Nu har jag just träffat Jennifer Brown. Vi är ju kollegor vi. Jag bloggar här, hon bloggar på mama. Vi träffades för att hänga lite, så som vi kändisar och kollegor gör.
Eller så var hon på radioturné och nu hade turen kommit till Blekinge. Eftersom både jag och Jennifer har bloggar tog vi bilder. Min kollegor skrattade så de grät när jag visade dem bilden på mig och Jennifer. Eller ja, en grät mest. Och en påpekade att Halloween var över, och en annan sa att Jennifer Brown inte är rätt person att ställa sig bredvid när man inte hunnit tvätta håret. Flera ifrågasatte dessutom om jag verkligen tänkte visa bilden offentligt. Klart jag tänker. Inga problem alls. Jag har ju självdistans, jag.
Nu kanske jag ser lite sudig och liksom lite konstig ut på vissa ställen. Det beror på ljuset. Att Jennifer inte är lika suddig beror på att hon är mer van vid ljus. Kanske undrar ni även lite över att bilden är svartvit? Det är för att vi har så gamla kameror här på Sveriges Radio.
Och förresten, om Jennifer lägger upp en bild där jag ser helt annorlunda ut så har hon antaglingen retuscherat den. Kändisar gör sådant, vet ni. De plattar till hår på folk i sin omgivning och lägger till dubbelhakor. Kanske låter de tänder sticka fram konstigt över underläppen också.
November 3rd, 2009 kl. 15:46
Men skylten som sticker ut ur sidan på ditt huvud kommer att sitta kvar?
Skrattade så att jag grät på bussen imorse (läser din bok). Problemet är att jag har värsta hostan så det lät nog mest som jag höll på att kvävas. Tur att min hållplats är Danderyds Sjukhus…
November 3rd, 2009 kl. 18:14
Alltså – jag känner bara igen hon som står närmast skylten. Den andra svartvita som sägs vara brun… är det nån kändis då eller?
November 3rd, 2009 kl. 21:57
Så kul! De ställer ju alltid upp på sådana där konstiga bilden och jag tänker: hur fan känner de varandra” men sedan kommer jag på att just det! De är ju kändisar. Det räcker tydligen…
November 4th, 2009 kl. 1:44
Men jag blir jätteavis på dig som är så rolig! Jag skrattar hejdlöst åt din beskrivning av småbarnskolik och kisstorkande, det är ju som mitt liv, men jag skrattar liksom inte lika mycket irl… Glöm dubbelhakor och Jennifer Brown, du är min nya idol (obs obs jag är ingen stalker, harmlös småbarnsmamma). Nu ska jag köpa boken som jag inte visste fanns bums.
November 5th, 2009 kl. 20:35
Det där lövet eller vad det är som sticker ut på andra sidan huvudet är också fint. Det ger liksom en känsla av vår, så här i höstrusket.