När jag beklagar mig över spindlar i källaren så brukar folk gärna rekommendera någon form av beteendeterapi. Antagligen för att de hatar mig och vill att jag ska gå till en så kallad doktor som lägger äckliga spindelkryp på mina armar och ler ömt medan de knaprar på mig. Det är alltså doktorn som ler ömt. Spindlarna är för upptagna med att tugga.

Jag tycker att det låter vansinningt. Jag ska alltså betala någon för att utsätta mig för sådant jag hatar? “Ja!” jublar folk, det funkar faktiskt! En kompis systers man hatade spindlar och han gick på en sådan behandlig fyra gånger och nu har han köpt en fågelspindel som han har i en kartong under sängen!” Jahaja. Det var ju verkligen en upplyftande historia.

Men jag tror er. Det funkar säkert. Och vet ni varför det funkar? För att det är bara folk som kan tänka sig att utsätta sig för den jävla spindelterapin som går dit! Vi andra vettiga människor stannar hemma.

Men nu när vi ändå diskuterar ämnet så vill jag gärna veta några saker. Jag vet att en person med spindelfobi först kan få se bilder på spindlar, sedan se små spindlar på avstånd, sedan större spindlar, sedan hålla i dem etc, Men folk med kräkfobi då? Hur går deras behandling till?

“Jaha, här har vi då en bild på en spya. Känns det obehagligt? Inte jätte? Då så, kom hit och titta på den här lilla, lilla spyan. Går det bra? Då skulle jag vilja att du försiktigt petar lite i den. Nej då, det är ingen fara, för du är väl inte allergisk mot spenat va? Och vad kan det här vara? Morötter? Tål du det? Jättebra. Då är du redo för nästa steg. Vi ses utanför nattklubben klockan 03.00 och ser vad vi hittar. Och går det bra så kommer jag avslutningsvis att kräkas i dina kupade handflator. Efter det är du redo för den största utmaningen av dem alla! Att jobba på dagis en vecka i februari!”

När jag gör saker jag aldrig gjort förut så brukar jag använda mig av internet, och vips har man googlat sig fram till en detaljerad beskrivning.

Sålunda använde jag mig av den metoden inför putsningen av väggen. Och såhär gör man alltså:

Först ska man vattna väggen. Då ska man inte ta för lite vatten, för det är absolut inte bra. Observera att man inte heller ska ta för mycket vatten. Det är nämligen väldigt dåligt.

Det är viktigt att man gör rätt annars riskerar man att putsen inte fäster ordentligt och ramlar ner igen. Det är även väldigt väldigt viktigt att man gör rent golv, väggar, verktyg och näsor från eventuellt spill innan putsen torkar, annars fastnar den och är totalt omöjlig att få bort.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att man ska använda lagom mycket vatten, samt att puts fastnar skitbra på allt som det inte ska fastna på.

Jaha, men tack för hjälpen då. Här är förresten mitt recept på en lyckad måltid:

 Blanda ihop goda saker i rätt ordning. Se noga till att du inte blandar i äckliga saker. Stoppa in i ugnen på lagom temperatur. Se till att den inte är inne för kort tid. Och absolut inte för lång tid. Lycka till!

Men jag kom trots allt på en bra lösning. Jag lät barnen sköta vattnandet.

Så om putsen ramlar ner är det banne mig deras fel.

Samuel har fått en experimentlåda med magneter, batterier, skruvar, glödlampor och andra spännande smådelar. Detta innebär förstås två saker:

 Att han lär sig en massa fysik, och att jag får en magnet i röven när jag lägger mig.

Tänkte bara att ni ville veta.

I helgen har jag putsat väggar i källaren. Ganska harmlös sysselsättning kan man tycka, men hela tiden hade jag en olustig krypande känsla. En känsla av att något snart skulle gå mycket fel. Att murbruksblandaren skulle slita sig ur min hand  och amputera mina kroppsdelar medelst vispning. Att cementdammet skulle fräta sönder min hjärna så att den rann ut genom mina näsborrar och ner i en väska som kanske kunde placeras vid en flodbädd och hittas av ett hånglande par om femton år. Att maken skulle kläcka ur sig frågor i stil med “kan man snorta kokain med sin penis?”, att avhuggna fötter skulle falla från skyn, att lättklädda kvinnor skulle dansa drogpåverkade lambadadanser tillsammans med dvärgar med yxor, att ungdomar skulle försvinna spårlöst i tvättstugan tillsammans med ett gäng tubsockor, och att en man i vit rock skulle glo på en av mina ögonfransar  i ett mikroskop och utbrista “aha, den här kommer minsann från en kvinna som hade blå mascara på åttiotalet!”

Ingen aning vad jag fick alla dessa tankar ifrån.

Ellinor har bestämt sig. Hon vill ha ett husdjur:

- Jag vill ha en liten kanin. En sån som tycker om att ligga ute i solen och ruttna.

Det känns förstås lite jobbigt att behöva göra henne besviken, men jag tror att det kan vara svårt att få husdjur att ruttna utomhus under den här årstiden.

Eftersom båda jag och min man är språklärare i botten brukar vi tillbringa helgmornarna med att på ett kärleksfullt sätt håna folk som skrivit fel i annonser och tidningar. Det hela kan tyckas lite grymt, men vi kan ju inte bygga en äktenskaplig grund på enbart ordvitsar.

Dagens annons innehöll orden “enbart seriösa köpare göre sig besvär”. Maken tyckte det var lite intressant att de ställde krav på köparens personlighet, och ville genast ringa upp:

- Ja, hej, jag skulle vilja köpa era köksluckor. Jag kan betala och hämta dem direkt, men jag känner att jag måste vara ärlig och varna er. Jag är inte särskilt seriös. Det kan hända att jag drar några Bellmanhistorier samtidigt som jag betalar. Ibland glömmer jag poängen, men då skrattar jag ändå. Högt. Förresten kanske jag inte ens använder kökluckorna som köksluckor. Vem vet, jag kanske får en knäpp och använder dem som skidor, haha!

Förresten ska jag själv lägga ut en annons idag. Jag ska sälja en radioator. Enbart humoristiska köpare göre sig besvär.

Vår fredagskväll i bilder:

Maken äter laxtartaletter, dricker vin och pratar med en telefonundersökningsmänniska om kollektivtrafiken.

Just nu diskuterar de vad kollektivtrafiken i länet heter. Telefonundersökningsmänniskan säger att den heter Blekinge länstrafik , men maken hävdar envist att den heter Blekingetrafiken. Senaste repliken är “okej de kanske inte heter Blekingetrafiken, men de kallar sig i alla fall för det”.

Ellinor äter/målar i pysselboken. Hon läser alla instruktionerna högt för sig själv.  Senaste instruktionen var oväntat nog  ”och nu ska du måla hunden som en fisk”.

Samuel har insett att tartaletterna går att använda som kugghjul.

Jag bloggar och skrattar åt att maken vägrar besvara telefonundersökningsmänniskans korta frågor med en siffra mellan ett och fem. I stället svarar han saker i stil med “ja med tanke på den senaste tidens oväntat rikliga nederbörd kan man inte hålla kollektivtrafiken ensam ansvarig för eventuella förseningar, så egentligen skulle jag rimligtvis kunna sätta en trea i betyg där, men å andra sidan tycker jag att hanterandet av vissa situationer ger minst ett minuspoäng. Trots detta kanske borde man även väga in det faktum att…”

Vi kan nog med säkerhet säga att om det blir något rajtantajtan för makens del ikväll så är det inte med telefonundersökningskvinnan.

I går fick jag en räkning. Eftersom vi renoverar hemma är det inte ovanligt att brevlådan fylls av stora räkningar med mitt namn på. Men det är förstås lite ovanligt att det står mitt namn, samt prästgård, Visby och bidé.

Jag har i och för sig alltid drömt om en vacker vitrappad prästgård nära havet. Där skulle jag sitta och se eterisk ut (oklart hur man gör, men jag ska slå upp det) medan havsbrisen smeker min kind och barbröstade män går hit och dit bärandes tunga saker. Jag minns dock inte att det ingick en bidé i drömmen.  Men de barbröstade männen kanske behöver en?

Men eftersom drömmar sällan genererar räkningar finns det förstås bara en sak att göra.

Riga upp hantverkaren och fråga om han har kvar nyckeln till huset.

Jag hatar behåar.

Tyvärr är jag beroende av dem. För ju större bröst man har desto större behov av behåar har man, och desto större behå man har desto mer nyp i armhålan, kläm på ryggen och “åh mamma kan jag få låna den som segel”  får man stå ut med.

Och ja, jag vet att de flesta har fel storlek på sin behå. Så ja, jag går till en specialbutik för att få hjälp. En sådan där där de entusiastiskt hämtar 20 stycken behåar åt en, följer med in i provrummet och böjer, bänder, trycker fluffar och avslutar med att glatt klappa i händerna. Varvid man själv muttrar “kan du vara snäll och släppa mina tuttar innan du gör så”.

Slutligen köper man en behå bara för att de ska bli tvugna att släppa taget om ens behag medan de slår in priset i kassan. Och så går man därifrån med en 600 kronors behå som faktiskt var riktigt mjuk och skön och fin. I alla fall tills man satte den på sig.

För utan behå får man ju inte gå. Det är tydligen äckligt och så är det dåligt för bröstmuskulaturen. Lite intressant att evolutionen har sett till att vi utvecklat så stora bröst att vi inte kan bära upp dem på egen hand, men det finns säkert en logiskt förklaring, och det skulle inte alls förvåna mig om snoppar snart färdas i samma storleksökande riktning, så att alla män bär pehå för att penismuskulaturen inte ska sträcka ut sig och bli för lång.

Eller så behöver vi inte behå. Kanske är det hela bara ett tortyrinstrument uppfunnet av någon som inte vill att vi kvinnor ska ta plats i samhället? För inte är det lätt att kocentrera sig när något skaver:

“Ja, jag anser då att kvinnor ska ha lika stora brön, jag menar lika stor lön som män, och jag pattar inte….öh, fattar inte att det inte redan är så. Ja, ni får ursäkta mig, jag känner mig lite barm, oj, varm menar jag förstås. Men hallå, ni som rattar, nej skrattar, kan ni vara lite bysta, förlåt tysta…”

Hur många stortuttatade riksdagskvinnor har vi egentligen? Och vilket behåmärke använder de? Har det gjorts någon sådan undersökning? Va? Vavavavavava?

Här är det. Hålet som tidigare inte var ett hål.

Man kan tycka att det är ett överdrivet stort hål att göra bara för att spindlarna ska kunna ta sig från den yttre källaren och upp i våra sängar för att snuffsa lite i våra öron.

Men om man tänker sådana tankar har man uppenbarligen inte sett våra spindlar.