Innan man får barn använder man praktiskt taget aldrig ordet bajs. Efter man fått barn måste man tyvärr använda det titt som tätt. När man minst anar det. Som till exempel när man går hem från skola och dagis. Barn kan ju inte gå mitt på gångvägen som vi vuxna. De måste gå i diket eller snövallarna vid sidan av gångvägen. Och vad är det som tinar fram där så här i vårsolen? Just det, hundbajs. Så när man går där med barnen måste man med jämna mellanrum skrika. Akta! Bajs!

När det kommer nya klädkataloger i posten tittar sambon på en och säger:
- De har ju alltid samma modell.
Han pekar på en blond tjej som jag aldrig sett förut.
- Har de haft henne förut?
- Ja, i flera år.
Hm. Han vet alltså vilka modeller som är med i katalogerna, trots att han alltid verkar helt ointresserad av kläderna. Där ser man. Han ser inte kläder, bara modeller. Dåligt. Själv tittar jag bara på kläder, och har ingen aning om vilka modeller som är med. Bara kläder ser jag. Det är endast några sidor i mitten av katalogen, mellan damkläderna och barnkläderna, som de plötsligt slutar visa kläder, och istället har lagt in bilder på massa snygga killar.

Jag valde ju som sagt potatis med kärlek och omsorg, vilket ni ser:

Bebisen klarar av steg ett när det gäller ätning. Han gapar. Och gapar. Och gapar tills potatisen ramlar ut igen.

Igår när jag var och handlade stod jag och valde bland de ekologiska potatisarna med största omsorg. Idag fyller nämligen bebisen ett halvår och det är dags för smakportioner. Om ett par år kommer jag att trycka i honom strips på McD, jag vet, men allt känns ändå viktigt så här i början.
Dagen till ära har han dessutom fått sin första tand, det passar ju bra.

Som mellanbarn gäller det att hitta sin position. Sexåringen råkar putta till fyraåringen, som genast börjar gnälla.
- Jag visste inte att du är så ömtålig, säger sexåringen irriterat.
- Jo, säger fyraåringen med liten röst. Jag är ju minst av de som kan prata!

Fyraårigen petar i sin spagetti och vill gå ifrån bordet. Jag tycker inte att han är klar och säger:
- Lite mer kan du väl äta. Hur många till gafflar tycker du att du ska ta?
- Hur många tycker du?
- Fyra.
- Okej. Vi gör så här. Den som säger mest får bestämma.
- Okej…
- Jag tycker fem. Då får jag bestämma. Man får inte säga noll, så jag säger en. En gaffel till, sedan är jag färdig.
- Okej…
Vem vann här egentligen?

De gick. Jag sov. Vi klarade det.

Japp, imorgon ska jag ha sovmorgon. I alla fall till halv åtta. Trots att vi är vandrande skolbussen. Sambon är nämligen ledig och han har tagit på sig att fixa iväg sexåringen och hennes kompisar. Kommer han att komma iväg i tid? Kommer jag att kunna sova? Det blir spännande att se.
Jag lekte med tanken att tvinga på honom de andra två barnen också, så han skulle få pröva hur det är att få iväg alla tre under tidspress. Men nej. Vi låter honom längta till sin pappaledighet, eller hur?

Jadå, det får den.

Här är den igång.

Idag hade jag sånt här fuskmjöl.

Det blev smarriga bröd.

Jag läste i senaste Vi Föräldrar att det är många föräldrar som ljuger för sin partner. Alltså föräldraljuger. 
Till exempel.
Om en mamma är föräldraledig med sin lilla son och så kommer pappan hem efter en lång dag på jobbet. Det är rörigt i huset med porslin från frukosten kvar på diskbänken och ingen mat är klar. Då kanske mamman säger ” Ojoj, bebisen har varit jättebesvärlig idag. Han har inte sovit nåt och jag har fått bära honom hur mycket som helst. Så jag har inte hunnit börja med maten, vi får äta fil och mackor.”
Fast egentligen kanske bebisen har varit en liten ängel hela dagen och sovit hur mycket som helst medan mamman slösurfade på datorn och åt framför teven och blev kvar där i soffan och kollade på massa gamla Houseavsnitt som hon hade spelat in.
Men så får man ju verkligen inte göra!
Brukar du föräldraljuga?

Idag mår bebisen bättre. Inte alls så mycket snor som bubblar ur näsan. Skönt.

Om du gillar nagellack så måste du kolla in min kollega Annes blogg. Förresten är den kul även för oss som inte gillar nagellack.

När man har barn på dagis får man väl vara glad och tacksam att bebisen hann bli nästan sex hela månader innan han fick RS-virus.

Jag har just lagt mig och börjat amma bebisen när jag kommer på. Herregud! Här kan jag inte ligga. Jag måste ju ha koll på bebisen! Var är bebisen?
En sekund senare. Herregud! Jag har ju koll på bebisen! Han ligger här och äter! Det är skandal att jag blir förskräckt över att inte ha koll på bebisen, när jag har koll på bebisen!
En sekund senare. Herregud! Tänk att det har gått så längt att jag blir förskräckt över att jag blir förskräckt över att jag inte har koll på bebisen, fast jag har det. Koll alltså. Tror jag.

Kär skål har visst många namn. På norska heter det tydligen bolle. Och Ann berättar att bunke kallas bulle på östgötska. Själv säger jag butt, gissar att det är från Dalarna. Kom igen, finns det fler benämningar får skål/bunke?

Före barnen:
“Om inte du är snäll får du sova på soffan!”
Efter barnen:
“Om du är snäll får du sova på soffan!”

Jag läser i bruksanvisningen till nya Kitchen Aiden och blir förvirrad. “För stänkskyddet över bollen…” Vilken boll? Jag fick inte med nån boll. Har de glömt att skicka bollen? Eller tar de så klent betalt för sina köksmaskiner så att de inte har råd med en ordentlig översättare? Nej, så kan det inte vara. De måste ha glömt bollen. Jag får ringa och be att de skickar bollen…

Hur länge måste evolutionen jobba innan det föds barn som vaknar tidigt på morgonen fem dagar i rad, och sedan sover länge i två?

Ibland när sambon har hand om bebisen här hemma så ber han mig om hjälp. Han kanske vill att jag ska lägga ut en filt, eller hämta papper eller napp, eller passa bebisen medan han går på toa eller pratar i telefon. Då undrar jag varför han ber mig. Varför ber han inte betjänten som hjälper mig på dagarna när jag är ensam med bebisen. Betjänten som passar bebisen medan jag är på toa eller pratar i telefonen. Betjänten som lägger ut filtar eller hämtar papper när bebisen kräkts.
Nej, just nej. Vi har ju ingen sån betjänt.