När jag beklagar mig över spindlar i källaren så brukar folk gärna rekommendera någon form av beteendeterapi. Antagligen för att de hatar mig och vill att jag ska gå till en så kallad doktor som lägger äckliga spindelkryp på mina armar och ler ömt medan de knaprar på mig. Det är alltså doktorn som ler ömt. Spindlarna är för upptagna med att tugga.
Jag tycker att det låter vansinningt. Jag ska alltså betala någon för att utsätta mig för sådant jag hatar? “Ja!” jublar folk, det funkar faktiskt! En kompis systers man hatade spindlar och han gick på en sådan behandlig fyra gånger och nu har han köpt en fågelspindel som han har i en kartong under sängen!” Jahaja. Det var ju verkligen en upplyftande historia.
Men jag tror er. Det funkar säkert. Och vet ni varför det funkar? För att det är bara folk som kan tänka sig att utsätta sig för den jävla spindelterapin som går dit! Vi andra vettiga människor stannar hemma.
Men nu när vi ändå diskuterar ämnet så vill jag gärna veta några saker. Jag vet att en person med spindelfobi först kan få se bilder på spindlar, sedan se små spindlar på avstånd, sedan större spindlar, sedan hålla i dem etc, Men folk med kräkfobi då? Hur går deras behandling till?
“Jaha, här har vi då en bild på en spya. Känns det obehagligt? Inte jätte? Då så, kom hit och titta på den här lilla, lilla spyan. Går det bra? Då skulle jag vilja att du försiktigt petar lite i den. Nej då, det är ingen fara, för du är väl inte allergisk mot spenat va? Och vad kan det här vara? Morötter? Tål du det? Jättebra. Då är du redo för nästa steg. Vi ses utanför nattklubben klockan 03.00 och ser vad vi hittar. Och går det bra så kommer jag avslutningsvis att kräkas i dina kupade handflator. Efter det är du redo för den största utmaningen av dem alla! Att jobba på dagis en vecka i februari!”






