Teddykompaniet har en tävling i sin blogg. Priset är en sån där snuttefilt som jag trånar efter.
Smart av mig hade varit att hålla tyst om den saken för att öka mina egna chanser att vinna. Istället gapar jag nu ut detta i bloggen. Jag är så himla snäll, och kanske smått dum i huvudet. Jag märkte ju bland kommentarerna att vi är många fans så nu går vi dit och slåss om saken helt enkelt.

Må bästa kvinna vinna. Typ jag.

Här!

Igår när bion blev inställd så såg jag istället till att handla till Bosse. Det blev det ena och det andra. Bäst av allt var att jag igår sprang in i mina nya favoriter. Mina nya älsklingar, Diinglisarna!
Igår köpte jag en speldosa, en giraff. Resten av graviditeten ska jag samla allt det andra. Jag är besatt nu. Högst upp på önskelistan står en giraff-snuttefilt. Och sen alla fyra såna där clip. Och napphållarna, och giraff-vagnhänge och alla andra saker också.
Men alltså, fan, finns det inga sängkläder? Går det att spec-beställa på nåt vänster?

Gölligöll!

Ikväll skulle kvinnfolk gå på bio för att se Fish tank och gråta medan mansfolk spelade bowling och gjorde high five och la in en snus och skrattade rått och sånt.
Oh, så skönt politiskt jättesnett. Sånt tycker jag om. Men eftersom ännu ett kvinnfolk anslöt till bio-gruppen och absolut vill följa med, men inte kan förrän på söndag, så gjorde vi som riktiga väninnor gör, vi väntar. Vi ställde in kvällens bio och bokade om, siktar in oss på söndagsfilm istället. Det gör vi.
Mansfolket rullade dock sina klot i ränna intill bana och det hela var tydligen jätteroligt.

Vad jag gjorde istället ska vi tala om imorgon. Nu är tant så väldigt trött. Imorgon ska vi kanske tala om hemorrojder också. Jag vet inte. Jag har liksom sparat lite på den.
Den som väntar på något gott får möjligtvis en blogg om hemorrojder imorgon.

Nu var det natta.

Jag hämtade mamma och tillsammans gav vi oss ut på en kvällsrunda i den nya bilen. Tydligen så hade jag bestämt att jag vågade köra. Frid och fröjd, tjatter tjatter. Stanna här, stanna där, köpa lite här, köpa lite där, tjatter, tjatter.

Plötsligt händer det.

Vi sitter på en raksträcka i 90 knyck när det säger PLING i hela bilen och en röd varningslampa tänds framför mig. Varningslampan är ett utropstecken i nånting som ser ut som en röv. Utropstecknet i röven lyser illröd. Jag har liksom ingen aning om vad det betyder men jag fattar att det inte är jättebra när en illröd röv lyser på instrumentpanelen. Jaha, jaha. Mamma börjar riva i handskfacket efter en instruktionsbok. Vi hittar en stor parkering och placerar oss där medan vi frenetiskt letar i instruktionsböcker för allt och ingenting.
Efter lite letande hittar jag rätt symbol i instruktionsboken. Röd röv med utropstecken.

Puktering.
KÖR INTE BILEN NÄR DENNA LAMPA LYSER, står det i boken.

Vi tittar på varandra som två fån och ba “Jaaaahaaaa, har vi fått punka?”
Ut ur bil. Gå runt bil trettio varv. Tycka att vänster framdäck kanske möjligtvis är lite plattare än dom andra. Titta på varandra igen. Skaka på huvuden. Läsa i bok igen. Fatta halv sju av vad som står i boken. Nånting om återställning, trycka etta, trycka tvåa på någon spak om inte lufttryck hit om inte platt däck dit.
Vara två hjälplösa fruntimmer.
Komma på att pappa är på Solvalla eller nåt sånt med ett gäng farbröder och skakar hov med den där Stig H eller vad han heter. Jaha, jaha. D på jobbet. Jaha, jaha. Blanda in storebror i det här som bor en bra bit bort, tycka att det inte är första alternativet. Dessutom så är han alltid där det där hockeylaget Almtuna är och dom är säkert i Luleå eller Malmö.
Läsa bok igen och försöka förstå. Inte förstå ett dugg.
Fnittra smått hysteriskt som bara kvinnfolk kan.
Jag chansar och skickar iväg ett sms till D. Han är inte alltid helt lätt att få tag i på arbetstid såklart, men hjälplösa fruntimmer chansar vilt. Berättar att jag och mamma sitter fast på en parkeringsplats där och där och att bilen säger att det är punktering. Mirakel sker, D ringer upp, han är bara runt hörnet visar det sig. Tack Gud. D och kollega kommer i polisbilen för att rädda hjälplösa tanterna. Vid det här laget har mamma hittat nåt i instruktionsboken om någon systemgrunka som ska göras om man precis har bytt däck. Bilen fick nya däck igår. Mamma pekar i bok. D gör som det står. Det hela tar 30 sekunder. KLART!
Ingen punka. D och kollega åker vidare. Linda och Lindas mamma tjattrar vidare i hel bil.

Jungfrufärden avklarad! Det blev ingen punka. Jag krockade inte. Jag körde inte in i någon grind. Ingen dog. Det krävdes bara lite polisassistans. Inget märkvärdigare än så.

Sällan, låt oss utan överdrift säga aldrig, har jag haft någon anledning att hylla ett försäkringsbolag. Nu har jag det. Och därför ska jag det.

Vår förra bil som blev kysst av en buss var försäkrad hos Tre Kronor Försäkringar. En försäkring vi tog sådär i förbifarten när vi köpte lägenheten och kunde baka in allt på samma ställe. Det skulle visa sig vara smart.
Efter den där busskyssen så var bilen rätt kvaddad. På verkstaden visade det sig att bilen dessutom var mer kvaddad än vad man först trott. När det började rotas inne i maskineriet så var det inte mycket som stod rätt till.

Jag såg framför mig ett långdraget bråk med ett försäkringsbolag. För så brukar det gå till. Man får sin bil värderad till en påse Ahlgrens bilar och sen var det inte mycket mer med det.
Inte här. Smärtfritt från dag ett. När det visade sig att bilen var så kvaddad som den nu tydligen var så fick vi välja om vi ville få den lagad eller om vi ville att dom skulle lösa in den. Vi valde det senare och köpte istället en BMW som hämtades igår.
Vi var nöjda och glada. Smidigt gick det.

Nyss ringde en man från försäkringsbolaget och berättade att vi hade mer pengar att hämta. Tydligen hade vi betalat en självrisk på 2500:- som vi skulle få tillbaks.
Jaha, jaha, inte illa, så fint, tack, tack.
Och vidare berättade mannen i luren att eftersom vi inte tagit någon hyrbil på deras bekostnad under tiden som vår bil varit inlämnad så skulle vi få ersättning för tiden bilen varit på verkstaden, 1400:- till.
Jag sken upp som en liten sol jag. Oväntade pengar är dom bästa pengarna. Den trevliga mannen och jag hade det trevligt i luren, jag berättade att det är en bebis på gång så här ska handlas bebisprylar nu.
Då säger den trevliga mannen: “Är det en bebis på gång? Då lägger jag på en hundring till så blir det 4000 jämt”.

Alltså, bara så där. Det är hemskt gulligt. Det är att vara rädd om sina kunder. Och vi är inte ens kunder längre för den försäkrade bilen vi hade hos dom är död nu. Men vi har ju inte varit kunder där för sista gången, det vet jag nu. Det är bara 100 kronor men bara 100 kronor får ett enormt symboliskt värde när det händer så här.

Sånt här är bra, sånt här ska man tala högt om. När Lilleputt slipper känna sig liten mot Goliat ska man tala högt om den saken. Det är inte bara viktigt att Sverker få langa ner företag i sin soptunna vecka efter vecka, man måste komma ihåg att fira upp dom bra i flaggstången också. Och högt ska dom då, så högt upp i flaggstången att dom ser hela vägen till Mariannelund.

Jag kom på en till. Herregud, men en dotter som mig behöver man inga fiender.

Nu snackar vi 80-tal och pappa har köpt en ny fin Volvo. I guldfärg. I GULDFÄRG! Släng dig i väggen J.R Ewing, här kommer farsan i guldfärgad Volvo. Ack så smakfullt.
Han var på den tiden engagerad i Sirius fotboll. En gång i tiden när dom var bra var han lagledare, men det var för längesen, så längesen. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är tiden då Sirius fotboll var skitbra i fotboll?
Nå.
Jag följde med och hängde runt Studenternas ibland när pappa var där och gjorde vad han nu gjorde. Jag åt glass och korv och fick gratis klistermärken och Siriusstjärnor som mamma skulle sy fast på mina kläder. Men tänk, det blev aldrig nånting med det.

En gång när matchen var slut så skulle jag stå bredvid bilen och vänta på pappa som gick in i nåt kansli eller vad det var för att göra vad han nu gjorde. “Stanna där”. Och jag stannade. I handen hade jag ett hårspänne som jag inte längre ville ha i håret. Det hårspännet kunde man kila in under flera Volvo-märken som på den tiden satt liksom fastklistrade på bilarna. VOLVO stod det med tjusiga bokstäver. Som små skyltar. Jag pillade och pillade och fick loss minilogga efter minilogga runt hela bilen. Kanske fyra stycken. Bra gjort.
Inser när jag har plockat bort dom där skyltarna att det nog inte alls var så bra gjort. Så när pappa kommer tillbaks har jag kommit på en helt genial idé. Jag har lagt alla små Volvo-loggor i en hög framför bilen och när pappa kommer gåendes låtsas jag få syn på högen.
“NÄMEN! Titta vad nån har gjort”, säger jag.
Den gången blev han lite arg.

Så här gör man:

Idag ska vi hämta vår nya bil. Jag ska inte köra den på ett tag har jag bestämt.
När pappas bil var ganska ny (ungefär en halvtimme efter att den rullade ut från fabriken), så fick jag låna den till jobbet. När jag styrde in genom grindarna så styrde jag lite snett. Men alltså, fläskig bil också. Inte helt lätt att se alla vinklar och vrår. Faktiskt.
Ja, det blev en sorglig liten skada där på höger bakdörr.
Kutade in på kontoret och ringde D, grinade lite och undrade om det typ gick att måla över skiten. Det gick inte sa D. Ärlighet vara längst och bla, bla, blaaa. Så det var ju bara att ställa sig framför pappa, skrapa foten i gruset och be så hemskt mycket om ursäkt, skylla på den förbannade grindjäveln som gick in i bilen precis när jag kom och det var ju typiskt det här och förlåt så mycket.

Och pappa ba: “Synd på ny bil”.

Sen talade vi inte mer om den saken.

Man är som bekant kissnödig mest hela dagarna när man är höggravid. Varje natt runt tre vinglar jag upp för att kissa. Av någon anledning så är jag alltid nöjd när jag gör det. Först kissar jag, sen går jag ut i köket och kollar vad siffrorna på ugnen säger. Dom säger alltid att klockan är runt tre. Det gör mig nöjd. Det betyder att jag får vingla tillbaks till sovrummet och somna om.

Inatt hände någon mycket skrämmande. Jag blir som vanligt kissnödig, men jag vaknar inte av det. Jag drömmer istället att jag är på ett sjukhus och att jag måste kissa, jag letar upp en toalett och sen börjar jag dra ner trosorna. I sängen.
Jag gör mig redo att kissa i drömmens toalett vilket håller på att resultera i att jag tänker kissa i sängen. Hujedamej! Jag vaknar när jag har krånglat ner trosorna en bit på höften, inser vad som håller på att hända och kastar genast upp Lill-Bosse och resten av den jättesmidiga kroppen ur sängen. Pinnar iväg fort som fan till toaletten.
“Fort som fan”. Klockan tre. Höggravid. Oj, så fort “fort som fan” går då. Verkligen. Men jag kom fram i alla fall. Sitter där i mörka natten och kallsvettas så smått över vad som höll på att hända. Kiss i sängen. Det är Lill-Bosse som ska komma in i familjen och kissa i sängar, inte jag.

Gick vattnet i svärmors ärvda soffa från 1789? Blev tanten stingslig?

Jag är besatt av folks vattnet-gick-historier. Besatt!
De allra flesta jag känner är utan roliga vattnet-gick-historier. Det verkar vara väldigt vanligt att barnmorskan tar hål på hinnorna där uppe på förlossningen. Men det finns ju roligare berättelser än så. Varför jag nu tycker att det är roligt när folks vatten forsar ut på IKEA eller släktträffen vet inte jag, jag är väl konstig i huvudet på fler än ett sätt jag.

Jag vill helst inte att mitt vatten ska gå i sängen. Vi har precis köpt en ny bäddmadrass.
Helst inte i soffan heller, den är av tyg.
Helst inte på golvet heller. Jag är lat.
Uppe på sjukan verkar praktiskt. Sen är jag fullt medveten om att allas vatten liksom inte forsar ut, att det kan dripp-droppa lite under lång tid. Jag vet. Men jag fantiserar fritt här.

Ge mig, ge mig, ge mig din berättelse!

Det blev ingen krämplista igår. Anledningen är att en krämpa är tröttma.
Herregud. Jag är levande död nu. Så har det varit i en vecka eller två. Pang, sa det. Ingen har sagt att man i vecka 30 kan känna sig som i vecka 7. Är det normalt det här?
Jag har ju kollat järnvärdet och äter järntabletter. Jag har kollat blodtryck och socker och sånt. Allt är normalt. Men tröttman, tröttman!

I helgen har jag lämnat matbordet, lyckats ta mig in till soffan och där har jag somnat efter en kvart. Eller, jag såg På spåret i fredags. Det gjorde jag. Duktigt av mig.
I lördags sov jag middag en sisådär tre gånger. I söndags två gånger. Herregud min skapare jag är slut som artist.

Att komma upp på morgonen är inga problem, tvärtom. Jag är utvilad redan klockan sex. Inte så jättekonstigt kanske när jag har sovit ett halvt dygn då. Det är sen, sen, som nu vid lunch som kroppen vill tacka för sig. Jag gäspar såna där gäspar som gör att toppen på huvudet nästan trillar av. Överkäke och hela skiten är på väg bak i nacken på mig när jag sätter igång.

Är det här normalt?