Ibland tänker jag på en pinsamhet som inträffade i somras och som vägrar släppa taget om mig. Då och då dyker skiten upp i mitt minne och jag fylls av självhat en stund.
Jag hade varit ute med hunden och kommer in på gården. Utanför vår port möter jag en granne som stannar till och hejar. Han berättar att han läst om oss i tidningen, om IVF:et.
Han beskriver det som stark läsning och det uppstår en situation som inte känns speciellt avslappnad. Det är meningen att man ska vara lite allvarlig här. Inte skämta och skoja så där lite i förbifarten utan bemöta det här som grannen nu säger med allvarliga ögon. Men det kan inte jag. Tydligen. Jag finner mig inte alls utan blir som en barnunge på nåt vänster och tackar och fnittrar och försöker säga något käckt.
Då säger jag, min idiot, eftersom jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen:
“Det är där uppe det händer”. Och så pekar jag mot vårt fönster. Jag säger så och pekar på vår lägenhet. “Det är där uppe det händer”, säger jag. Och vad menade jag nu med det då? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Inte vet jag. Inte vet grannen. Han tittar lite frågande på mig och ler väl lite och vet liksom inte riktigt vad jag försöker få sagt med det.
“Det är där uppe det händer”. Har ni hört nåt så idiotiskt?
V A D är det som händer, Linda? Ville jag fråga mig själv på direkten. Att vi ligger och ligger och ligger och ligger och ligger utan att det blir barn. Det måste ha varit det jag menade. Vad annars.
Jag sa till grannen att vi knullar där, och så pekade jag på vår lägenhet. Fast jag sa det med andra ord.
Duktig.
November 21st, 2009 kl. 16:20
haha… skön kommentar. fint att du pekade ut exakt var också. så han kan loklisera ljuden.
November 21st, 2009 kl. 16:30
Hahahahaha, jag tyckte det var klockrent!!
Nu till något helt annat; du skrev i ett inlägg att du inte tycker att din mage har vuxit något, men då undrar ju jag; skulle du inte kunna lägga ut ett foto på din mage så att vi som följer dig här kan få avgöra om din mage faktiskt HAR vuxit en smula? Låt mig också få klargöra att min mage hade vuxit en hel jäkla del i v. 14, men detta hade inte alls med själva bebisen att göra, i själva verket åt jag massor och det var annalkande fetma som syntes på min mage
.
November 21st, 2009 kl. 16:33
Oh, no way in hell. Min mage ska inte ut på någon bild i någon blogg än. No, no, no!
November 21st, 2009 kl. 18:48
hej och hå, ja inte kunde du mena ivefandet för det skedde ju nån annanstans.
men nu vet ju ivartfall grannen exakt vad u menade hahahaha
Lisa
November 21st, 2009 kl. 19:55
Åh,vad pinsamt!Jag känner i gen det där,man säger så pinsamma saker ibland.och tänker att hoppas att dom inte lyssnade så noga…Ha,ha
November 21st, 2009 kl. 20:46
Haha, du blev överrumplad helt enkelt, då kan det bli lite tokigt. Jag tycker det är skönt att höra att du inte alltid har svar på tal, att du är lika mänsklig som jag, sen går man och grämer sig medans dom har glömt bort vad man sa (antagligen)…
November 21st, 2009 kl. 22:03
Det här var det roligaste jag läst idag, helt klart! Do’h! Ha ha… Jag är likadan själv! Kan aldrig hålla käft då man bör…. ha ha….
November 21st, 2009 kl. 22:39
HAHA
November 21st, 2009 kl. 23:10
Ha ha ha! Du är hur söt som helst!! Kul att du bjuder på dig själv! många kramar och lyckönskningar
November 21st, 2009 kl. 23:13
Meh Linda! Kan du inte göra en sån därade bild som du gjorde först när du berättade att Pyret hade satt bo? Jag menar ju inte att du ska publicera en bild där du är helt au naturel liksom…;)
November 21st, 2009 kl. 23:17
Idag såg jag den här länken http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article6160856.ab med överskriften “Spydde i tio timmar” och tänkte genast på dig. Hah, den mannen skulle minsann inte klara en Linda-graviditet
Kämpa på båda två, du och Pyret
November 22nd, 2009 kl. 0:44
Du gjorde min dag. TACK – jag behöver påminnas om att alla kan göra bort sig
Dessutom hade det kunnat vara bra mycket värre.
November 22nd, 2009 kl. 3:23
Klart grannen fattade..vart skulle ni annars göra det? I den gemensamma tvättstugan? I garaget? I trappuppgången så Hildur 86 år hör och undrar vad det är för dunkadunka musik ungdomarna spelar? Han blev ju generad grannen såklart men det är sånt jag skulle kunna kläcka ur mig också haha
November 22nd, 2009 kl. 9:51
Nej nej nej. Det var ju inte ALLS det du menade. Du menade ju att det är där uppe som ni nu går och är tacksamma för att bebben äntligen är på väg. Det är där uppe som ni förbereder för det mirakel som är erat barn. Sådär problemet löst;) .
Att din mage inte växt är väl inte så konstigt med tanke på hur mycket du har kräkts. Men var inte orolig bebben tar vad den behöver. Det är du som blir utan näring om kroppen måste välja. Bebben har ökat i omfång medans du har minskat, så ni tar nog ut varandra där.
November 22nd, 2009 kl. 10:47
Haha, spydde i tio timmar. BAH!
November 22nd, 2009 kl. 10:47
Jessica:
Men det finns ingen bebismage, ingen alls. Jag känner den inte ens med händerna.
November 22nd, 2009 kl. 12:07
Åh vad skönt att höra att man inte är ensam om att göra bort sig och säga otroligt pinsamma saker. Jag gör ofta bort mig och sedan grämer jag mig i all oändlighet. Helt i onödan. Det visar sig nästan alltid att andra glömmer det man gjort eller sagt nästan på en gång. Tack för en bra blogg och hoppas att du får må bättre snart.
November 22nd, 2009 kl. 19:28
åh, men man säger sånt när man blir lite nervig. För min egen del kom en ung tjej och knackade mig på axeln på stationen. “Får jag fråga dig lite saker?” sa hon och jag ba; Ahh visst. Så såg jag att hon kom från radio och hade mic med sig och jag DOG. Hon undrade vad jag möjligtvis kunde ha att säga om att SJ inte hade tänkt att ersätta resor som var under två timmar försenade eller nåt? Min status sjönk i ungefär samma veva som hon satte microfonen mot min mun och spänt inväntade svar. Helt ärligt vet jag inte alls vad jag sa. Jag stirrade på henne. Jag sa ett “OJ”, ett “NEJ”, sen sa jag att de borde fixa andra resurser. RESURSER. Jag vet inte ens vad resurser är. Vissa får sina pinsamheter inspelade så halva stan kan höra.
November 22nd, 2009 kl. 20:19
Åh hua, vad pinsamt! *rodnar å dina vägnar*
Men, det bästa sättet att bli av med en sån där återkommande “plåga-sig-själv-tanke” är just att uttala den och sätta ord på den. Så kanske kan du glömma nu? (Jag har haft liknande tankar som vill poppa i i hjärnan och för mig har det hjälpt att berätta om dem, i all sin jobbiga härlighet, för någon, sen har de försvunnit)
November 23rd, 2009 kl. 15:57
Haha – nej alla säger vi saker utan att ha hjärnan inkopplad! Jag var skittrött en morgon när jag vickade som lärare. Det kom fram en man som jag inte träffat förut. Han presenterade sig och sa Hej vi har inte träffat tidigare, Håkan Bergström heter jag. Hej, Eva Bergström, svarade jag. Han tittade lite förvånat på mig och då sa jg nej nej jag menar (mitt eget efternam). Vår relation hämtade sig aldrig riktigt efter det.
November 27th, 2009 kl. 7:28
[...] Om min idioti av Innan du fanns om saker man gör och som får en att vakna mitt i natten rodna och få ångest. Hur kunde jag? Hur KUNDE jag? [...]