Det finns alltid något jag vill ha. Någonting som skulle göra mitt liv lite bättre och lite perfektare. Just nu är det en platteve. En vit platteve. För om jag bara hade en vit platteve så skulle vårt vardagsrum kännas mycket större, all vår inredning skulle automatiskt smälta ihop lite bättre, och barnen skulle av respekt för vår nya vita gud äntligen sluta lägga leksaker på vardagsrumsgolvet.

Vårt kärleksliv skulle också bli bättre. Eftersom bilden på alla platteveapparater i vår prisklass är sämre än på vår nuvarande teve, så skulle vi sluta sitta uppe till tolv på lördagsnatten och titta på gamla avsnitt av Vänner. Istället skulle vi skrika “ah, ah, mina ögon, jag orkar inte se mer!” och så skulle vi halvblinda stappla in i sovrummet redan vid tionsnåret och börja ta på varandra. “Känns det här bra?” skulle jag mumla förföriskt medan jag låter min hand glida långsamt fram och tillbaka. “Jag vet inte, men om du släpper sladden till sänglampan och kommer hit så kanske vi kan hitta på något” svarar min man med nästan lika sexig röst.

Gäster skulle förstås också bli imponerade. Inte av sänglampesladden eller något liknande, utan av teven, förstås. “Oj en vit platteve” skulle de säga. “Ni måste vara så rika att ni har råd med städhjälp!” “Ja” skulle jag säga och nicka medhållande. “Men se så dåligt de städar, de jävlarna”, och så pekar jag på clementinskalen under bordet och de smutsiga fönsterrutorna. “Och jag tänker förstås inte göra det jobb jag betalar andra för att göra” suckar jag och sätter mig bekvämt tillrätta i soffan. “Då lär de sig ju aldrig.”

Förr var dock inte inredning så viktigt för mig. Ett bord var en praktiskt grej som gjorde att gästerna undvek att trampa på fläskkotletterna om de ställde sig upp under middagen, och en stol var en grej som gjorde att man slapp sitta under det där bordet och äta. Men nu tror jag att inredning är någon slags kompensation för mitt eget utseende och det liv jag lever nu.

För när jag pluggade var min lägenhet mest ett umärkt ställe att förvara rena trosor och vin på. Och hade man en större lägenhet innebar det bara att man kunde unna sig att ha trosorna och vinet i olika rum.  Men nu är mitt hem min borg, inte bara en kombinerad garderob/vinkyl. En lördagskväll innebär inte längre att jag gnider mig mot DJ-båset i en mörk källare och viftar förföriskt med ögonfransarna när jag önskar låten “Last night a DJ saved my life”. En lördagskväll numera innebär snarare att jag gnider bort leverpastejsfläckar i soffan och viftar bort katten som vill hjälpa till, medan jag önskar att jag någon gång kunde komma ihåg att Ellinor och jag har lite olika uppfattning om vad “äta fint” betyder.

Men det känns ju lite viktigare att få bort den där leverpastejen om soffan är snygg. Och det känns lite lyxigare att pilla bort intorkad lera från en tvåtusenkronors matta, än från plasttrasmattan från Rusta. Och om barnen kräks så att det stänker på tapeterna, så är det helt klart en fördel om tapeterna inte redan var kräksfärgade, för då har man ju ingen aning om var man ska börja torka.

Dessutom är det lättare att renovera ett rum, än att renovera sig själv.  Med hjälp av en borrmaskin och några skruvar kan jag få hyllan i vardgsrummet att sitta i vilken höjd jag vill.

Detsamma gäller antagligen inte min egen hylla.

Inlägget skapades den Fredag, November 20th, 2009 kl. 11:32 under Uncategorized. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt.