Efter att ha lagt ner det där med att snarka som tio fulla gubbar är ordningen nu återställd. Någon gång under natten, när jag sov som bäst och lät som mest, så tog D sitt täcke, sina kuddar och sina härjade öron och la sig på soffan.
Efter gick hunden och sedan somnade de tu tryggt i en hög.
Själv låg jag i två gånger två meter och kittlade grannen ovanför i stjärten med mina oljud.
Inte dumt, inte dumt alls.
Februari 9th, 2010 kl. 16:01
Skönt med egen kuppe ibland!
Antar att antibiotikan gett sig på smärtan så du kan sova iaf nu.
Februari 9th, 2010 kl. 16:13
Han har inte hört talas om öronproppar och vassa armbågar
Eller du kanske snarkar även om du ligger på sida numera?
Februari 9th, 2010 kl. 17:29
Hoppas grannen visar sin uppskattning, du är ju så omtänksam!
Februari 9th, 2010 kl. 17:50
Haha, visst är det romantiskt att vara gravid?
Februari 9th, 2010 kl. 18:29
Kan inte låta bli att fnittra
Februari 9th, 2010 kl. 19:24
Gud så skönt. Alltså, både att det gått bra och “bara” var urinvägsinfektion – och att du fick sova ut
Februari 10th, 2010 kl. 19:32
Nu skrattar jag så att magen guppar, vilket säkert klimpen där inne tycker är kul
Undrar om det där med snarkandet är en graviditetsgrej, min sambo har nämligen hotat att flytta till soffan tills BF har passerat