då var det bara att öppna dörren och säga: Goddag & Välkommen halsbränna!
och åt andra hållet: spände ut skinnet över mage, lår, rygg, jag SVÄR på att jag HÖRDE när jag fick mina bristningar rrrrtttsch,
svinömma tuttar ( åkte på fucking F-KUPA. Från behändiga b/c- kupor till Dolly Parton!)
fötter som just blivit en storlek större OCH plattare,
plufsigt ansikte!
Och då var jag i 7 månaden. I 5 månaden trodde folk som inte visste att jag snart skulle föda!! Min dotter hade pool för henne och 8 av hennes kompisar inne i magen.
OCH jag fick en övervikt på FEMTIO kilo! How about THAT??
Men det ÄR sant de som sägs, man glömmer.
Kram!
November 5th, 2009 kl. 14:34
Jotack, jag blev riktigt provocerad av tidningar och böcker med sitt “40 underbara veckor”. Själv har jag spytt, haft förstoppning from hell, havandeskapsförgiftning gånger 2, sammandragningar som gjorde att jag inte kunde gå från vecka 20 nånting, varbölder av hormonerna på helmysko ställen på kroppen, sjukhusvistele. Grinig, gnällig och arg. 3 prematura barn varav en på neonatalen, för högt blodsocker, you name it!
Vi kan skriva en bok ihop
Det lustiga är att när jag väntade Sebastian (min första) skrev jag i bloggen att det inte blir några syskon för att jag tyckte graviditeten var pest. Men det blev det ju uppenbarligen. 3 syskon till och med hehe. Man glömmer även det vidrigaste illamåendet.
Min minsting är 4 månader och jag har redan förträngt hur pestigt det var att vara sängliggandes i nästan 3 månader….
Hang in there!
November 5th, 2009 kl. 21:09
Hej!
Jag är ofrivilligt barnlös och har följt din blogg under den tiden du försökte bli gravid. Grattis till att ni nu har lyckats!
Det är tråkigt att höra att du inte mår bra.
Nu börjar jag förstå hur fort längtan och ledsamheten verkar försvinna för den som faktiskt lyckas och blir gravid. Hur mycket skulle jag inte ge för att få må skit, bara jag också lyckades bli gravid.
November 6th, 2009 kl. 14:23
Underbar blogg. Jag är journalist och har länge tänkt skriva om det där. Har inga barn själv, är inte gravid och tänker inte skaffa barn på länge men har många vänner som har barn, är gravida och upplevt samma sak flera gånger. Det är ett viktigt ämne att ta upp.
Skriv en bok!
November 6th, 2009 kl. 22:28
Hehe din stackare, jag vet precis hur det är det var ett helt helvete att vara gravid.
Jag säger att föda barn de kan jag göra en gång i månaden bara jag slipper vara gravid för att föda barn var fan helt underbart.
Själv hade jag extremt illamående men klarade mig tack och lov ifrån att ligga över toan (men min kropp vägrar spy har alltid gjort) blev sjukskriven först för illamående jag är lastbilschaufför så funkade inte att sitta och köra lastbil och inte äta något på flera dagar man är ju helt väck i huvudet. Sen när det ÄNTLIGEN började ge med sig så fick jag vara bra i typ två dagar och sen kom foglossningarna från helvetet.
Och hm jag vet inte om jag kan hålla med om att glömmer… Sonen är nu 7månader och jag kommer mycket väl ihåg min graviditet…
Kramar Madde.
November 9th, 2009 kl. 3:58
Snälla skriv en bok!
November 9th, 2009 kl. 18:35
Man måste inte må bra när man är gravid! Jag har läst en jäkligt bra bok av någon som skriver som det verkligen var. Det välsignade tillståndet? heter den och handlar om att vara deppad under graviditeten. Inte minsta garnnysta. Den boken hjälper mig! författaren heter Karin Anell -ni kan googla den
Hang in there sisters!
November 10th, 2009 kl. 2:16
[...] (ovan saker är egentligen smileyläge på men ok: lite #nosmiley då): vad i helvete är det här? DVIJDVS åker in på Akademiska bara sådär?! Ibland är livet rätt orättvist. Så mycket kamp [...]