Hållandes en gammal chokladask fylld med metallkulor från ett spel i ena handen, gungar Ellinor i källaren enbart iklädd ett par för stora foppatofflor. “Tjoho, här kommer rörmokaren!” ylar hon.

Det hela känns lite fel.

Kan jag utgå från att syokonsulenten tar tag i detta?

Men. Jag ville ju att Salem Al Fakir skulle vinna. Hans låt hade ju allt. Fantastisk röst, en melodi som sätter sig, och så handlade den uppenbarligen om mig.

Dessutom innehöll den lagom många textrader för att en stressad småbarnsmamma ska kunna lära sig den utantill efter bara en genomlyssning.

Perfekt ju.

När Ellinor föddes var vi jättenoga med att Samuel fortfarande skulle få egentid med sina föräldrar. När jag maratonammade åkte maken och Samuel och tittade på ankor och kaniner och ankbajs och kaninbajs och bajs från något som förhoppningsvis var ett djur. Jag tog med honom på cirkus och bio. Och om en förälder och uträttade något ärende eller handlade, så fick Samuel följa med.

Vi ville att han skulle känna att hans lillasyster inte hade konkurrrerat ut honom. På köpet fick ju Ellinor lite egentid med den förälder som var kvar hemma. Dessutom var det rätt skönt att bara ha Samuel med sig i affärer. Han gick själv. Och så slickade han inte på kundvagnshandtaget. Han kunde bära saker.  Och så slickade han sällan på mjölkpaketen. Man kunde prata med honom. Och han slickade inte på kassörskan. Ibland kom han på saker vi glömt att köpa. Och sedan slickade han inte på dem.

Ganska avslappnat alltså. Men idag tog jag för ovanlighetens skull med mig Ellinor. Bara Ellinor. Jag knäppte fast henne i bilbarnstolen och for iväg. “Så trevligt det här är mamma!” ropade Ellinor från baksätet. I affären plockade hon gul lök och log. “Det är bara du och jag som handlar idag mamma. Så trevlig det är! Bara vi. Du och jag.”

Då insåg jag att vi faktiskt aldrig hade gjort det innan. Antingen hade jag haft båda barnen med mig, eller bara Samuel. Ellinor är nu ett och ett halvt år äldre än Samuel var när vi införde hans egentid. Och fortfarande är det han som får mest uppmärksamhet. Det är han som får följa med, gå på kalas, ta hem kompisar från dagis, ta en cykeltur med pappa. Och Ellinor får ibland hänga med på hans aktiviteter. Eller vara hemma och laga mat med pappa.

Mitt hjärta blödde. Jag kramade Ellinor. “Jag tycker också att det är trevligt” sa jag med grötig röst, och bestämde mig raskt för att kompensera henne. Ge henne något som hon alltid velat ha. Jag slog ut med armarna och ropade grandiost:

“Du får slicka på vad du vill gumman!”

_ _ _

“Nej, kanske inte löken, den är jordig.”

_ _ _

“Nä,  inte äggen heller. Tänk på hönsbajset.”

_ _ _

“Eh, slicka inte på brödet, vi ska inte köpa det.”

_ _ _

“Absolut inte på golvet, det kan vara vad som helst på det”.

_ _ _

“Nej inte slicka på folk. Ja, jag vet, jag sa att du fick.”

_ _ _

 ”Men jisses unge, i så fall får du slicka på honom där borta då! Han ser i alla fall nyduschad ut.”

Sedan köpte vi en klubba innan vi gick in i blomsteraffären. För jag kommer aldrig ihåg vilka växter som är giftiga.

Imorgon ska jag ta med henne ut och cykla. Eller balansera. Eller  klättra. Eller någon annan aktivitet som kräver att man håller tungan rätt i mun.

Det sägs att frukosten är dagens viktigaste måltid. Vilken press det sätter på stressade småbarnsföräldrar som vill hinna få i morgontrötta ungar något näringsriktigt innan de släpas till dagis eller skola.

Själv har jag förstås inte det problemet.

Mina barn ÄLSKAR havregrynsgröt.

Knepet är att tillsätta lite socker.

Samt en nypa kakao.

Det är svårt att skriva om könsroller. Det är svårt att begränsa sig när det handlar om könsroller. Varje gång jag skrivit ett inlägg  som berör en bit av ämnet finner jag mig besvara kommentarer som rör en annan del. Så vi tar en vända till.

Nej, skuldfrågan och peka fingret är inte det viktigaste. Lösningen är viktigast. Tyvärr är jag inte allvetande, hade jag suttit inne med lösningen hade jag gärna delat med mig. Dock vet jag att oftast letar man efter en orsak till problemet för att genom den finna lösningen. På senare tid har en populär förklaring till att många pappor inte tar lika stort ansvar som många mammor, varit att mammorna helt enkelt inte låter dem. När det började diskuteras tyckte jag att det var intressant. Man är ju oftast minst två i en relation, och naturligtvis påverkar alla inblandade relationen. Naturligtvis kan och ska kvinnor fundera över hur deras handlingar påverkar männen. Och män ska fundera över hur deras handlingar påverkar kvinnor, och kvinnor ska tänka på hur handlingar påverkar andra kvinnor, och föräldrar ska tänka på hur de påverkar barnen och…ja, den biten är helt enkelt grundläggande när man vill leva tillsammans med andra.

Men ofta glömmer vi bort oss. Ofta är vi så upptagna med att fundera över hur andra påverkar oss, att vi missar biten med våra egna handlingar. Det är därför jag inte tycker om fokuseringen på hur mammorna påverkar papporna. Därför jag tror inte alls att vägen till ett jämställt samhälle är att mammorna tar ett steg åt sidan och väntar på att mannen ska kliva fram. Jag tror att man går samtidigt. Gärna hand i hand och över en blomsterprydd äng och sådär, men det är valfritt. En del har ju pollenallergi.

Problemet är att det tycks gå så lätt för vissa pappor att lämna över ansvaret till mammorna. Och nu när diskussioner ofta handlar om hur kvinnor kan göra för att släppa fram männen så blir det ännu lättare för de där männen, som kanske inte är så sugna på ansvaret, att bara luta sig tillbaka med en öl på verandan och säga “tja, det är inte mitt fel, jag väntar på min guldpläterade inbjudan till faderskapet.” För det är faktiskt inte bara så att kvinnorna står i vägen för männen, det är även så att det är bekvämt och lättare att lämna över ansvaret. Och ännu skönare är det om man kan göra det utan dåligt samvete. Om man kan slappa med vännerna över den där ölen och säga “jag skulle gärna plockat in disken, men du vet, frugan är så noga med var allt ska vara och så”.

Om vi jämför hela mammor/pappor debatten med hur kvinnor ska nå männens nivå i samhället så talas det där ofta om hur kvinnorna ska lära sig att ta för sig. Hur vi ska bli bättre på att löneförhandla, känna igen härskarmetoder, våga tala på möten, bilda nätverk, etc. Det talas inte om hur männen ska göra för att släppa fram kvinnorna, att de ska ta ett steg åt sidan, lämna chefsstolen ledig och hoppas att någon kvinna sätter sig i den. Däremot pratas det ibland om hur samhället kan underlätta för kvinnor att ta sig fram. Men det är skillnad. Ingen pekar på den manliga chefen och säger “det är ditt fel, eftersom du är chef kan ingen kvinna vara det”.

För det är klart att man inte kan lämna företaget drivandes vind för våg i förhoppning att någon kvinna blir sugen på att styra. Och det är klart att man inte låter sitt spädbarn skrika sig igenom nätterna för att man utövar en maktkamp gentemot mannen som vägrar kliva upp och värma flaskan. Det är inget spel eller en lek, det är en relation mellan vuxna människor där barn är inblandade. Vilket är nästan lika viktigt som ett företag kanske?

Så varför pratar vi inte mer om pappornas ansvar för att ta för sig? Varför är det istället kvinnornas ansvar att ta för sig i yrkeslivet, samt att se till att papporna tar för sig i familjelivet?  Varför handlar det oftare om att “män är svin” och “hur ska vi förändra svinen?” Är inte den synen lite orättvis både mot män och kvinnor?

Men visst kan kvinnor försöka bli kära i rätt man. En som vill bli pappa, vill vara jämställd, vill ta sitt ansvar. Problemet är väl att hur många vill städa egentligen? Hur många vill göra stresslämningar på dagis, skala potatisar som ingen äter, tvätta nedkräkta lakan, bära runt på en kolikbebis, sortera strumpor, storhandla klockan fem en fredag osv?

Tja, jag vill inte göra det. Min man vill inte göra det. Men vi gör det, båda två. Inte bara för att det måste göras, eller för att den ena tvingar den andra, utan för att ingen av oss skulle må bra av att inte ta ansvar. För det skulle inte passa ihop med de människor vi vill vara. Jag skulle må skitdåligt om min man var tvungen att städa efter mig hela tiden. Om han sedan gnällde över det, tjatade på mig att jag skulle hjälpa till, grät av trötthet och utmattning så skulle jag må ännu sämre.

Så hur kommer det sig att en del män kan stå ut med att inte ta sitt ansvar, och med att se sin partner slita ut sig?  Står de ut trots att de egentligen vill ta sitt ansvar och bara väntar på att kvinnan ska kliva åt sidan? Eller står de ut därför att de någonstans känner att arbetsfördelningen är rätt?

Jag tror på det senare. Jag tror att man letar förklaringar som rättfärdigar ens eget beteende. “Jag jobbar hårt, kvinnor är bättre med barn än män, jag byter faktiskt hjul på bilen – och förresten för hon skylla sig själv. Hon vill ju inte släppa in mig, hon vill ju bara att allt görs på sitt sätt…”

Och anledningen till att man kan komma undan med sådana förklaringar handlar om omgivningens förväntningar. Vi förväntar oss mer av mammor än av pappor. Hämta på dagis två gånger i veckan så är du en fantastisk pappa. Kan du ditt barns personnummet? Jubel och applåder! Byter blöja? Guldmedalj!

Så jag har svårt att se att det skulle vara så enkelt att en kvinna sa till en man att han knäppte en body fel, så nu ska han minsann inte vara pappaledig. Jag har också svårt att se att vi kvinnor överglänser männen med vår expertis i samma ögonblick som barnen föds. Jag har sällan stött på kvinnor som kände sig säkra i sin mammaroll från första ögonblicket. Både jag och maken var mer “shit, nu låter den sådär konstigt igen, vad ska vi göra?”.

Så istället för att skuldbelägga kvinnor tycker jag att vi ska förvänta oss mer av män. Alla borde ta för givet att män är närvarande pappor som delar på hushållsarbetet. Arbetsgivare borde ta för givet att pappor tänker vara föräldralediga, dagispersonal borde ringa pappor lika ofta som de ringer mammor när barnen blir sjuka, du borde bli förvånad över att din manliga kollega med småbarn kan jobba över varje dag, brev, inbjudningar och kallelser borde inte komma i mammans namn, vi borde inte fråga en mamma var hon gjort av barnen om hon inte limmat fast dem på sin egen kropp, vi borde inte ifrågasätta en mamma som reser bort en helg utan barn, men kanske istället ifrågasätta en pappa som jobbar borta hela veckorna och aldrig är pappaledig. Vi  borde inte berömma en man som sätter in sin egen tallrik i diskmaskinen eller undra om mamman är sjuk när han dyker upp med dottern på halvårskontrollen på BVC, vi borde inte undra vad det är för fel på en mamma som vill jobba när sonen är tre månader, osv, osv. ..

För det är ju därför vi kvinnor sliter ut oss. För det är så jävla pinsamt att inte leva upp till omgivningens och våra egna förväntningar på hur vi borde vara. Så låt oss ha lite mer normla förväntningar på både kvinnor och män, och sluta ge män anledningar till att inte ta för sig.

Idag när jag hämtade barnen på dagis så passade en fyraårig tjej på att informera mig om att hon minsann skulle gifta sig med sin killkompis. “För han kittlar mig så jag skrattar” berättade hon. “Och så petar han sig inte i näsan” la hon till.

Sedär. En tjej som minsann gjort sin research ordentligt.

Det är ganska vanligt att småbarnsmammor beklagar sig över barnens pappor. Papporna vaknar inte av barnskrik, de tar inte sitt ansvar, de fortsätter arbeta heltid, träna fyra gånger i veckan och festa på helgerna. De tycker att mamman kan betala barnens kläder med föräldrapenningen och sköta all städning, och så lägger de sin egen lön på coola prylar och tar ett stort personligt ansvar för ölkonsumtionen i Sverige.

Man skulle kunna tro att andra kvinnor blir upprörda av dessa historier. Hojtar att det minsann är dags att de där männen vaknar, växer upp och tar sitt ansvar.

Och jo, det stämmer. Kvinnor hojtar. Men så finns det en till grupp kvinnor. Som kallar sig för feminister, som är för jämställdhet och delad föräldraledighet, och som aldrig skulle påstå att pappan “sitter barnvakt” eller “hjälper till”.  De är också upprörda över situationen som beskrivs ovan. De hojtar också. Fast av någon anledning hojtar de “skyll dig själv! För varför skaffade du barn med honom? Varför valde du en man som inte tar ansvar? När du kände dig fertil och bläddrade i pappakatalogen – varför kryssade du för det där alternativet? Det var minsann ditt val och ditt beslut, lev med det eller lämna honom!”

Aha. Så när en man är en dålig make och far, är även det kvinnans fel? Så spännande och nyskapande! Nästan som att vår löneutveckling är sämre för att vi är så himla kassa på att löneförhandla och envisas med att välja jobb med dålig lön, och så vägrar vi låta papporna vara föräldralediga fast de bönar och ber, och sedan, som om det inte vore nog, så springer vi runt halvnakna och fulla i parker bara för att förvandla vanliga killar till våldtäktsmän. Vi är så jävla kreativa och fiffiga, vi kvinnor. Och väldigt, väldigt fulla av ansvar för både våra egna och andras handlingar.

Men visst. Klart man ska välja rätt man när man skaffar barn. Det är väl lite naivt att tro att den där återfallsförbrytaren, som man känt i flera månader och som bara är sååååå gullig när han inte är full, kommer sluta knarka, skaffa sig ett jobb, kamma mittbena och börja odla tomater bara för att man blir gravid. Men är det verkligen så märkligt att tro att civilingenjören Oskar, 35, ska klara av att byta några blöjor, gå upp tidigt en söndagsmorgon, strunta i att träna varje dag efter jobbet och sedan som bonus kanske till och med tvättar sina egna kalsonger? Att när han säger “jag vill ha barn med dig älskling” så har han automatiskt tackat ja till allt det?

Tydligen är det märkligt. Tydligen borde vi ta för givet att män inte kan, vill och orkar, att de inte anpassar sig och att de aldrig blir vuxna. Vilket härlig syn på män! De föds tydligen färdiga och klara, vissa levereras med en bilbana under den ena armen och sexpack under den andra. Och då kan vi kvinnor ju handplocka de som blir bra pappor, och välja bort de som inte har en arm ledig till kommande bebisar.

Så när en kvinna beklagar sig över att hennes man  låter henne ta alla vaknätter, jobbar över varje kväll och sedan tränar bandy i två timmar så ska man konfrontera henne! För pratade ni inte om det här innan ni skaffade barn? Frågade du inte honom ifall han ville vara föräldraledig eller ej? Och frågade du honom om han var beredd att ge upp innebandyn/sportbilen/sovmorgnarna/naveluddspillandet? Varför frågade du inte honom?

Fast det är lite konstigt. För jag minns inte att min man frågade mig om jag hade lust att vara föräldraledig. Jag minns inte heller att han kollade upp ifall jag verkligen tänkte sluta festa till tre på morgnarna, om jag tänkte vabba om barnen blir sjuka och vad jag har för inställning till rumptorkande. Inte heller satt han i ett hörn av sängen och pep fjorton gånger per natt bara för att se om jag vaknade av ljudet och om jag i så fall tänkte krama honom eller kasta en kudde på honom.

Jävligt dålig research av min man, måste jag säga.

Idag insåg jag en sak.

Uppenbarligen samlar jag på gummistövlar.

Och jag som trodde att småbarnsföräldrar inte hade tid med en hobby.

Jag har ett enormt fruktbehov. Oftast yttrar sig detta genom att jag känner ett fruktansvärt fruktköpartvång så fort vi ska få besök. Jag vill så förtvivlat gärna vara en sådan där mamma som kan få barnen att jubla av lycka över en brun banan eller ett par päronbitar med skal. “Allt det nyttiga sitter i skalet” ska de glatt säga medan de gnager på sina fläckiga obesprutade päronbitar, och stolt berättar för förbipasserande att vid festliga tillfällen får de förstås en ask med russin också, som de delar på. Eller en påse lördagsapelsiner.

 Eller så ska de inte alls äta de bruna bitarna, för vi ska naturligtvis alltid ha färsk frukt hemma, och eftersom vi äter av den hela tiden blir den aldrig brun. En stor skål med frukt ska stå mitt på köksbordet, så alla får ta av den när de vill, fast bara i samband med en måltid för det är inte bra för tänderna att äta för ofta. Inte före en måltid då förstås, utan efter, som en efterrätt, för frukt innehåller ju faktiskt mycket fruktsocker, och frukt är godis, fast tyngre och ruttnar fortare. Speciellt fort ruttnar den om en i hushållet gärna tar en tugga av varje frukt, och sedan lägger tillbaka den i fruktskålen eller eventuellt under soffan.

Men det sista vet ju inte folk som är här för första gången. Så idag har jag köpt frukt. Äpplen och bananer. Jag köpte till och med kravmärkta bananer eftersom de var gulast och därmed gjorde den mest trovärdiga gestaltningen av “bananer som köptes för flera dagar sedan innan något besök var inplanerat”.

Problemet är att om jag tar ur dem ur plastpåsen så syns inte kravmärkningen.

Eventuellt kommer jag ta ur dem ur påsen, lägga påsen på det renskrubbade köksbordet, och sedan spontant och halvförskäckt utbtrista, “nämen oj, ursäkta röran”. Och så tar jag tag i påsen i slowmotion, slätar ut den, håller upp den framför gästen i ca fem, sex sekunder, och sedan sköljer jag ur den, viker ihop den och säger “den här påsen blir ju perfekt till fruktfiskdammen när Samuel fyller år!”

Så framstår jag som en avslappnad förälder som inte hetsstädat innan besöket, som köper kravmärkt, återvinner allt och använder sig av långsiktig planering i sitt föräldraskap. Perfekt!

Dagens roligaste felstavning: dessertsvin. Jag kan se det framför mig:

“Kära Magdalena Ribbing. Det är ju en festlig tillställning så jag funderar på att slå på stort och satsa på ett spännande dessertsvin. Men vilket svin passar egentligen bäst ihop med crème brûlée? Ska man satsa på något exotiskt såsom en kille som kommer in och lurar folk att investera alla sina sparpengar i andelslägenheter i Toarp, eller ska köra en mer traditionell stil med någon som är gift men ändå ligger med alla på tillställningen? Snälla svara snabbt – jag vill så gärna att det här ska bli en minnesvärd tillställning!”

Å, jag är så glad attdet här med dessertsvin inte har fallit i glömska! Under min studietid i Lund var de jättevanliga.