I helgen har jag putsat väggar i källaren. Ganska harmlös sysselsättning kan man tycka, men hela tiden hade jag en olustig krypande känsla. En känsla av att något snart skulle gå mycket fel. Att murbruksblandaren skulle slita sig ur min hand och amputera mina kroppsdelar medelst vispning. Att cementdammet skulle fräta sönder min hjärna så att den rann ut genom mina näsborrar och ner i en väska som kanske kunde placeras vid en flodbädd och hittas av ett hånglande par om femton år. Att maken skulle kläcka ur sig frågor i stil med “kan man snorta kokain med sin penis?”, att avhuggna fötter skulle falla från skyn, att lättklädda kvinnor skulle dansa drogpåverkade lambadadanser tillsammans med dvärgar med yxor, att ungdomar skulle försvinna spårlöst i tvättstugan tillsammans med ett gäng tubsockor, och att en man i vit rock skulle glo på en av mina ögonfransar i ett mikroskop och utbrista “aha, den här kommer minsann från en kvinna som hade blå mascara på åttiotalet!”
Ingen aning vad jag fick alla dessa tankar ifrån.
Februari 7th, 2010 kl. 23:58
“Out here in the fields
I fight for my meals
I get my back into my living….”
http://www.youtube.com/watch?v=-4k4r41a0NQ
Februari 8th, 2010 kl. 12:07
Jasså du kollar oxå på CSI. Jag älskar de serierna. Kan det vara för att i deras värld så klaras 99.9 % av alla brott upp. Till skillnad från vår lilla värld där de få som åker fast får semestra med egen tv på rummet och bättre mat än skolbarnen i högst några få år, så att de är ordentligt utvilade när de kommer ut och raskt kan begå nya brott.
Februari 9th, 2010 kl. 8:33
Kollar du NCIS också – ännu bättre enligt min mening?
Mars 1st, 2010 kl. 22:33
Min kära mor och moster är fast i CSI-träsket. Det är heligt för dem och man får faktiskt vänta med middagen till de har sett färdigt! Då har pappa lagat mat och sitter sedan snällt i köket och löser korsord tills att CSI är slut.