Jag var ute med hunden nyss i ett kolsvart och blött Uppsala. Några kvarter från vårt gick jag förbi ett hus där det pågick ett möte i källaren. Styrelsemöte för föreningen, förmodar jag.
Det satt en man i den där gruppen som fångade mitt intresse. Män av hans sort brukar göra det. Han var kanske 67 år eller så, hade skjorta och slipover, grått välkammat hår och en guldring på fingret. Framför sig på bordet hade han en pärm och en hög med papper. Herr ordförande, kanske.
Jag gillar såna män. Mycket. Jag stannade till där i mörkret och tittade på honom en stund. Blev smått gråtmild, det blir jag väldigt lätt nu för tiden. Jag tänkte att D ska se ut så någon gång i en avlägsen framtid. D ska gå på styrelsemöte med sin välorganiserade pärm under armen, i skjorta och slipover, med sin guldring på fingret.
Jag längtar dit. Det har jag på något märkligt sätt alltid gjort. Jag längtar tills resan på sätt och vis är färdig. Jag tycker att det är ganska så jobbigt att vara mitt uppe i allt. Inte på så vis att jag skulle vilja hoppa av, inte så, men det måste vara ett välsignat tillstånd om något att kunna se sina barn ha egna familjer och jobb, och amorteringar som blir betalda och barn som man får låna då och då.
Jag kan tänka mig att den där mannen heter Lennart. Eller Gunnar. Lennart eller Gunnar heter han. Lennart, säger vi.
Lennart har en fru som heter Kerstin. Hon kan laga fantastiskt god mat, söndagsstekar på längden och tvären och allt utan recept jämt. Lennart kan inte laga mat men han kan laga allt som går sönder. Spelar ingen roll vad det är. Taklampan i köket, Kerstins cykel, armbandsuret, köksfläkten. Lennart bara pillar allt på sin plats igen. I garaget har han prydliga rader av blåa små lådor som är ordentligt märkta med såna där klisterlappar som kommer ut ur en maskin, det var hans son Mikael som hjälpte honom med det. Långa skruvar och korta skruvar, och spik hit och spik tid och muttrar och packningar och var sak har sin plats. Hammaren är aldrig borta för hammaren hänger man tillbaks där man tog den när man är färdig. Samma hammare har tjänstgjort i över fyrtio år. Fungerar utmärkt. Och det är inte ett dugg jobbigt att gå ner i garaget när man behöver den. Den är ju liksom självklart. Hammaren och bilen har man i garaget.
Lennart och Kerstin vaknar ungefär sex varje morgon. Kokar kaffe på spisen. Äter bröd som Kerstin har bakat. Läser morgontidningen. Läser högt för varandra när de hittar något att skratta åt eller att förfäras över.
Lennart går på bandyfinalen varje år med gubbarna. Käkar en korv och minns hur det var när man själv var grabb och stod på ett par bandyrör utan att bryta lårbenshalsen.
Frukost vid halv sju, lunch vid elva, kaffe på det, fika med Kerstins nybakade mazariner klockan femton, middag halv sex, en smörgås på kvällen vid åtta. Tippa lite på någon fotbollsmatch till helgen, lösa ett korsord varje kväll, besiktiga bilen utan anmärkning år efter år, tycka att mycket var bättre förr men inte allt, absolut inte allt. Ha foträtta skor och läsglasögon.
Jag längtar dit och jag älskar dom som är där. Det vilar en obeskrivbar trygghet över dessa människor. Dom står för någonting fint och bra. Dom är en del av ett Sverige som inte längre finns.
Jag hade kunnat gå fram till det där källarfönstret, knackat på och ropat att jag älskar honom, för det gör jag. Älskade främling. Men det är bara onödigt att få folk att tro att man är psykiskt ostabil när allt man vill är att sprida sin kärlek så jag lät bli.
December 8th, 2009 kl. 22:37
Lennart känns stabil. Bara han inte är en surputt, för då ska jag minsann gå och byta ut hans hammare mot en sprillans ny spikpistol.
December 8th, 2009 kl. 22:38
Fint!
Linda, vad ska bloggen sedermera döpas om till? När lilla hjärtat kommit till jorden?
Svar:
Jag lovar inte att bloggen finns då. Men om, så vore det ju logiskt med ett “Nu när du finns”.
December 8th, 2009 kl. 22:41
När kommer boken…? För den vill jag läsa!
December 8th, 2009 kl. 22:45
Men vilken underbar kärleksförklaring. Så mycket värme. Jag blir också lite kär i Lennart nu, när du beskriver honom på det viset.
December 8th, 2009 kl. 22:47
Du skriver så fantastiskt bra Linda!
Så rakt, ärligt och jordnära. Du har något extra i din skrivarkrydda som gör att du fångar dina läsare. Något saltsött som balanserar världen samtidigt som den ställer allt uppochner.
Jag diggar dg!
Har du lust, kan du besöka min lilla hörna i cyberspace på adressen ovanför.
Lycka till på er resa, det kommer att gå bra!
December 8th, 2009 kl. 22:57
Tack för fina kommentarer
Jag besöker alltid era bloggar när ni lämnar adresser!
December 8th, 2009 kl. 23:02
Pensionärer och jag kanske inte är den bästa av kombinationer. Jag får tokspel på dom i min butik. (ibland!) Trots allt finns det ett gäng goingar och när man läser dina fina rader om detta släkte blir jag så rörd. Så rart så rart….jag vill också bli gammal!
Hoppas allt går så bra som det kan och må lycka kanta er stig!
December 8th, 2009 kl. 23:03
Hej!
Började nästan lipa är jag läste om Lennart.. Precis så känner jag med! Har följt din blogg nu sen i sommras.. Många härliga skratt har jag fått.. Har själv gått igenom den 2:a IVF behandlingen nu med positivt resultat. V.8 i morgon och ska på första UL.. Tack för att du delar med dig av ditt liv!
December 8th, 2009 kl. 23:05
Satan i gatan, Linda! Du är tillbaka och det i kvadrat. Herregud vad du kan skriva kvinna. Myser o pyser och tolkar det som att du inte kräks kaskader idag.
Må gott //NinaPX
Svar:
Jag har faktiskt spytt rätt rejält idag. Men redan när jag såg Lennart så visste jag att jag skulle hem och skriva om honom. Så fick det bli!
December 8th, 2009 kl. 23:15
Så bra skrivet. När jag är som mest orolig över sjukdomar, trubbel, allt och inget kan jag också längta till att bli pensionär, att få veta att man liksom klarade det, livet. Och att ha en massa barn och barnbarn.
Var i Uppsala bor du? Jag blir så nyfiken när jag vet att du också bor här.
Svar:
Precis så, att se att man liksom klarade det. Vilken grej. Och vilken grej att ha 67 år av minnen att ösa ur, på gott och ont.
Jag bor ett stenkast från Vaksala torg.
December 8th, 2009 kl. 23:32
Vilken fin beskrivning av äldre människor!
Skulle kunnat vara min morfar och mormor du skriver om
fast de hette Erik och Astrid och var min trygghet i livet, och för varandra
nu finns de inte mer och mina föräldrar tillhör en helt annan generation..
Blir jag bara en bråkdel mer lik mormor/morfar när jag blir äldre så är jag nöjd!
Fast vi vänder nog lite på (söndags)steken som mannen (när jag nu hittar en sån) gör medan jag lagar rören i källarn!
December 8th, 2009 kl. 23:50
Det handlar ju nästan om mig/oss?
Kerstin heter jag och maken min sedan dryga arton bakåt heter Hans….håll i dig nu; Lennart!
Hans Lennart (äsch, Hasse heter han ju!) och Kerstin träffades i kören för många år sedan och trots den ganska stora ålderskillnaden på hela nitton år uppstod ett tycke så starkt att de till slut insåg att de var varandras vinstlotter i livets lotteri.
Pensionärer är trygga men samtidigt rätt busiga – om de får rätt stimulans! Det bästa av både dåtid och nutid kan man påstå.
När det handlar om att du ska sluta blogga så blir jag lite mörkrädd, för jag har ju blivit starkt beroende av att veta hur du lever och mår. Märkligt bloggfenomen!
Svar:
Det är absolut inte bestämt att jag ska sluta, det är bara et att jag inte alls vet hur lång jag tänker låta bloggen bli.
Grattis till något som låter som en fin kärlek!
December 8th, 2009 kl. 23:57
Låter exakt som mina morföräldrar. Mormor som lagar all mat och älskar sin trädgård. Morfar som fixar allt och kör bil som en dåre. Han hade till och med full mundering med skinnhandskar och en gammal gubbkepa när det var dags för en biltur…
Frysen var alltid full med småkakor och VHSbanden med MrBean och Astrid Lindgren till oss barnbarn stod tillbakaspolade i hyllan:) 63 år var de gifta.
Men morfar blev sjuk i våras och dog i somras.
Det är väl det som är skrämmande med den åldern kan jag tycka. Att man pang bom kan stå där utan sin stöttepelare och bästa vän. Men jag förstår vad du menar och det är en oerhört fin beskrivning du gör!
Gud jag har blivit en sån lipsill sen jag började läsa din blogg. Gråter ögonen ur skallen när du skriver om din farmor. Och samma sak händer när du skriver om pyret. Tack och lov bjuder ju du på en hel del skratt också. Du kommer bli en fantastisk mamma och en fantastisk mormor/farmor när den dagen väl kommer.
Tack för att du delar med dig och tack för att du skriver!
Ta hand om dig och lilla familjen! Kram!
Svar:
Ja, jävla skit att döden kommer och tar en av två sedan, ibland helt utan förvarning. I den bästa av världar så skulle man gå och lägga sig tillsammans en kväll och sedan aldrig mer vakna.
Tack för en jättefin kommentar!
December 9th, 2009 kl. 2:47
Haha min pappa är 67 år och han gick nyss i pensionär. Jag kan inte se honom sitta i ett styrelsemöte med slipover. Barnbarn har dom lånat i 21 år, alla lånen är betalda och i somras byggde pappa en stor friggebod på tomten där dom har sin sommarstuga. Hoppas han har många år kvar
December 9th, 2009 kl. 2:48
Osså heter det inte gått i pensionär som jag skrev..menar pension!
December 9th, 2009 kl. 4:06
Ja, visst är de underbara, Lennartarna och Kerstinarna!
Det är nog ett av få mål jag har kvar, att bli en sån är Kerstin.
(Det stör mig ganska mycket att jag inte har någon Lennart att ha guldring ihop med men nu är det som det är och jag tänker försöka bli en Kerstin ändå. )
December 9th, 2009 kl. 7:45
T.o.m jag blir kär i lennart. Jag som levt det där livet livet och inte ens gillar det. Min käre mor skaffade mig när hon var 43 så de blev mycket bingolotto, ordning och korsord. Fast jag är inte allt för bitter, jag vann då och då på bingolotto också.
December 9th, 2009 kl. 8:19
Vilken härligt text! Verkligt fin, blev rikigt rörd.
Kram, Hillevi
December 9th, 2009 kl. 9:04
Det var det bästa du skrivit någonsin. Helt fantastiskt och man visste nästan precis hur mannens liv skulle se ut.
December 9th, 2009 kl. 10:23
Jag tror nog att Kerstin och Lennart kommer finnas i framtiden också, vi är faktiskt ganska många i 20-årsåldern som har försökt orientera oss tillbaka till de ideal som våra föräldrar förkastade. Jag och min käresta är noga med att baka och äta husmanskost. Likaså ser vi till att pyssla i ordning här i hemmet. Han fixar möblerna och jag dekorationerna i sann ofeministisk anda. Det märkliga är att vi trvis så fantastiskt bra med en livsstil i stil med Kerstin och Lennart, trots att vi är studenter. Kanske folk skull bli lite lyckligare om man läste morgontidningen för varandra?
December 9th, 2009 kl. 10:53
Men herregud, är det okej för en vuxen karl (fast utan pension och hammare i garaget) att börja gråta när han läser sånt här? I så fall gör jag det. Heja Lennart!
December 9th, 2009 kl. 10:57
Åh så fint skrivit!
December 9th, 2009 kl. 11:40
Vilken underbar beskrivning av en annars ganska smutskastad generation. Mina föräldrar är 63 och 65 år gamla och har precis blivit pensionärer båda två. Finns ingen annanstans på jorden som det finns ett sådnat lugn som hos dem, det luktar alltid nybakat och ljudet av ointressanta nyheter från lokalradion surrar i bakgrunden. Ljuvligt!
December 9th, 2009 kl. 11:51
Mycket mycket fint skrivet!
December 9th, 2009 kl. 11:53
Åh. Jag vill bli en sån Kerstin. Gift med en sån Lennart. Med hammaren på sin plats i garaget. Och barnbarnen på besök.
Jag kan riktigt se det framför mig! TACK!!
December 9th, 2009 kl. 11:56
Så vackert skrivet och så jag önskar att mina föräldrar fick uppleva det där, den lugna harmonin efter ett väl levt liv. Istället har problemen bara ökat med åren.Två av barnen insjuknar i svåra kroniska sjukdomar o har svårt att klara av ett eget vuxenliv, ett av barnen har svårt att få barn (men undertecknad är efter många om o men nu gravid!!!), det enda barnet som har både barn och man är en familj i djup äktenskapskris, osv, osv i all oändlighet. Prövning på prövning, istället för livets efterrätter… Ändå orkar de skratta och se ljust på saker o ting. Åtminstone ibland. Samtidigt är de så ohyggligt trötta och slitna att jag är orolig för att alla bördor o bekymmer förkortar deras liv med flera år. Själv upplever jag att det som var min barndomsfamilj och – hem inte finns kvar längre. Och jag saknar det och önskar att vi också hade fått det där som du skriver om, den där stabiliteten och harmonin. Skulle så gärna unna mina föräldrar det, oss alla i familjen förresten.
På min mans sida är det ännu värre, men det går jag inte in på, det blir för långt. Ville bara berätta om mina föräldrar som KUNDE vara Lennart o Kerstin, men som aldrig fick möjligheten att bli det.
December 9th, 2009 kl. 13:09
Vad roligt! Jag bor också ett stenkast från Vaksala torg! Då kanske jag ser dig med hunden någon gång, och du kanske ser mig rulla fram med min jättemage, eller med barnvagn om två månader (då du rullar fram med begynnande jättemage).
December 9th, 2009 kl. 13:44
Det var en fantastisk beskrivning av ett äldre par. De som byggt upp vårt land och som förtjänar ett skönt pensionärsliv.
Hoppas så att dina kräkningar upphör snart. Kram!
December 9th, 2009 kl. 14:08
Den du beskrev är min mammas särbo. Han har alltså ingen Kerstin vid sin sida men annars, på pricken. Dock är han skittråkig och kan bara prata om bilar och flyplan och andra tekniska grejer.
Skitbra skrivet!
December 9th, 2009 kl. 14:16
Så skönt att höra att det finns fler med lika vridna tankar som jag – det där med att man liksom skulle vilja hoppa fram i tiden och vara en Kerstin. Få veta nu i förväg att allt kommer bli bra.
För jag vill ju egentligen inte hoppa över livet, bara få någonslags garanti att det kommer vara ok. Och det kan man ju inte få.
Likaväl som jag ibland vill vara 65 vill jag ofta vara ung igen – och kunna njuta av det mer. Inte vara så förbannat rädd för allt och så missnöjd med mig själv, min kropp, mina tankar. Tänk om det 37 åriga jaget kunde slå 20 åringen i huvet och säga tyst med dig flicksnärta – njut av din platta mage och fasta hy. Njut av att ha hela livet framför dig. Var inte så mesig och så självkritisk.
Men nähä, det gick inte..
December 9th, 2009 kl. 14:35
Och här skulle jag skriva att du nog inte är riktigt klok.
Men det går ju inte när alla andra blir så till sig i trasan. Lennart är nog en bra kille. 
December 9th, 2009 kl. 15:04
Vilken underbar beskrivning! Du är för härlig Linda när du berättar, jag läser din blogg varje dag!
Fortsätt såhär:)
December 9th, 2009 kl. 15:08
Herrejävlar. Jag fick precis ett pluss.. Linda, jag fick ett pluss… Trodde att vi bara kunde göra barn i en gynstol på Sophiahemmet.. Inte ens maken vet ännu..
Hur ska han reagera? Han som bara vill ha ett barn. Herrejävlar, jag fick precis ett pluss..
December 9th, 2009 kl. 16:39
Men gud, det var det finaste jag läst på år och dar. Jag älskar också pensionärer. Så mycket att jag har döpt mina katter till Ernst och Lennart. Faktiskt. <3
December 9th, 2009 kl. 17:22
Otroligt fint skrivet! Härligt att höra att flera är lika konstiga som jag och har en sorts kärlek till pensionärer. Längtar själv dit…liksom att man ska bli vuxen och ha allt det där jobbiga bakom sig. Nu känns det som om man har så mycket krav: man ska ha en karriär, skaffa barn, hus och hela faderullan… Nej, jag vill gärna bli pensionär… Det är bara 40 år kvar…men det går väl fort? Eller?
December 9th, 2009 kl. 18:29
Jättefint, jag vill också ha en Lennart
December 9th, 2009 kl. 19:30
Det är så härligt att läsa din blogg, det är så roligt att ni har lyckats med IVF och att få följa med på resan genom gravidkrämporna.
Jag sitter ofta och ler mig igenom inläggen och jag hoppas att du kommer fortsätta blogga även när pyret kommit.
December 9th, 2009 kl. 19:36
När jag läser detta så är det som om du skrev om min pappa…som hette Lennart…tyvärr finns han inte hos mig längre, han dog för 7 år sen
December 9th, 2009 kl. 20:21
Jag längtar till den dag jag blir pensionär, jag kommer bli världens bästa tant, eller jag hoppas det. Jag vill ha det precis som du skrivet. Sååå fint! *rörd över dina tankar om lennart!*
December 9th, 2009 kl. 20:31
Uppdaterar: Maken blev glad och Casper ska bli storebror. Helt otroligt att det fungerade hemma i sängen helt plötsligt. Mirakel sker sannerligen varje dag. Om jag räknat rätt kommer storken i början på augusti:-)
Svar:
STORT GRATTIS!
December 9th, 2009 kl. 21:47
Jag blir snarare deprimerad av att veta att man ska (förhoppingsvis) bli gammal en dag. Jag ser baksidan med att vara gammal; krämpor, barn som inte har tid med en, barnbarn som man oroar sig för att de ska råka illa ut. Man är rädd för att lukta kiss och dagarna kretsar kring “Hem till gården” som börjar kl 12.25 mån-fre.
Nej tacka vet jag att få vara ung! Kan fortfarande minnas och vilja ha tillbaka tiden mellan man var 20-25 år (är 32 år idag). Åren man tyckte att man var odödlig, var ute och festade till kl 05 en tisdag gick till föreläsningen tre timmar sedan och var fortfarande full, tentaångest, åt ostbågar till frukost, lunch och middag och festa tre dagar i rad. Inga krämpor, inga egentliga rutiner som höll ett hårt grepp om en. Livet låg framför en och man hade ingen aning om hur morgondagen skulle se ut…
Nu är det inte så att jag är bitter över den jag är idag och det liv jag lever idag. Är väldigt tacksam över min familj och att ha fått varit med om så mycket skoj samtidigt som jag “tagit mig nån vart”. Men jag kan bli lite sorgsen ibland över att bli gammal.
Glad Lucia alla fina!
December 10th, 2009 kl. 2:56
Jag förstår så väl vad du menar. Ibland får jag så stark lust att säga till främmande tanter och farbröder på tunnelbanan eller i affären eller varsomhelst att de är så fina. Jag brukar nöja mig med att le mot dem.
December 10th, 2009 kl. 11:23
Det är inlägg som det här som gör att jag kommer tillbaks och läser din blogg hela tiden. Tack för en fantastiskt fin beskrivning!
December 10th, 2009 kl. 12:28
mmmm… fantastiskt skrivet, började grina sig lite faktiskt… skönt grin alltså! Vackert Linda ;o)
Kram
December 10th, 2009 kl. 12:47
Min pappa heter Lennart. Och han kan allt det där du beskriver ( och faktiskt en hel massa mer =)). Han är omöjlig att inte älska, och även om han inte är så gammal så är han pensionär likaså eftersom hela hans kropp protesterar mot ett för honom smärtfritt liv. Och han lever därav ett pensionärsliv också – förutom att min mamma fortfarande jobbar, så han lever det lite på egen hand på dagarna.
Iallafall så fick jag lite gåshud av att läsa det du skrev eftersom jag länge känt lite ångest över att min älskade, älskade pappa blir äldre, men din “story” fick mig helt enkelt att se på saken på ett lite annat sätt.
Tack för det och sköt om dej!!
December 10th, 2009 kl. 13:15
Underbart skrivet! Jag kan dock inte få bort bilden av Lennarts mycket förvånade min när du trycker ansiktet mot rutan och skriker “JAG ÄLSKAR DEJ” så att fönsterglaset immar igen och sedan går därifrån. Hur han liksom kliar sig på kinden och skakar på huvudet. Sedan pratar de en stund om hur det har blivit sedan psykvården rustades ner… Hahaha!
December 11th, 2009 kl. 22:09
Precis sådär känner jag också! Jag hoppas så att jag kommer ha det så tryggt, lungt och härligt med min man när jag kommer till den åldern. Jag längtar! Fantastiskt bra skrivet.
December 11th, 2009 kl. 22:19
Min svärmor heter Kerstin, men är tyvärr inte så söt som den du (be)skriver… Men jag jobbar på att uppfostra henne så hon kan bli med i gänget
December 14th, 2009 kl. 0:58
Åååh vad fint du skriver!! Du har en talang, tack snälla för din fantastiska blogg!
December 14th, 2009 kl. 11:33
jag längtar också! fast jag inte hittat min lennart än… :/
och den här texten får mig gråtmild, även fast jag inte är preggers. när jag väl blir det en gång i framtiden kommer jag förmodligen stortjuta 24/7…