Jag läser ofta Spiderchicks blogg. Inte bara för att den är rolig, utan även för att hennes barn har så goda läsvanor.

Antagligen blir han professor av något slag.

Eller ketchupmissbrukare.

Det är en hårfin gräns mellan de två.

I morse handlade jag. Alldeles ensam. Utan man, utan barn och utan en gigantisk kundvagn. Bara jag, en korg, en liter mjölk, några frallor, juice och ett paket makaroner.

Det kändes exotiskt. Nästan som när jag var student. Jag svingade glatt min korg och tänkte att de andra i kön nog betraktade mig som singel och därmed som en potentiell flört. Jag log vänligt mot en äldre dam (för man vet ju aldrig) och drog in magen litegrann medan jag la upp mina varor på bandet. Efter en stunds fundering bestämde jag mig för att inte ta någon plastpåse. Jag behövde verkligen ingen plastpåse. Här hemma är det alltid överfullt i plastpåseskåpet, och det var ju inte många varor jag handlade.

Sedan slog det mig att grabben i kassan kanske omvärderade sin syn på mig. Nu var jag inte längre en potentiell lekkamrat, utan en snart medelålders kvinna med för mycket fritid mitt på blanka dan, och för lite pengar för att kunna pröjsa för en plastpåse (oklart om han i sina tankar använde uttrycket “pröjsa”. Dagens ungdomar kanske inte gör det.)

Jag var uppenbarligen tvungen att rädda situationen. Snabbt. Så jag slickade mig om läpparna, putade lite mer med brösten och lät min hand snudda vid hans när jag tog emot växelpengarna. Och så log jag sensuellt och viskade med hes röst:

- Jag har många plastpåsar hemma.

Jag tror vi alla kan vara glada för att jag inte är singel. Raggningstrepliken “jag har många plastpåsar hemma” känns som världens näst sämsta raggningsreplik.

Den sämsta är “vill du följa med mig hem och titta på min vassa köttyxa?”

Vad har du för märke på din dator?

Själv har jag en snigel.

Det förklarar en del av de problem jag har.

Barnen har lärt sig den där roliga historien med de två tomaterna som skulle gå över vägen. Den där den ena tomaten blir överkörd, och den andra hojtar “kom nu ketchup, så går vi!”.

Jag tycker inte den är rolig.

Den har ju ingen verklighetsanknytning över huvud taget. Det blir ju inte ketchup bara för att man kör över en tomat.

Man måste ju tillsätta socker också.

Och förtjockningsmedel.

Förtjockningsmedel görs ofta av majs eller potatisstärkelse.

Ett annat namn för förtjockningsmedel är ostbågar och chips.

Slut på dagens lektion.

Ellinor planerar sin födelsedag ett halvår i förväg:

“Och så ska jag få godispåsar, och en prinsesstårta, och bilgodisar, och glass och köttbullar. Och ett huvud.”

I nuläget är det ännu osäkert om även det sista ska serveras på ett fat.

Vi ska äta tacos. Maken åkte för att handla bröd, gurka och köttfärs.

Han kom just hem med bröd, gurka, yoghurt, avokado, cornflakes och mjölk.

Det ska bli så spännande att se vad han tänker hälla tacokryddorna i.

Hållandes en gammal chokladask fylld med metallkulor från ett spel i ena handen, gungar Ellinor i källaren enbart iklädd ett par för stora foppatofflor. “Tjoho, här kommer rörmokaren!” ylar hon.

Det hela känns lite fel.

Kan jag utgå från att syokonsulenten tar tag i detta?

Men. Jag ville ju att Salem Al Fakir skulle vinna. Hans låt hade ju allt. Fantastisk röst, en melodi som sätter sig, och så handlade den uppenbarligen om mig.

Dessutom innehöll den lagom många textrader för att en stressad småbarnsmamma ska kunna lära sig den utantill efter bara en genomlyssning.

Perfekt ju.

När Ellinor föddes var vi jättenoga med att Samuel fortfarande skulle få egentid med sina föräldrar. När jag maratonammade åkte maken och Samuel och tittade på ankor och kaniner och ankbajs och kaninbajs och bajs från något som förhoppningsvis var ett djur. Jag tog med honom på cirkus och bio. Och om en förälder och uträttade något ärende eller handlade, så fick Samuel följa med.

Vi ville att han skulle känna att hans lillasyster inte hade konkurrrerat ut honom. På köpet fick ju Ellinor lite egentid med den förälder som var kvar hemma. Dessutom var det rätt skönt att bara ha Samuel med sig i affärer. Han gick själv. Och så slickade han inte på kundvagnshandtaget. Han kunde bära saker.  Och så slickade han sällan på mjölkpaketen. Man kunde prata med honom. Och han slickade inte på kassörskan. Ibland kom han på saker vi glömt att köpa. Och sedan slickade han inte på dem.

Ganska avslappnat alltså. Men idag tog jag för ovanlighetens skull med mig Ellinor. Bara Ellinor. Jag knäppte fast henne i bilbarnstolen och for iväg. “Så trevligt det här är mamma!” ropade Ellinor från baksätet. I affären plockade hon gul lök och log. “Det är bara du och jag som handlar idag mamma. Så trevlig det är! Bara vi. Du och jag.”

Då insåg jag att vi faktiskt aldrig hade gjort det innan. Antingen hade jag haft båda barnen med mig, eller bara Samuel. Ellinor är nu ett och ett halvt år äldre än Samuel var när vi införde hans egentid. Och fortfarande är det han som får mest uppmärksamhet. Det är han som får följa med, gå på kalas, ta hem kompisar från dagis, ta en cykeltur med pappa. Och Ellinor får ibland hänga med på hans aktiviteter. Eller vara hemma och laga mat med pappa.

Mitt hjärta blödde. Jag kramade Ellinor. “Jag tycker också att det är trevligt” sa jag med grötig röst, och bestämde mig raskt för att kompensera henne. Ge henne något som hon alltid velat ha. Jag slog ut med armarna och ropade grandiost:

“Du får slicka på vad du vill gumman!”

_ _ _

“Nej, kanske inte löken, den är jordig.”

_ _ _

“Nä,  inte äggen heller. Tänk på hönsbajset.”

_ _ _

“Eh, slicka inte på brödet, vi ska inte köpa det.”

_ _ _

“Absolut inte på golvet, det kan vara vad som helst på det”.

_ _ _

“Nej inte slicka på folk. Ja, jag vet, jag sa att du fick.”

_ _ _

 ”Men jisses unge, i så fall får du slicka på honom där borta då! Han ser i alla fall nyduschad ut.”

Sedan köpte vi en klubba innan vi gick in i blomsteraffären. För jag kommer aldrig ihåg vilka växter som är giftiga.

Imorgon ska jag ta med henne ut och cykla. Eller balansera. Eller  klättra. Eller någon annan aktivitet som kräver att man håller tungan rätt i mun.

Det sägs att frukosten är dagens viktigaste måltid. Vilken press det sätter på stressade småbarnsföräldrar som vill hinna få i morgontrötta ungar något näringsriktigt innan de släpas till dagis eller skola.

Själv har jag förstås inte det problemet.

Mina barn ÄLSKAR havregrynsgröt.

Knepet är att tillsätta lite socker.

Samt en nypa kakao.