Mina barn är det viktigaste i världen för mig. Jag skulle ge mitt liv för att skydda dem, och jag ligger ofta sömnlös och oroar mig för saker som skulle kunna hända dem. Till följd därav är mitt hem barnsäkrat. Bokhyllorna är fastskruvade i väggarna. Teven är fastskruvad i tevebänken. Farliga vätskor står i det låsta garaget, mediciner är inlåsta och vi har brandvarnare i alla rum. Utanför hemmet har vi på oss reflexer, jag håller barnen i händerna när vi går vid vägar och i bilen har vi godkända och bakåtvända bilbarnstolar.

Ändå är jag förstås medveten om att det finns massor av saker jag inte kan skydda mina barn mot. Och jag hatar det. Jag fullkomligt avskyr det. Jag är så otroligt rädd för sjukdomar, olyckor och onda människor, jag är rädd för framtiden, för världen och för allt jag inte kan kontrollera.

Så på ytan kan det låta lockande att få hem information i brevlådan ifall det skulle vara så att det bor en dömd pedofil i vårt bostadsområde. Att få veta vad han heter, var han bor och vad han gjort. För då skulle jag ju inte bara kunna hålla koll på mitt barn, utan då skulle jag även kunna hålla koll på var faran kommer ifrån. Jag skulle kunna sluta le mot honom när vi hämtar posten samtidigt, jag kan strunta i att gå över med räkningen som kom fel, och om han är ute i trädgården kan vi strunta i att gå ut i vår.

Om han, för ja, vi utgår från att det är en han i det här exemplet på grund av enkelhet och statistiska orsaker, har barn så kan jag titta på dem och spekulera. Var det dem han förgrep sig på? Och i så fall, ska jag tycka synd om dem – eller är de också farliga? Det vet man ju att många förövare själva har blivit utsatta som barn, så är det latenta brottslingar jag ser framför mig? Oavsett vilket så ska ju mina barn inte få leka med hans barn, för vem vet vad de har med sig i bagaget och vad mina barn kan råka ut för om de umgås. Ja, nu när jag tänker efter kanske de inte bör gå i samma klass överhuvudtaget? För vill jag verkligen att de ska dela rum på klassresan? Eller att pappan ska skjutsa dem hem från loppisförsäljningen i stan?

Eller kanske har han inte barn. Vilken tur. Men han har föräldrar. Var de någon av dem som förgrep sig på honom och förvandlade honom till pedofil, så att han i sin tur förgrep sig på brorsbarnen, kusinerna, någon i fotbollslaget som han tränade eller grannbarnen? Vem var det? Herregud jag måste ju veta allt, hur ska jag annars kunna skydda min barn? Jag måste ju veta hans preferenser, för att, för att, jag vet inte – göra mina barn så olika dem som möjligt? Var det flickor klipper jag håret kort på min tjej, var det småbarn klär jag mina barn så de ser äldre ut, var det barn i yngre tonåren så får mina barn helt enkelt aldrig bli tonåringar. Jag måste veta allt. Jag frågar Greta, hon har bott här längre, kanske har hon koll?

Kanske vet hon även om det bor några rattfyllerister här? Några försnillare? Några mördare? Jag måste ju ha koll för att kunna skydda mina barn. Så att vi kan anpassa oss, skydda oss. Så att jag kan lära mina barn att dra upp blixtlåset på jackan extra högt när de går förbi Olle Pedofil, ha både tydliga och snabba reflexer när de går föbi Louise fyllkajan, sluta låna ut tumvantar till Kent förskingrarens barn och hålla andan när de går förbi MördarMärit.

Bör vi kanske bilda något slags medborgargarde också? Vi kan samlas på natten och bajsa i hans trädgård så att han fattar att han inte är välkommen här. Så kanske han flyttar, eller i alla fall håller sig inne bakom nerdragna persienner, och blir så där härligt utstött. Och utstötta människor är väl inte farligare än människor som är en del av samhället. I alla fall inte om de inte har några vapen.

Eller så flyttar vi. Till ett område där bara snälla, omtänksamma, trevliga människor utan straffregister bor. Och håller tummarna för att de inte saknar straffregister på grund av att de tillhör kategorin extra smarta pedofiler, extra smidiga mördare eller rattfyllerister så snabba att polisen aldrig hann ifatt dem.

Fast kanske finns det något annat jag kan göra? Istället för att tro att mina barn är skyddade från farligheter så länge jag inte får den där pedofilvarningslappen i brevlådan, så kanske jag borde ta för givet att världen inte är perfekt. Att det finns skavanker här och var, och att jag inte skyddar mina barn bäst genom att fokusera på en namngedd fulagubbenfara medan jag tar förgivet att någon släkting minsann aldrig skulle göra så, trots att statistiken säger något annat. Och kanske bör jag inte lägga min energi på att läsa lappar, eller skriva lappar, utan fokusera på hur jag rustar mina barn för den okända värld vi alla lever i. Och får jag ork över, kanske jag borde försöka påverka rättssystemet, så att straffen står i bättre proportion till handlingen bakom dem och så att resurser läggs på eftervård och uppföljning.

För kanske skyddar jag mitt barn bäst genom att ha koll på dem på lekplatsen även om grannen inte är en ful gubbe, för kanske bör barn ha reflexer oavsett vems hus de går förbi, för kanske bör de åka bakåtvänt även när vi inte planerat att krocka med rattfyllerister. Och för att kanske skadar uthängandet av pedofiler inte bara dem utan även deras släktingar och deras offer. Och kanske orkar de senare inte mer.

Och kanske, kanske är jag inte mer än människa och skulle inte kunna låta bli att logga in på sajter eller lusläsa lappar för att se om min granne är pedofil. Så därför vet  jag inte om jag vill ha den möjligheten.

Inlägget skapades den Fredag, November 13th, 2009 kl. 21:45 under Uncategorized. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt.