Samuel har sjungit samma sång hela dagen lång:

“Här ligger vår lilla fru katt.

Och magen är alldeles platt.

För hon har just fått sex små barn

som sover hela dan.”

Det är så roligt när barnen uppskattar saker såsom sång och dans. Hur de lär sig att använda sin egen kropp för att uttrycka känslor och tankar. Hur de med sin egen lilla röst kan skapa stämningsfu…..men för helvete. Ursäkta mig, men alldeles platt? Just fått barn? Sover hela dan?

Vad är det för nidvisor de lär sig på dagis egentligen?

Folk är så informativa i sina Blocketannonser. Ofta förklarar de varför de säljer varan. De säljer bord för att de ska flytta ihop med en flickvän som redan hade ett bord, kläder för att de inte passar och soffor för att de ska köpa en ny soffa.

Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan den informationen.

För det första slipper man säga saker i stil med “men herregud, inte kan jag köpa ert bord, då blir ju ni tvugna att ha tallrikarna i knäet!” Och så kan man undvika att köpa en soffa som säljs för att den är ful och obekväm och för att den sista spyan inte riktigt gick bort i tvätten. Dessutom underlätter det eftersom jag personligen letar efter ett splitter nytt badkar till halva priset som någon säljer enbart på grund av sitt hjärtas godhet.

Jag läser ofta Spiderchicks blogg. Inte bara för att den är rolig, utan även för att hennes barn har så goda läsvanor.

Antagligen blir han professor av något slag.

Eller ketchupmissbrukare.

Det är en hårfin gräns mellan de två.

I morse handlade jag. Alldeles ensam. Utan man, utan barn och utan en gigantisk kundvagn. Bara jag, en korg, en liter mjölk, några frallor, juice och ett paket makaroner.

Det kändes exotiskt. Nästan som när jag var student. Jag svingade glatt min korg och tänkte att de andra i kön nog betraktade mig som singel och därmed som en potentiell flört. Jag log vänligt mot en äldre dam (för man vet ju aldrig) och drog in magen litegrann medan jag la upp mina varor på bandet. Efter en stunds fundering bestämde jag mig för att inte ta någon plastpåse. Jag behövde verkligen ingen plastpåse. Här hemma är det alltid överfullt i plastpåseskåpet, och det var ju inte många varor jag handlade.

Sedan slog det mig att grabben i kassan kanske omvärderade sin syn på mig. Nu var jag inte längre en potentiell lekkamrat, utan en snart medelålders kvinna med för mycket fritid mitt på blanka dan, och för lite pengar för att kunna pröjsa för en plastpåse (oklart om han i sina tankar använde uttrycket “pröjsa”. Dagens ungdomar kanske inte gör det.)

Jag var uppenbarligen tvungen att rädda situationen. Snabbt. Så jag slickade mig om läpparna, putade lite mer med brösten och lät min hand snudda vid hans när jag tog emot växelpengarna. Och så log jag sensuellt och viskade med hes röst:

- Jag har många plastpåsar hemma.

Jag tror vi alla kan vara glada för att jag inte är singel. Raggningstrepliken “jag har många plastpåsar hemma” känns som världens näst sämsta raggningsreplik.

Den sämsta är “vill du följa med mig hem och titta på min vassa köttyxa?”

Vad har du för märke på din dator?

Själv har jag en snigel.

Det förklarar en del av de problem jag har.

Barnen har lärt sig den där roliga historien med de två tomaterna som skulle gå över vägen. Den där den ena tomaten blir överkörd, och den andra hojtar “kom nu ketchup, så går vi!”.

Jag tycker inte den är rolig.

Den har ju ingen verklighetsanknytning över huvud taget. Det blir ju inte ketchup bara för att man kör över en tomat.

Man måste ju tillsätta socker också.

Och förtjockningsmedel.

Förtjockningsmedel görs ofta av majs eller potatisstärkelse.

Ett annat namn för förtjockningsmedel är ostbågar och chips.

Slut på dagens lektion.

Ellinor planerar sin födelsedag ett halvår i förväg:

“Och så ska jag få godispåsar, och en prinsesstårta, och bilgodisar, och glass och köttbullar. Och ett huvud.”

I nuläget är det ännu osäkert om även det sista ska serveras på ett fat.

Vi ska äta tacos. Maken åkte för att handla bröd, gurka och köttfärs.

Han kom just hem med bröd, gurka, yoghurt, avokado, cornflakes och mjölk.

Det ska bli så spännande att se vad han tänker hälla tacokryddorna i.

Hållandes en gammal chokladask fylld med metallkulor från ett spel i ena handen, gungar Ellinor i källaren enbart iklädd ett par för stora foppatofflor. “Tjoho, här kommer rörmokaren!” ylar hon.

Det hela känns lite fel.

Kan jag utgå från att syokonsulenten tar tag i detta?

Men. Jag ville ju att Salem Al Fakir skulle vinna. Hans låt hade ju allt. Fantastisk röst, en melodi som sätter sig, och så handlade den uppenbarligen om mig.

Dessutom innehöll den lagom många textrader för att en stressad småbarnsmamma ska kunna lära sig den utantill efter bara en genomlyssning.

Perfekt ju.