Då och då senaste veckan har jag blivit livrädd och iskall. Det händer när jag tänker på att det känns som om det är någonting som inte stämmer. Att det är något fel. Med Pyret. Att mirakel har slutat ske där inne. Att det som absolut inte får hända kanske har hänt. Fast det absolut inte får.
Vecka 15. Jag känner inte ens en antydan till en livmoder som har växt när jag klämmer på magen. Hur ska det kännas? Hur känns en livmoder som har växt? Vad letar jag efter?
Jag går sönder, jag går i miljarder bitar som aldrig kommer att passa ihop igen om det har hänt nåt.
November 29th, 2009 kl. 1:51
jag ligger ca en vecka efter dig. Med första barnet väntade jag en evighet. Nu känner jag en antydan. Om du ligger på rygg och känner strax ovanför pubishåret så kan det kännas lite… Tja ömt eller vad jag nu ska säga. Lite otrevligt att trycka. Men ingen direkt hård sak känner jag. Men eftersom det är första barnet kanske du får vänta lite till. Förra gången kände jag sparkar i vecka 22 och hade knappt någon mage då, jag vet hur det känns att vänta i en evighet…
November 29th, 2009 kl. 1:56
Lugn och fin nu.
Innan v 20 nånting känns och syns det ingenting.
Allt är skittråkigt och ingen kan se att det är nåt magiskt med en.
Om du är väldigt orolig kanske du kan få ett ultraljud till?
Det här går bra!
Kram på dig!
November 29th, 2009 kl. 2:54
Linda, jag vet inte om detta är en tröst, men jag vill ändå berätta hur det var för mig. Jag har burit fyra barn (fast inte samtidigt…hehe). Jag har aldrig känt min livmoder, och har aldrig fattat ens var man skulle känna den? Min barnmorska t.om visade mig en gång var på min mage jag skulle hålla för att känna livmoderkanten, men inte ens då kunde jag känna något. Så jag kan tyvärr inte hjälpa dig!
Mitt första barn kände jag i vecka 19 (strax efter det första rutinultraljudet), och det var egentligen inte förrän då jag började känna mig gravid. Innan dess kände jag mig inte gravid överhuvudtaget. Andra barnet kände jag i vecka 15, men inte heller då kände jag mig gravid förrän jag gått halva tiden, samma sak var det med barn nr 3. Med mitt sista barn (som föddes för snart 10 månader sedan), så kände jag mig inte ens gravid när vattnet hade gått och jag var i vecka 37 och barnet skulle ut!?
Jag kan också berätta att min mamma gick upp 2 kg när hon väntade mig, hon hade nästan ingen mage och ingen kunde se att hon var gravid. Jag vägde 3200 gr när jag föddes.
Var inte orolig Linda, jag förstår att du är det såklart, men försök att glädjas! Allt står rätt till, och det kommer du att få se nu när ni snart ska på UL. Vilket datum var det förresten ni skulle dit?
November 29th, 2009 kl. 3:08
Lugn och fin, det magiska pågår för fullt det är därför du mår som skit!
Första graviditeten så tar det tid innan man märker eller känner nånting (dina magmuskler håller igen rätt bra första gången) och då känns allt overkligt; är jag verkligen gravid?, händer nånting över huvud taget? och ingenting syns, man är som vanligt fast sjukare och tröttare. Veckorna sniglar sig fram. De första 20 veckorna är jobbigast tycker jag, Ingen ser att man är gravid så ingen tar hänsyn man ser bara blek o glåmig ut och inte får man gå till mvc speciellt ofta heller. Den första tiden är värst, det är då kroppen ställer om sig till att vara gravid, det händer jättemycket i din kropp men det syns inte!. Det blir lättare sen när den har vant sig vid sitt nya tillstånd, faktiskt!
Jag har alltid mått bättre den senare delen, men det är då alla månar om dig, illamåendet är bättre, värsta komatröttheten har lagt sig, babyn sparkar och hickar, mvc vill att man kommer varannan vecka och man får lyssna på hjärtljuden, folk man inte känner reser sig upp på bussen, alla ler och frågar hur man mår, och man tänker att den här uppbackning hade jag velat ha i början av graviditeten när jag verkligen behövde den!
Ps Leta efter en liten utbuktning precis ovanför blygdbenet, känns bäst om du ligger ner.
Varma kramar
November 29th, 2009 kl. 3:22
en livmoder med foster inuti är hård. men du känner antagligen inget ens strax ovanför blygdbenet, den är så liten ännu. det kommer! du är i spökveckorna nu, så snart du kan känna pyret kommer det kännas bättre. det tar bara lite tid.
och sen om ett tag kommer du önska att du hade den där magen du har nu, så du slipper känna dej som en vaggande val, och med en bebis som inte sparkar dej i revbenen eller spjärnar så du tror du ska spricka eller som använder din blåsa omväxlande som fotboll, boxboll och kudde. jodå. det kommer du.
November 29th, 2009 kl. 3:26
Var inte rädd! Jag kände inget då heller. Det är spökveckorna nu, då man inte känner så mycket. Innan magen börjar växa. Så småningom kommer du att känna en hård liten bulle långt ner, typ ovanför blygdbenet, när du ligger på rygg. Men det kommer! Kram och härda ut, en dag i taget
November 29th, 2009 kl. 3:36
Hej Linda! Jag är själv i vecka 24 och känner inget regelbundet utan kanske 2-3 ggr i veckan. Var min livmoder slutar har jag ingen aning om. Jag går hos specialistmödravården varannan vecka pga min diabetes och de kollar hjärtljuden var gång och det låter bra. Man känner oro, så är det bara. Ngn gång har det känts som man åker bergochdalbana med det där suget i magen, och då ler man automatiskt. Några regelrätta sparkar, som jag tyder det, har jag inte fått än men de kommer säkert. I slutet av min systers graviditet kunde man se min systersons fot genom hennes hud på magen- det var häftigt (att killa han på foten i förtid;)) Oro säger alla hör till (förberedelse för föräldraskap antar jag) men försök att tänka positivt och inte oroa dig för mkt. Lycka till
November 29th, 2009 kl. 3:54
Vid 15 veckor så är inte livmodern inte gigantisk direkt; du kan precis känna kanten strax ovanför blygdbenet om du känner din kropp väl; i övrigt så är 12-17 veckor mest en väntans tider där man ifrågasätter allt… Men när du känner “bubblor” i magen som en fjärt som gått vilse så är det Pyret som rör på sig; eller fjärilskyssar som en mer poetisk kompis sa…
November 29th, 2009 kl. 4:12
Heja gumman!
Det är vanlit att man inte känner non ting i burjan. Är du fortfarande kvalm och trött? Om du har den kjännslan så är du nog gravid endå.
Du ville märkt det om barnet inte är vid liv, då ville du haft blödningar och du ville haft sammantrekningar av livmodern och din menstruation ville ha burjat ochså.
Det tar ett tag för magen burjar veksa. Jag hadde en venninna och man kunde inte se hennes graviditet för enn hon va ca. 6 månader på väg. En annan jag har truffit hon såg ut som om hon vad 4- 5 månader på väg, men hon vad faktisk gravid i 7 månad.
Det kommer, det kommer. Du behöver inte vad rädd. Du är gravid
Kramar!
November 29th, 2009 kl. 7:18
Och det finns nog inte en kvinna i detta universum som inte har haft samma panik attackerna minst fyra miljarder gånger under graviditeten. De första 12 veckorna är man livrädd för att få tidigt missfall. Sen är man livrädd för att man inte spyr längre, är bebin fortfarande kvar därinne? Sen blir man ju inget större, så man trycker i sig litervis med glass bara för att bli större om magen (spelar ingen roll om det är glassmage, bara magen BLIR större…). Sen börjar man oroa sig för för tidig födsel, och börjar räkna veckor fram till när en bebis som föds för tidigt kan överleva. Sen börjar man känna sparkar, och sparkas det inte hela tiden, så blir man orolig för att det har hänt bebin något. Då åker man till sjukhuset så de får lyssna på bebisen. Efter 48 såna besök får man nästan besöksförbud. Iallafall idiotförklaring. Sen oroar man sig ju förståss hela tiden för att det ska vara något fel på barnet. Sen börjar man närma sig förlossningen, och då helt plötsligt börjar man oroa sig för varför barnet inte vill komma ut. Så går man över tiden och börjar bli rejält upprörd över det hela. Sen kommer bebisen, en perfekt liten varelse med underbara små händer och knubbiga kinder och ögon som går kors och tvärs lite hur som helst. Och då undrar man vad egentligen det är man har oroat sig för hela tiden, för det är ju NU man börjar oroa sig på riktigt. Kommer barnet få ett bra liv, vara frisk, ha bra kompisar, vara omtyckt osv osv. Men vilken UNDERBAR resa. Och vilken kärlek…. Sen blir man ibland med barn igen, och då har man inte tid att oroa sig, för då är man så upptagen med telning nummer ett.
Med den här långa historien vill jag egentligen bara säga: oroa dig så lite som möjligt, för det går alldeles oftast hur bra som helst.
November 29th, 2009 kl. 7:41
Jag kom kom på en ting, du kan köpa en graviditets test. Du vill få positivt utslag!
Oroa dig inte!
November 29th, 2009 kl. 8:21
Usch, den där känslan är inte rolig. Men jag vågar påstå att alla gravida någon gång känner precis som du gör nu. Att mitt i lyckan känna total skräck för att det ska gå käpprätt åt helvete. Jag kände så flera gånger under min graviditet, men allt gick bra! Och livmoderna är inte stor än i vecka 15 (bara upp till typ mutthårskanten). Men du, om känslan hänger kvar – be att få komma in till MVC så kanske ni kan få lyssna på hjärtljuden och stilla nerverna. Sköt om dig! /Britta
November 29th, 2009 kl. 8:50
Åh,vet precis hur du har det.Tror alla som ær gravida har det så,då och då,tyværr genom hela graviditeten.Man kænner efter o inbillar sig att det ær nåt fel,o blir alldeles iskall o jætterædd,men så blir det bra igen…hoppas allt går bra med dig.Stor kram
November 29th, 2009 kl. 9:24
Åh, ni är så jäkla underbara. Så hjälpsamma och duktiga på att lugna!
Varje morgon nu känns det som om livmodern växer typ, eller jag vet inte vad det är som känns men det liksom drar i den på ett sätt som jag aldrig känt förr. Absolut inte som någon mensvärk utan mer som om den dras ut åt sidorna lite. Svårt att förklara.
UL är inte förrän 21/12, evigheters evighet. Men komma och lyssna på hjärtljud kanske man skulle tigga till sig i alla fall.
Tack alla, ni är så fina!
November 29th, 2009 kl. 9:29
Åh… Det är nog ligamenten du känner av. De är fästanordningarna som livmodern hänger i. Och drar det i dem – ja då växer livmodern! Ju tyngre livmodern är desto mer beslastning på ligamenten. Utvecklas till knivhuggsliknande smärta sen när man är höggravid, bara så du har nåt att se fram emot
November 29th, 2009 kl. 9:39
Hej!
Det är luuugnt! Jag har då inte känt något så tidigt som i v15, visst är det jobbigt att inte känna eller det andra. Men sen, när det väl har börjat sparka, ja då är man hysterisk så fort man inte känt en spark på en stund. Och sen…när barnet är ute..haha. Kan alltså inte trösta dig med att du blir lugnare:-)
Jag har inte känt sparkarna på varken första eller andra barnet förräns i vecka 24, trots idoga försök. Alla lugnade mig med att min livmoder låg långt bak, men det gjorde den inte alls sa den snälla bm. Men efter v24 satte det fart!
Kram
November 29th, 2009 kl. 10:01
I just v. 15 med första barnet åkte jag in till gynakuten. Brösten var inte ömma längre, jag hade bara fått en stor degmage, kände absoult inget som skulle kunna föreställa livmoderkanten. Det drog rejält på ena sidan av magen, var helt övertygad om att nåt var fel (hade små blödnigar v.5-6). Efter 2 timmar i väntrummet suckade en läkare : – Det är ligamenten, magen växer, allt är bra! Han gjorde ett snabbt vul, pekade på hjärtat och skickade hem oss.
Hade aldirg hört om “spökveckorna” förens idag men det stämmer nog bra!
Kram och forsatt lycka till, det kommer gå bra!
November 29th, 2009 kl. 10:13
Jag har 2 barn och har aldrig fattat hur folk kan känna sin livmoder… Förstår att du är orolig men var inte det. Det kommer att gå jättebra, positivt tänkande! Massor av kramar och lycka till på UL även om det är en evighet dit…
November 29th, 2009 kl. 10:31
Är det inte som standard att lyssna på hjärtljud from vecka 15 i Uppsala?? Det är det nere hos oss i Växjö. From vecka 15 och sen vid varje besök hos BM. Så du borde ju kunna f lyssna på hjärtljuden om inte annat. Kram
November 29th, 2009 kl. 10:37
Japp, det är livmodern som växer, och det kan dra ganska ordentligt. För att kunna känna livmodern kan du pröva att sätta fingrarna precis ovanför blygdbenet (mutthårskanten även kallad) och böja dig djupt framåt. Andas ut och slappna av. Kanske känner du en ovandelen av en fast, grapefruktstor grej? Pyrets hus. Om du inte känner den: Oroa dig INTE. En del har livmodern monterad bakåtlutad, och då tar det längre tid innan man känner den (och man känner den garanterat INTE i liggande läge).
Själv vågade jag inte tro på det förrän magen var ganska stor och man kunde känna att det rörde sig varje dag (varje timme eftersom vi fått en illbatting). Kram till dig!
November 29th, 2009 kl. 10:50
Dom där tankarna har vi alla haft, tror det är oundvikligt att tänka mörka tankar mitt i all glädje. Jag har inte känt något alls förrän ungefär vid halvtid.
På den tiden ni ungdomar låg i våra magar fick man ju inte gå på ultraljud förrän nästan vid halvtid så vi hade ju knappt sett att ni var där när ni började röra er så att vi visste.
Dom mörka tankarna kommer, men då gäller det att knuffa tillbaka dom någonstans och lyfta fram dom glada, ljusa i stället.
*kram*
November 29th, 2009 kl. 10:53
Det som du känner på morgonen är att livmodern växer och att bukmusklerna börjar töja på sig. Om du känner mini mini gasbubblor som slingrar förbi precis ovanför blygdbenet så kan det vara pyret som fladdrar till. Det är ungefär som om någon kittlar dig med en fjäder. Magen kommer snart börja puta ut, ialla fall om du får behålla mer av maten än tidigare. Och panik attackerna känner alla som varit gravida igen. Jag vet att det är lättare sagt än gjort men försök komma ihåg att det är normalt att bli rädd och orolig.
November 29th, 2009 kl. 11:30
Hej Linda! I de veckor du befinner dig är det svårt att känna livmodern, till och med för en barnmorska ibland. Vare sig du gör det med flit eller inte så spänner du magmusklerna när du ska känna på dig själv. Toppen på livmodern befinner sig nånstans mellan naveln och blygdbenet.
Att du känner att det drar i magen är bara ett gott tecken, livmodern sitter fast i ligament som får jobba stenhårt när livmodern växer.
Om du känner dig orolig tycker jag att du ska vända dig direkt till sin barnmorska/gynekolog. Det är alltid bäst att få besked direkt från dem än att hålla på med gravtest hemma. De kan som sagt var lyssna efter hjärtljuden, men bli inte rädd om de inte vill göra det nu. Du är så pass tidigt gravid att det inte är säkert att man hittar några hjärtljud trots att pyret mår alldeles utmärkt. Ett UL tror jag inte att de tänker göra om de inte tror att det är nåt fel. UL i alltför stora mängder är inte superbra för barnet.
Kram på er alla tre! //Linda, barnmorskestuderande
November 29th, 2009 kl. 13:05
Som du har kräkts är det inte konstigt om magen känns mindre än vad du tycker att den borde vara. Men snart kommer sparkarna och då kommer du få daglig bekräftelse på att allt är bra med din lilla guldklimp i magen.
November 29th, 2009 kl. 14:20
bara ett tips för att känna att man har en större livmoder… försök hålla in magen… det tar emot eller hur…
Grattis till graviditeten!
Njut, den njutningen har du alltid kvar vad som än händer i livet så får du vara med om livets största gåva här och nu. Ingen vet nåt om morgon dagen men här och nu är det ni som är teamet som jobbar tillsammans. Två kroppar i ett med samma mål, livet! Var rädd om dig och njut, oro är bara negativt. Livet är gott!
Kram Maja
November 29th, 2009 kl. 14:50
Det är som med allt annat konstigt i kroppen när man är med om det första gången (typ mensvärk, att bli kär, få orgasm, foglossning, ischias, förvärkar, förlossningsvärkar, föda barn, amma…) man vet hur det känns när man har varit med om det. En dag sitter du där och pillar och känner att “hoppsan, där hade vi livmodern” och så vet du sen. Urusel tröst va?
November 29th, 2009 kl. 15:14
Jag kände inte heller någonting alls, förrän en bra bit efter första ultraljudet. Min mage syntes nästan inte alls förrän i v 23-24. Då bara small det till och den blev helt enorm över natten typ. Men alla är så olika, allas magar ser så olika ut, alla mår olika, alla barn är olika osv. Som någon klok person påpekade här, du hade INTE mått så fruktansvärt dåligt som du gör om inte allt hade varit finfint. Och även efter man känt barnet första gången så kommer det att komma perioder när du inte känner så mycket och då blir man jätteorolig, men så en dag så kommer det plötsligt en liten kick och så är allt jättebra ändå. Du kan nog ställa in dig på att du kommer att få genomlida hela denna graviditet och sen en förlossning och sen en otroligt omtumlande första tid. Och sen, sen kan du njuta litegrann av det hela. Man får se det som en långsiktig investering
November 29th, 2009 kl. 15:49
En grej som funkar för mig är att ligga på mage och hålla handen precis ovanför blygdbenskanten, då kan man känna något lite hårt/ömt… Jag är en vecka före dig och har också känt mig rätt orolig men har börjat känna lite nu iaf…
) Håll ut!
November 29th, 2009 kl. 17:59
Åh, har inte läst några andra kommentarer men utgår från att de låter ungefär såhär:
Ja, det är den perioden nu. Från att jag slutade må illa i v 10 i runda slängar (förlåt. vet att du fortfarande mår illa, men mitt ickeillamående har en poäng i historien) tills magen började synas (utan kläder) i vecka 20, trodde jag att nånting var galet. Var visserligen glad för att inte längre må pissigt men det var ju 2,5 månad när allt kändes som ett skämt. Och sen tog det en månad till innan jag kände sparkar och då höll man ju på att gå åt.
Lärde mig att inte läsa graviditetskalendrar, för de stämde inte in på mej. Det gick bra ändå.
Kram på dej
November 29th, 2009 kl. 19:02
Förstår dig. Jag kände INGENTING före ung v 18 när jag började bli lite småfet. Innan dess: ingen mage, inga cravings, inget illamående, inga finnar, inga emotionella utbrott. Nada. Jag gick som jag alltid gått, fast med ett positivt gravtest. Så var det två gånger, och ut kom 2 stycken relativt normalstörda ungar. Oron börjar när man testar positivt, och sen blir den bara värre….
November 29th, 2009 kl. 20:48
Spökveckor, vilket bra namn. Precis så kändes det. Jag tänkte under båda mina graviditeter att jag nog hade inbillat mig trots allt, att jag nog bara hade drömt eller att fostret hade försvunnit utan att jag hade märkt något. Men sen händer det! Små, små ilningar – först tror man att det knorrar i magen men om man ligger blickstilla kan man känna det fler gånger. Underbart! Hang in there, snart är det din tur att känna pirret!
November 29th, 2009 kl. 21:06
Usch en sådan larvig och otäckt”säg hej till Hitlers julsida!”Jag hoppas innerligt att jag läste fel!
November 29th, 2009 kl. 21:14
Hitlers julsida? Ja, du läste fel.
November 29th, 2009 kl. 22:04
Hej Linda!
Jag ligger ca 5 veckor efter dig i min graviditet. Har kämpat i MÅNGA år för att bli gravid och har nu äntligen lyckats tack vare äggdonation.
Jag var nu i veckan på första besöket hos min barnmorska. Då sa hon just att kring den vecka du är i kommer en period i graviditeten då man inte känner så mycket alls och börjar undra om man verkligen är gravid.
Tack för att du delar med dig – jag har fått många goda skratt av dina härligt ironiska formuleringar!
Kramar
November 29th, 2009 kl. 23:30
I know the feeling!
November 30th, 2009 kl. 0:10
Det där är nog enormt olika mellan gravida kvinnor. Igår var jag på 30års fest. Mitt på dansgolvet kom en tjej fram till mig och frågade om jag var gravid. Då svarade jag, jo det är jag. Väntar du tvillingar, det ser så stort ut..Nej det är bara en. Sedan frågade hon vilken vecka jag var i, svarade om någon timme går jag in i v 18. Hon tittade på mig och magen..Sedan va hon också gravid i v14 dock mycket mycket mindre mage än mig.(syntes knappast)
Så det är olika
November 30th, 2009 kl. 10:02
Min barnmorskas kommentar när jag var på inskrivning i v 12-13:
-”livmodern känns lite svampig, det gör de såhär tidigt” fast för att känna den så fick hon stioppa in fingrarna och “lyfta” upp den…
Jag kände inte heller ett skit av livmodern innan jag var ganska sent..
Första lilla pirret av BäbbeLurig kände jag i v16, fast när jag kände det så var jag verkligen inte alld säker på att det var DET jag kände. men när jag hade kännt samma sak flera gånger i några veckor så kunde jag konstatera att det var bäbben som låg där inne och fingrade. Numera är den inte så finkänslig..får mer regelrätta sparkar
Mannen kunde känna första sparken i v21..
November 30th, 2009 kl. 17:59
Egentligen är det överflödigt att jag skriver något, allt är egentligen redan sagt i inläggen innan. Men… Jag ligger en dag före dig i graviditeten och kände exakt som du. Att allt bara var ett skämt, det finns ingen bäbis. Och om det gör det så är den säkert död. Det var jag med om i somras. Och vart det där jäkla blygdbenet sitter, hur fan ska man veta det??? Kände ingen bula eller något hårt. Men som tur är går jag på specialmödravården, och där finns en underbar läkare. Jag sade att “jag är så orolig att jag går sönder”, och hon sa” då gör vi ett ultraljud”. Jag fick se det finaste i hela världen den dagen. Ett litet sprattlande väsen i svartvitt på en skärm, som lever och som har ett bultande hjärta. Det har du också i magen, det är jag säker på. Kram.
November 30th, 2009 kl. 19:04
Orkar inte läsa alla kommentarere så du kanske fått denna förklaring redan. Om du lägger dig ner. Tryck på blygdbenet. Tryck med fingrarna, vandra med fingrarna lite hårt, upp mot magen. Du känner ju när blygdbenet tar slut då. En bit nedanför kan du då (om det vuxit så mycket än) känna nåt annat, fortsätt trycka lite och vandra med fingrarna uppåt. Känner du att det tar slut, på samma sätt som blygdbenet nästan, fast lite längre upp, då känner du livmodern.
KRAM!
November 30th, 2009 kl. 19:06
Å en sak till. Om du absolut inte kan hålla dig. Ring Karolina mottagningen som finns här i Uppsala. Privat gyn som gör VUL utan att man ens behöver tjata. Jag ska göra i morgon, v9. Kostar 230kr.
November 30th, 2009 kl. 20:05
Hej Linda,
i mina 2 graviditeter har jag aldrig lyckats känna livmodern, antingen har jag inte vagat trycka sa pass att jag känt nagot – eller sa är jag för puckad… Min första tjej kände jag sparka i vecka 18, tjej nr 2 inte förrän vecka 20 (fastän jag ju nu visste hur det skulle kännas). Även om man inte genomgatt IVF kommer orosmolnen upp, det är ok men grubbla inte ihjäl dig, njut sa gott det gar mellan spyorna. Jag hoppas verkligen att du mar bättre snart och att allt gar bra för dig och pyret!
December 1st, 2009 kl. 13:15
Inte känner man så tidigt som vecka 15 inte. Runt vecka 20 har jag känt alla tre ochgraviditeterna. Men….som du säger så kan allt hända. Ingenting är klart förrän det är färdigt. Min syster som väntade barn tre veckor före mig, hade alla gravsymptomen jättetidigt! mådde dåligt och var trött. Kollade med ultraljud i v 12 och allt såg bra ut. När illamåendet började släppa så slappnade hon av. När hon skulle på det vanliga ultraljudet i vecka 18 som vi har här. Så såg dom att barnet var DÖTT. Förmodligen hade det dött kort efter första ultraljudet. Så man ska aldrig vara för säker.MEN som hennes doktor förklarade för henne. De allra flesta graviditeterna slutar med en bebis.
Hon har fått ett barn nu.