När jag beklagar mig över spindlar i källaren så brukar folk gärna rekommendera någon form av beteendeterapi. Antagligen för att de hatar mig och vill att jag ska gå till en så kallad doktor som lägger äckliga spindelkryp på mina armar och ler ömt medan de knaprar på mig. Det är alltså doktorn som ler ömt. Spindlarna är för upptagna med att tugga.
Jag tycker att det låter vansinningt. Jag ska alltså betala någon för att utsätta mig för sådant jag hatar? “Ja!” jublar folk, det funkar faktiskt! En kompis systers man hatade spindlar och han gick på en sådan behandlig fyra gånger och nu har han köpt en fågelspindel som han har i en kartong under sängen!” Jahaja. Det var ju verkligen en upplyftande historia.
Men jag tror er. Det funkar säkert. Och vet ni varför det funkar? För att det är bara folk som kan tänka sig att utsätta sig för den jävla spindelterapin som går dit! Vi andra vettiga människor stannar hemma.
Men nu när vi ändå diskuterar ämnet så vill jag gärna veta några saker. Jag vet att en person med spindelfobi först kan få se bilder på spindlar, sedan se små spindlar på avstånd, sedan större spindlar, sedan hålla i dem etc, Men folk med kräkfobi då? Hur går deras behandling till?
“Jaha, här har vi då en bild på en spya. Känns det obehagligt? Inte jätte? Då så, kom hit och titta på den här lilla, lilla spyan. Går det bra? Då skulle jag vilja att du försiktigt petar lite i den. Nej då, det är ingen fara, för du är väl inte allergisk mot spenat va? Och vad kan det här vara? Morötter? Tål du det? Jättebra. Då är du redo för nästa steg. Vi ses utanför nattklubben klockan 03.00 och ser vad vi hittar. Och går det bra så kommer jag avslutningsvis att kräkas i dina kupade handflator. Efter det är du redo för den största utmaningen av dem alla! Att jobba på dagis en vecka i februari!”
Februari 9th, 2010 kl. 9:51
Mmm, spindlar i all ära.. Men spyor, det är hemska grejer de!!!
Februari 9th, 2010 kl. 10:22
Jag har länge funderat på att gå i terapi för min kräkfobi, men just såna där scenario avskräcker mig. Dagis kanske hade varit en bra terapiform.. Usch o fy!
Februari 9th, 2010 kl. 10:39
Jag jobbar gärna på dagis under vinterkräksjukans alla dagar. Däremot vågar jag vägra någon djävla “hålla-spindel-terapi”!
Februari 9th, 2010 kl. 10:43
Håller gärna spindlar om jag slipper spyan! Men ja.. jag tror att viss behandling för kräkfobi går till ungefär som du beskriver spindelfobibehandling. Tvivlar på att man ska lära sig genom handkupekräks och nattklubbsbesök dock.
Februari 9th, 2010 kl. 10:59
När hunden ätit mörk choklad fick den en kräkspruta. Så det är nog så man gör. Först en liten spruta så man bara ulkar lite, sedan mer och mer kräkmedel tills man vant sej.
Men varför vill man lära sej kräkas? Är det inte sunt att vilja ha maten kvar i magen?
Februari 9th, 2010 kl. 12:04
Jag saknar ord, viker mig av skratt =)
Februari 9th, 2010 kl. 15:09
Finns ju olika sorters kräkfobi. Den sorten som gör att man får panik om man mår illa själv – o så den sorten som gör att man får panik om nån annan spyr.
Har man riktig tur kan man nog ha en kombi. Lite som en halvkombibil. Bådas nackdelar i två system samtidigt.
Februari 9th, 2010 kl. 15:54
Jag har kräkfobi men just se och hålla i spyan (har jag provat många gånger, jag har ju små barn) är väl inte den värsta biten. Det skulle väl mer vara “idag ska vi prata om ljudet och lukten och känslan att genomgå en uppkastning. Nästa gång ska du sitta och lukta på en spya i en timma och gången efter det ska du få sitta bredvid en person som ljudligt kaskadkräks och gången efter det får du stoppa fingrarna i halsen. Där snackar vi en terapi som jag aldrig och då menar jag ALDRIG skulle ens gå i närheten av. Vill lova att maken är den som tar barnen (och mig) här hemma under vinterkräksjukan.
Februari 9th, 2010 kl. 17:07
min katt gjorde inte min dag idag,han la en spya vidrikum.
Kattkräket hade nämligen minuten innan smurfat i sig en kajas skalle med innehåll.
Och det vill jag lova er att torka uppspydd hjärna från en matta fick i alla fall mina kräkreflexer att vakna rejält.Bläääää.
Februari 9th, 2010 kl. 18:11
Jaha ja, nu kommer jag att tänka på den där fågelspindeln i en kartong under sängen halva natten… tack för den! Jag undrar även varför det är så att alla stora spindlar bor i källaren hemma hos oss som verkligen har spindelfobi? Och varför de äckliga krypen ALLTID hinner försvinna in i något hörn, upp i sängen, in i mina kläder/garderoben/håret innan mannen hinner få tag på dem och krossa dem? Och varför alltid i MINA kläder? De är lömska de jäklarna. Terapi? Skulle inte tro det.
Februari 9th, 2010 kl. 19:37
Hahaha! Kanske man kan beställa en specialinriktad kurs? Då beställer jag en där jag är “allergisk” mot män. Gissa om jag skulle få diplom sen! ;D
Februari 9th, 2010 kl. 20:40
En av mina kollegor har en fru som har fobi mot bojar. Japp, såna där som guppar omkring i vattnet i småbåtshamnen. Hon säger att hon hellre skulle dö än simma i närheten av en boj. Den historien drar jag upp nu när nån tycker att mina fobier är fjantiga. Kanske skulle du kunna nämna den nästa gång nån har åsikter om spindelfobi. I jämförelse med henne är vi ju otroligt modiga
Februari 9th, 2010 kl. 22:53
Jag tror att ni andra kommerterare har missat poängen med inlägget…
Den stora frågan är: I vilken maträtt har man både morötter OCH spenat?
Låter lite gott…kanske man skulle försöka få tag i den där psykologen eller terapisten, eller vad titeln nu är, å höra om receptet.
Dessutom är det inte spindlarna som är problemet utan spindelnätet. Det är jätteäckligt!
Karin svarar: I en sådan maträtt som får en att kräkas?
Februari 10th, 2010 kl. 12:41
Jag vill inte gå i sån terapi. Alls. Kan man inte hypnotisera bort skiten istället?
/Emetofoben (ja, vi har också ett fint namn) Nattvinge med två ungar på dagis
Februari 10th, 2010 kl. 14:17
Jag hade en elev en gång som inte tålde ost. Alltså, åsynen av den. Vägrade gå förbi ostdiskar, kunde inte äta om det fanns ost på bordet. Att öppna ett främmande kylskåp var helt utelsutet..
Har den fobin också något latinskt namn?
Karin svarar: Haha, stackarn. Ystofob kanske?
Februari 11th, 2010 kl. 8:10
Googlade: Turofobi! Det har ett namn!
Februari 11th, 2010 kl. 14:15
Efter att ha tagit hand om en grundligt och vidrigt nerspydd säng inatt, så skulle jag nästan behöva lite terapi. Fast inte för att utsätta mig för spyor, utan för att komma över traumat av att ha blivit så grundligt utsatt för dem….Magsjuka barn är inte att leka med!
Februari 11th, 2010 kl. 19:36
Hej Karin, Karin här…
… been there, done that
Har haft kräkfobi under 8 år. Agorafobisk ångest med emetofobi heter det på “doktorns” språk. (= att må illa överallt utom hemma)
Terapi =
1. Gå ut ändå
2. Lyssna på kassettband där folk spyr
3. Äta kräksoppa… Crazy pryl som man slevar i sig, väntar ca 30 min och sen spyr man upp alltihop igen under överinseende av terapeut!
Sen är man frisk…
Jag blev frisk på nr 1. Vägrade faktiskt genomföra 2 och 3.
Antar att man inte ska äta spindlar men säkert vistas i källaren trots att de är där… Borde funka?
Tjo!
Februari 24th, 2010 kl. 9:55
har också kräkfobi, var dock värre när jag var yngre. vägrade tex gå ombord på en danmarksfärja en gång för att någon lagt en megaspya mitt i gången… fick ledas ombord blundandes i en annan ingång, men fy för FAN skulle aldrig i livet göra punkt 2 och 3 som karin här skriver om, blir hellre tvångsfrisk!!!! haha.
rehabade mig själv lite häromveckan när jag var magsjuk dock, typ under tiden jag spydde så tvingade jag mig själv att tänka “SÅ farligt är det ju faktiskt inte…”