Avsaknaden av spirituella blogginlägg från min sida beror på en influenseliknande sjukdom. Det är i helt klart vilken influensa det rör sig om, men när jag i dag reste mig upp från tre dagars sömnkoma så såg i alla fall huset ut som en svinstia. Jag utgår från att detta inte bara är ett avgörande symptom, utan även det som gett sjukdomen dess namn.
Idag firade vi i alla fall det faktum att både jag och min enbart lite lätt svinige man båda kunde stå upp samtidigt. De vaccinerade och pigga barnen jublade och tog en kort paus i sitt räkningsklippande och väggritande för att hedra oss med sin närvaro vid en så kallad riktig middag. Min man slog på stort och skivade gurka, och bestämde sig sedan för att vi skulle tända ljus och låtsas att hela spektaklet var en Nobelmiddag. Samuel ville vara en pristagare av något slag, och Ellinor, som alltid är lite obegriplig, fick vara den japanska delegaten.
Så, scenen är ett bord vid Nobelmiddagen. Alla har frack. Eller i alla fall byxor. Det hörs ett milt sorl, och musik spelas i bakgrunden. Servitören häller upp en brunaktig sås på en pristagares tallrik.
- Vad är det här för sås? säger pristagaren misstänksamt.
- Japparappahoho, säger den japanska delegaten.
- Har jag ätit sådan här sås innan? undrar pristagaren.
- Man kan smaka lite, föreslår servitören.
- Oj! Den var så god så jag spillde! hojtar pristagaren medan han entusisatiskt smörjer in sin …eh..frackskjorta och stolt visar upp den för sin mogna, belevade, lite trötta men ändå charmerande bordsdam.
- Gurka! Guuuuuuuurka! vrålar den japanska deltagaren och snor gurkskivor från pristagarens tallrik. Pristagaren märker ingenting. Han är upptagen med såsen.
- Den här såsen är så god så jag svimmar! ropar han och ramlar av stolen.
- Nu får du komma upp, säger hans bordsdam.
- Jag kan inte, säger pristagaren som verkligen lever sig in i sin roll. Mitt huvud är för stort!
Bordsdamen, som förstås är väldigt imponerad över att sitta bredvid någon som har så stor hjärna att han inte kan lyfta huvudet från golvet, hjälper till. Tillslut sitter pristagaren vid bordet igen. Servitören sitter också ner.
- Smakar det bra? undrar han.
- Mmmmmm, säger bordsdamen.
- Det är så gott så jag skakar! säger pristagaren och stänker mat på fönstret.
- Jag måste gömma mig för ugglorna! skriker den japanska delegaten och springer sin väg.
- Nu svimmar jag igen, jublar pristagaren.
- Ingen som vill ha mer mat? frågar servitören artigt.
- Får jag gå och lägga mig lite? undrar bordsdamen.
- Jag är mätt som en sten! hörs en pristagarröst under bordet.
Bordsdamen går och lägger sig. Under täcket ligger den japanska delegaten:
- Jag tycker verkligen inte om ugglor!
Så, vad jag ville komma fram till är att jag snart ska blogga lite mer aktivt. Jag ska bara göra mig av med de där ugglorna först. Kan man skrämma dem med lite hosta, kanske?
November 11th, 2009 kl. 20:29
“och Ellinor, som alltid är lite obegriplig, fick vara den japanska delegaten.” Gud vad roligt! Sitter här och skrattar för mig själv. Tack för detta den här kalla onsdagskvällen.
November 11th, 2009 kl. 20:32
Hohoho, så jag garvade åt denna! Bättre än den riktiga Nobelmiddagen, helt klart.
November 11th, 2009 kl. 20:47
Du borde få Nobelpriset mitt hjärta, vet Du det? Underbart o roligt skrivet. Är Du sjuk nu. pratade in på mobilen din igår.Misstänkte det när du inte var på jobb igår.
November 11th, 2009 kl. 21:19
Krya på er.
November 11th, 2009 kl. 21:20
“Alla har frack. Eller i alla fall byxor.” Precis som på den riktiga Nobelmiddagen … fast där har väl några klänning i och för sig. Tack för att du är så rolig – till och med när du är sjuk.
November 11th, 2009 kl. 21:49
Skickar över några anti-febertabletter och en lektant (vaccinerad) till barnen.
Den där svininfluensan har jag haft flera gånger. En gång för över 20 år sen var den värst. Då hade mina barn, då 2 och 3 år lagat mat och gjort kaffe. Allt i en hög på köksgolvet. Mjöl, ägg, mjölk och kaffepulver.
Nöff från moi!
November 11th, 2009 kl. 22:01
haha skit kul blogg du har, stör mig dock jävligt mycket på att man inte ser första orden på inläggen längre ned i dina inlägg, =/
November 11th, 2009 kl. 22:12
Hahahaha!!
Och krya på er, svinisar!
November 12th, 2009 kl. 0:19
Försöker skriva en kommentar mellan skrattårarna.. Så klockrent!! men du glömde en liten detalj.. ivf om samma scen hade utspelat sig vid ett andersénskt nobellfestbord så hade den där japanska delegaten helt klart även visat den urålderliga japanska ritualen att sätta sig på bordet så att både tallrik och glas välter.. då hade det även uppdagats att densamma delegat förmodligen hade skotskt påbrå iom att hon inte alls hade byxor, utan rentutav var troslös under kjolen – elelr kanske hade hon tom bara tröja på sig?
November 12th, 2009 kl. 10:56
Hej!!
Ja det var ju svinigt värre^^
Dags att göra mig tillkänna, det är jag som är “Nian” och du har hälsat på mig tidigare=) Ville bara mest nämna att jag nu har köpt din bok och den ska njutas fullt ut!
Vi satt och lusläste den lite jag och mor på Väla och hon kunde knappt hålla maten i munnen=D ..
Krya på dig/er=)
Anna
November 12th, 2009 kl. 16:25
Nobelpris i skratt till dig Ketchupmamma. Helt underbart!
Och du får nog snart en till läsare av din blogg.
Min man.
Han har läst boken.
Och skrattat sig fördärvad på tåget till jobbet.
Jag: “Det är den bloggerskan jag brukar läsa när jag skrattar så att jag ramlar av stolen”.
Han: “Jaså, är det hon som skrivit den?”
Jag: “Jo, så nu kan du sluta fnysa åt mig och undra vad det är som är så himla hysteriskt roligt.”
Han: “Ja, ska nog kolla in den själv. Rolig bok.”
November 12th, 2009 kl. 18:04
Jag brukar också misstänksamt fråga servitören om jag ätit maten förut, när jag blir serverad. Hur ska man annars veta vad man stoppar i sig?