Jag har lyssnat på Kalle Moraeus & Orsa Spelmäns bidrag till Melodifestivalen på repeat i tre timmar och grinat eftersom låten är så alldeles otroligt fantastiskt fin och härlig. Inte minst härlig, den är så HÄRLIG!
Jag tänker att den ska jag ha på mitt bröllop, och så grinar jag lite till av den fina tanken.

Och jag tänker att det där bröllopet ska ske utomhus en vacker sommardag i Dalarna. Och Kalle och spelmännen ska komma vandrandes över en kulle med sina fioler och gitarrer och sjunga den där HÄRLIGA sången för mig och D. Och jag har blommor i håret och Lill-Bosse sitter och äter gräs och är nöjd och D svettas inte ett dugg i sin skjorta trots att det är varmt. Och mamma svänger med sin kjol när Kalle spelar och pappa stampar med foten och plötsligt utbryter spontandans där bland alla bröllopsgäster för ingen människa kan ju vara still när det blir så där HÄRLIGT!
Och vi dansar och vi kramas och vi skrattar och solen går aldrig ner, den bara kysser Siljan vid horisonten innan den börjar vandra uppåt igen. Och Kalle och spelmännen tröttnar aldrig, dom är så glada så glada så glada. Spelglada och spelgalna med tofsar på strumporna eller var det nu är dom där tofsarna sitter på en folkdräkt från Dalarna. Det vet inte jag för jag har inte varit i Dalarna. Jo, en gång. Men inte för att gifta mig och jag såg aldrig Kalle eller några spelmän. Solen sken inte ens. Siljan var iskall och kolsvart eftersom det hängde argsinta moln över den där stackars pölen, argsinta moln som efter en stund tömde sitt innehåll i mitt huvud på en uteservering.

Men i alla fall.
Det är en HÄRLIG låt, det är det!

Vi samlades ikväll, ett sött gäng, och tittade på melodifestivalen. Först åt vi mat och drack vin om vi inte var gravida. Gravida drack vatten med kolsyra i. Trevligt och väldigt roligt, vi skrattade hela tiden. Mest skrattade fem av oss åt en och samma stackare, åt hans bisarra förhållande till bajs.

Hur som helst.
Pauline dyker upp i rutan. Jag hade aldrig hört hennes låt innan. Jag hör att hon låter precis som… som… som… och sen är det tomt. Jag tjatar på alla andra.
“Men ni vet hooon! Hon, vad fan heter hon, herregud hon är skitkänd, hon, inte Amy Winehouse men typ fast inte alls så. Ni vet, ni vet, men herregud, kom igen!”
Så tjatade jag. Och jag involverade resten men ingen fattade vem jag menar.

Jag höll på att bli sinnessjuk på det där. Jag har fortfarande inte kommit på det.
Jag. Blir. Galen.
Problemet är att jag inte kommer på någon av hennes låtar heller, jag kan inte nynna, jag kan inte förklara. Jag bara vet men jag har glömt!

Hjälp mig!
Här är Paulines låt. Vem låter hon som?! Ni vet, hon… hon… den där… hon. VAD HETER MÄNNISKAN?

Pauline var inte bäst ikväll. Det var Kalle Moraeus & Orsa Spelmän.
Ja, på fullt allvar. När jag sa det så skrattade bajsmannen åt mig.

Många var de mammor som tjatade om att vi måste vara hela och rena under eftersom MAN KUNDE HAMNA PÅ SJUKHUS!
Min mamma var helt seriös med det där. Jag menar, visst, det är väl självklart att man ska vara hel och ren under, men kanske inte för att man riskerar att hamna på sjukhus. Man har större bekymmer än trosor om man hamnar där. Men mamma använde det där som renlighetspropaganda.
“Linda, du måste vara ordentlig med att byta trosor varje dag. Och sköta hygienen. TÄNK om du hamnar på sjukhus!”

Och jag tänkte att ja, herregud. Tänk om jag gör det. Tänk om pappa sladdar in hela familjen i en bergvägg med bilen och jag har gårdagens trosor på mig. TÄNK OM! Herregud, Jesus, Josef, Maria och fårskallarna, ge mig ett par rena trosor, fort, fort, fort!

Det där fungerade som metod. Jag lärde mig som liten flicka att man ska vara hel och ren under. Det är viktigt. Jag kommer lära Lill-Bosse att man ska vara hel och ren under. Fast kanske inte för att man kanske hamnar på sjukhus under dagen.

Som vuxen lägger jag bisarr vikt vid trosval när jag ska till sjukhuset. När vi sprungit på gynundersökningar och äggplock och fan och hans moster så har jag valt trosor med omsorg på morgonen. Inte för att doktorn någonsin ser mina trosor. Han ser bara hela muffen, utan några trosor. Men i alla fall. OM DOKTORN SKULLE SE SÅ ÄR DOM HELA, RENA OCH NÄSTAN NYA. Här ska ingen doktor sitta med iskalla instrument långt där uppe där solen aldrig skiner och tänka för sig själv att det var ett par hemska trosor han fick syn på innan undersökningen. Nej tack. Han ska inte kunna gå hem till sin fru på kvällen och berätta vid middagsbordet om misären under mina jeans. Kommer inte på frågan.

Man ska vara hel och ren under. Och man ska vara tacksam för allt lilla mamma har lärt en här i livet.
Lilla mamma har gjort ett fantastiskt jobb med all sin kunskap och visdom som hon bara öst över en sen dag ett.

Idag, vecka 29.
Nu, en tur till Märsta för ett snabbt möte med en man. Tack och lov med en snar retur. Jag liksom känner hur underkläderna blir skitiga bara av att besöka Märsta. Det hänger något svart och tungt över Märsta.

Wayne söker sig en bostad i huvudstaden. Det är så fint. Han har blivit stor nu, typ 30, och ska testa sina sköra vingar i en storstad. För tillfället och alla andra tidigare tillfällen som bildat en evighet på 30 år så har han bott  djupt in i skogen i en del av Sverige där folk pratar konstigt.

Nu ska han flytta och träna bort sin dumma dialekt. Åka tunnelbana, dricka kaffe ur pappmugg och lära sig hitta från söder till norr, från norr till öster, från öster till väster och begripa skillnaden.
Han behöver ett hem. Det kommer han inte att hitta för det går inte att hitta ett hem i Stockholm om man inte gifter sig med Victoria och den posten är upptagen, eller möjligtvis om man är miljonär och där fanns det inte heller någon plats över för Wayne. Men vi kan ju försöka att hjälpa honom, vi försöker. Vi måste försöka för han ska bli nät-gudfar åt Lill-Bosse och köpa jättedyra och fina presenter och vara barnvakt och sånt. Så nu måste vi få hit människan till rätt sida av Sverige.

Hjälp Wayne här att hitta hem!

Nu ska jag kila iväg till barnmorskan för att se om Lill-Bosse har växt. Det har han, kan jag ju berätta för henne redan innan måttbandet åker fram. Men om det är 79 centimeter eller 125 han är nu har jag ingen kläm på så det får vi se. Spännande! Och eftersom jag ska till barnmorskan så tog jag på mig mina finaste trosor i morse. Vita med rosa blommor på. Det har mamma lärt mig, man måste vara hel och ren och fin under när främmande folk ska gräva en med måttband runt venus. Nu kommer hon allt att bli impad, barnmorskan.
Hej.

Igår mitt i rusningen stod jag i kön hos vår lokala Ica. Mycket folk.
I kön intill min var den en man som drog uppmärksamhet till sig. Han var inte hel och ren. Han var trasig och smutsig. Ur jackfickan stack det upp en spritflaska. Han gjorde inget väsen av sig men allas blickar studsade mot denna man. I handen hade han två varor, två förpackningar av nånting.
Han stod precis som alla andra och väntade på sin tur. Men han var skitig när han gjorde det. Och kanske full också, kanske skitfull. Det märktes inte om han nu var det.

Han tappar en av sina varor i golvet. Inget anmärkningsvärt med det. Hade precis lika gärna kunnat varit jag med mina bylsiga och otympliga vantar. Med stor möda får han upp sin vara från golvet igen. Det var inte det att han var så full att han prickade fel med handen eller ramlade i backen. Det var mer det att han hade en lika stor gravidmage som jag utan att liksom vara gravid. Och han såg stel ut och så. Sliten. Ett hårt liv.
Han fick upp sin vara och när han fått det förbannade jag mig själv för att jag inte hade hjälpt honom. Visst, visst, det går inte skitfort för mig heller att plocka upp saker från golven, men jag riskerar inte att ramla rakt in i tidningsställ med huvudet före. Jag har fortfarande balans.
Jag är inte en sliten farbror med ett hårt liv i ryggen.

In kommer en väktare. Han ställer sig strax bakom mig och pratar med en ur personalen. Jag tror att den mannen har en chefspost. Ica-chefen tycks ha kallat på väktaren och nu möts dom i skuggorna för att spana.
Samtidigt har mannen i kön kommit lite längre fram i väntan på sin tur och tar upp ett litet paket nötter som ligger i stora högar där framme vid hans kassa. Han tittar på påsen. Han lutar sig fram för att lägga tillbaks den. Han missar. Påsen ramlar ner på golvet och hamnar osynlig nånstans mellan kundkorgar och korgar med nötter och godis och tidningar och tuggummin.
Mannen lutar sig fram för att se vart den tog vägen men inser att det där loppet är kört. Han höjer handen lite och mumlar, äh!
Jag förstår honom där jag står. Jag hade nog inte heller lyckats med den grejen faktiskt. Inte när påsen ramlat ner mellan massa annat och under saker och ting. Han kastade den inte på golvet med flit. Det var inte det att han struntade i vilket. Han gjorde sitt bästa, han misslyckades, han gav upp.

Bakom ryggen hör jag nu hur mannen ur personalen säger: “Nä, det där går inte!” och direkt upprepar vakten samma fras, “Nä, det där går inte!”
Männen har stått och iakttagit gubben hela tiden och nu har han begått ett misstag så stort att han inte längre är betrodd att köa i butiken.
Vakten dundrar fram till mannen och säger nåt. Vad vet jag inte men han gör tydligen klart för gubben att det inte ska handlas här. Vakten tar varorna och ger till mannen ur personalen. Sedan tar han gubben under armen och leder ut honom ur butiken. Gubben protesterar inte. Han bara går med.

Det här gjorde mig så otroligt illa berörd. Jag ville kasta mina varor på golvet och gå hem i protest. Det gjorde jag inte. Jag stod kvar i kön och höll käften. Såklart. Väntade på min tur. Betalade och gick hem. Hyrde en film på vägen, Bröllopsfotografen. Den var faktiskt rolig. Vi åt dillstuvad potatis, såg nåt på vår stora teve, la oss i vår renbäddade stora säng, tittade på den där filmen i en av våra dvd-spelare. Hade det så väldigt bra utan att tänka på hur bra vi hade det. Som vanligt.

Jag ville fråga den där vakten och mannen ur personalen om man inte får tappa saker på golvet i affären. Om man åker ut med huvudet före då? Om de gäller alla som prickar fel och inte har fysik nog att göra något åt det. Eller om det bara gäller alkoholiserade farbröder.
Jag kan ju gissa.

Vad är det för jävla samhälle folk försöker skapa omkring sig? Ett där en alkis inte får köpa ett paket leverpastej om han inte gör det absolut felfritt för att inte riskerat att inte få köpa den där leverpastejen över huvud taget?
Hade det inte varit LÄTTARE att bara plocka upp den där påsen nötter efter honom när han gått, istället för att som nu gå tillbaks med hans varor och ställa till en liten maktscen där gubben ska ut, ut, ut!

Jag blir ledsen och skitförbannad när jag tänker på vilka oerhört osympatiska och kalla människor det finns.
Över en påse nötter liksom. En påse nötter på ett golv. Herregud. Man hittar varor på fel plats överallt i butiker eftersom folk inte orkar gå tillbaks tjugo meter hit eller dit. Skulle jag åka ut med en vakt under armen om jag ställde mjölet bland tampongerna, skulle du, skulle D, skulle kungen?

Gubben åkte ut för att han missade. För att han inte var hel och ren. För att det stack upp en kvarting ur hans ficka och för att hans kropp inte räckte hela vägen. För att andra kunder ska slippa köa med en utslagen.
För att nötterna hamnade utanför.

Det var inte min tur än. Jag såg hur gubben försvann ut genom dörrarna med en vakt under armen. Jag hörde orden innan och efter. Jag såg allt.
Men jag såg aldrig hur någon ur personalen såg till att lägga tillbaks de där nötterna på sin rätta plats igen. Den där oerhört viktiga påsen som liksom avgjorde allt. Den ligger fortfarande på ett golv eftersom det inte på något sätt spelar någon människa någon som helst roll. Eftersom det aldrig någonsin handlade om att nötterna hamnade fel, utan om vems fel det var att dom gjorde det.

Det är mycket jag tänkt blogga om som aldrig blir av. Mycket är det. Vissa saker får jag ner i påbörjade bloggar här i bloggen som sen aldrig blir färdiga, andra saker och ämnen rullar runt uppe i hjärnan men hamnar aldrig i text.
Nu har det varit ganska mycket sånt. Jag har påbörjat texter jag inte avslutat för att jag inte hinner skriva färdigt just då eller så blir det bara en jävla skittext av hela alltihop och så lägger jag ner. Och många saker i hjärnan som jag tänker ska bli text men som aldrig blir det.
Jobbigt.
Kan inte göra bloggtexter av allt det där och därför gör vi nu istället en sammanställning av sånt som aldrig blev sagt.

1. Håret på min kropp har slutat växa. Mest på benen. Är det inte fantastiskt? Har läst om andra gravidos som vittnar om samma sak. Nåt med hormoner såklart. Så bra! Och praktiskt för det är en hel vetenskap att raka dom där två med magen i mitten. Som jag älskar kala ben när jag ska sova. Det är så mysigt, man kan liksom dra dom mot varandra och så känns det härligt!

2. Det har påbörjats en fönsterrenovering i vårt hus. Alla fönster i alla lägenheter ska få nya glas och färg och nåt mer som jag inte vet nånting om för jag läser inte informationsbladen från föreningen om jag inte har massivt tråkigt när dom kommer i brevlådan och det har jag sällan. Hur som helst, dom har börjat nu och ska hålla på hela juni ut.
Dom ska slipa med en sån där slipmaskin. Den låter så här “DRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR”.
Vi ska få en bebis i maj.

3. Jag brukar vara duktig på att panta burkar och så. Lägga undan, plocka fram, ta med till affären, panta. Det är lite befriande det där med att panta burkar. Ungefär samma känsla som när man bäddat rent i sängen. Det känns skönt i hela kroppen på nåt vis. Att komma ihåg att plocka med sig den där påsen med burkar och med det frigörs lite härligt utrymme. Fint.
Nu har vi tydligen drabbats av pantburksdemens här i flera månader. Det är ganska äckligt på nåt vis. Det är pantburkar i varenda vrå där hemma. Vi har kilat in dom i varenda ledigt utrymme. I köket har vi som ett ganska stort kallskafferi, minus det där med kallt. Öppnar man den dörren nu så kommer man att dö pantburksdöden.
Måste. Panta. Burkarna!

4. Receptet på röran till oxfilén, den där mangosalsagrejen, var det några som ville ha. Här kommer den:
Hacka tomater, avokado och mango. Ganska smått tycker jag är trevligast. I med hela räkor. Pressa över typ en halv lime. Man kan ha lite röd hackad paprika också om man är lagd åt det hållet.
Låt stå och dra en stund. Ät. Klart. Jättegott.
Detta är mitt eget hittepå inspirerad från en förrätt som mamma gör ibland för att göra mig glad, min favorit bland favoriter. Den är med hummer och nån annan slags marinad och lite purjo också tror jag. Men jag har inte det receptet så jag kör en enklare variant.

5. Hunden löper. Det betyder att hennes djuriska instinkter vill att hon ska träffa en stilig staffehane, eller rottishane, eller chihuahuahane eller vilken hane som helst på fyra ben med svans. Och instinkten säger, FÖRÖKA DIG.
Det tycker jag är otrevligt. Hon är min lilla, lilla flicka.
Därför gör det mig så oerhört glad att hon samtidigt som hon har sina djuriska instinkter har sitt sunda förnuft i behåll. Hon hatar karlar. Så jävla rolig hund det där. Hon tycker att hanhundar är värsta äcklon. Hon blir skitsne om dom vill slicka på hennes bakdel och bestiga hennes venus. Inte för att dom får chansen eftersom jag hellre skulle åka tåg med SJ i snöstorm än att låta en handhund snuska med min lilla, lilla flicka.
Hon vägrar låta sig uppvaktas av kåta hanar. Hon vill bara ligga i matte och husses knä och tigga chips tills hon dör.
Jag blir så stolt!

6. Den här månaden blir jag 27. Det är ingenting. Det är tre år kvar till trettio och trettio är ingenting. Jag är så himla ung.

7. Jo, sen var det Monas katastroftankar. Har tänkt på den här grejen i flera veckor men inte lyckts få ur mig den än. Men det måste bli ett inlägg, måste förklaras ordentligt. Det handlar om hemorrojder som sprängs och tuttar som sprutar mjölk tills man nästan drunknar och annat otrevligt.
Med vänner som hon behöver man inga fiender. Lite så.

Skönt. Nu har jag fått ur mig en del av det där som skulle bli sagt.
Det här var lite som att panta burkar.

Tack så hemskt mycket snön för lång och minst sagt trogen tjänst. Vi fick en vit jul, och ett vitt nyår och vitt jullov. Och vi fick snöhögar som kommer smälta och lämna gräsmattor plaskiga långt in i juli. Vi fick skratta åt SJ som skyllde på älgarna och vi fick skotta fram bilen varje morgon. Vi fick vänta i femton timmar på akuten för att få armar och ben gipsade. Vi fick åka skridskor på en sjö igen, som när man var liten! Vi fick nåt att prata med främlingar om. Pinsam tystnad har inte existerat denna vinter, ty alla talade om snön. Norrlänningarna har för en gångs skull fått känna sig ballast när de skrattat sig harmynt åt stockholmare som inte begriper hur man tar sig från punkt a till punkt b i snöstorm. Vi lärde oss inte att man måste skotta tak, istället rasade taken ner på oss och vi har väl aldrig sett på maken. Vi tittade på termometern och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Vi började fundera över om det möjligtvis var en ny istid på gång. Vi fick uppleva en vinter som annars bara upplevs i Astrid Lindgren-filmer.
Tack vintern för en vinter vi sent ska glömma, tack!

Men nu är det mars. Nu räcker det.
Dra åt helvete.

Jag blir sinnessjuk.
Så här har D suttit i fyra dagar nu.

Sex pinnar med olika vinklar och vrår ska sättas ihop till en symmetrisk grunka. Jag köpte den till D och det är det sämsta jävla köp jag har gjort. Någonsin. Han har sagt flera gånger att han vill ha en sån där grej av något slag. Han tycker om att sitta i lugn och ro och pilla.
Den här grejen är helt värdelös. Jag har försökt femtio gånger och det slutar med att jag skriker MEN HELVETES JÄVLAR och sen våldför jag mig på en av bitarna av ren ilska och försöker bryta ihjäl den. Det går inte. Och genast är D där och säger: nej, nej, lugn och fin. Ge mig.

Och så sätter han sig och vrider sina fingrar i omöjliga vinklar och mumlar för sig själv. Om jag tar den här och sätter den där så blir det ett utrymme där för den här sen, mumlar han.
Ibland säger han: Titta här! Om jag håller den här där, då borde ju den här, eftersom den är karvad där, komma in här. Men först måste man sätta den här där, och vilken är det då som ska sitta mot den?
Jag blir mycket trött när han ska blanda in mig i sitt projekt för jag skiter i den där idioten till träleksak.
Ta med den i polisbilen och roa dig en snöig natt när alla bovar och bus är hemma och sover, föreslår jag.
Mmm, svarar D och pillar vidare.

D har enligt ett riktigt test ett IQ en duktig bit över medel.
Jag har, enligt mig själv, ett IQ som ett jävla geni.
Hjälps ju inte.
Jag ska elda upp den ikväll när D har somnat. Det kommer göra D ganska ledsen men det är nödvändigt för att han ska få sitt liv tillbaks. Jag ska elda av kärlek.

Sara skriver:
Min man börjar tröttna på dig. Så fort jag läser ett av dina inlägg börjar jag skratta hysteriskt och tvingar honom att läsa. Han tycker aldrig att det är lika roligt som jag, men så är han inte gravid heller… Du är så jävla rolig!

Svar:
Min man tycker inte heller att jag är lika rolig som jag tycker att jag är.
Jag trodde att det var något allvarligt fel på honom men det kanske bara är den där detaljen att han är man då. Män har kanske lite mindre hjärna att röra sig med här i världen, allt får inte plats. Konsten att skruva upp en hylla på väggen får plats, min humor får inte plats. Så kan det vara.

Jag har idag fått lära mig att man räknas som höggravid från vecka 28. Alltså är jag höggravid nu. Gud vad bra, då kan jag skylla mitt utmattade tillstånd på att jag är höggravid. Kvinnor som är höggravida är trötta och tunga och orörliga och allt annat som jag är. Har vätska i benen och får märken som borrar sig fem centimeter in i köttet av strumporna och sånt sexy.

Alla som träffar mig säger, oj, vad stor du är redan! Säker på att det bara är en där inne? Det ser ut som om det är dags när som helst.
Det kan jag förstå, jag ser det själv. Bilden ni såg förra veckan ljuger. Det ser alla som ser mig i verkligheten och det ser jag. Därför undrar jag med skräck i sinnet hur fan det här ska sluta. Måste jag lägga magen i en skottkärra snart för att kunna ta mig fram? Barnmorskan har också bekräftat att det är mycket bebismage vi har att göra med här.

Lill-Bosse har blivit stor. Det känns i magen nu. Sitter jag framåtlutad för länge så blir han tokarg och sparkar av mig ett revben eller två. Hans rörelser där inne känns mycket tydligare. (Ja, jag säger han, Lill-Bosse får vara en han även om Lill-Bosse är en Lill-Babs. Är det en Lill-Babs ska jag börja säga hon.) Han sträcker ut sig på den lilla plats som finns kvar och då kommer det ett huvud här, en rumpa där, två händer hit, två fötter dit. Det är inte alltid jätteskönt men det gör inte skitont. Jag bara flåsar som ett SJ-lok eftersom lungorna börjar tryckas ihop lite.

Det är ganska svårt att:
Sätta på sig strumpor.
Sätta på sig skor.
Försöka betrakta sin egen bikinilinje.
Få igen jackan över magen.
Plocka upp hundbajs.
Måla tånaglarna.
Dra in magen när någon vill komma förbi och fram.
Röra sig smidigt från liggande till sittande i sängen eller soffan.
Behålla humöret på rätt sida om det goda.

Men annars går det bra det här. Skitbra går det.

Min tröghet har dragit ner resten av familjen i fördärvet. Alla är helt avlidna på vår gata i stan. Hunden hade ont i magen tidigare och bajsade arton gånger på senaste promenaden. Vi lyckades skrapa ihop till två bajspåsar efter desperat grävande i alla fickor. Nu sover hon och är utmattad av att kröka så mycket rygg.
D har nåt fel i ryggen och går som en väldigt gammal farbror. Dock inte för att han krökte rygg och bajsade arton gånger på senaste promenaden. Mer för att han är ganska gammal tror jag.
Idag har vi legat i sängen. Jag har läst hundrafemtio sidor i Den orolige mannen. Slumrat lite, surfat lite, tittat lite teve, somnat lite till, läst lite till. D har legat bredvid och försökt lösa en sån där trixig sak av trä som jag har köpt till honom. En sån där som man ska plocka isär och sen försöka få ihop. Det är tredje dagen han sliter med den. På förpackningen står det “Från åtta upp till tolv år”.

Ikväll ska vi gå på bio. Inte för att vi kan komma överens om en film som vi jättegärna vill se. Inte alls. Mer för att det är ett bra sätt att göra det vi gör absolut bäst fast utanför dörren liksom.

Japp.