Fyraåringen är just nu väldigt intresserad av Ronja Rövardotter. Han har ett kassettband där han lyssnar på sagan om och om igen. Vi har en bok där han tittar på bilder av de läskiga vildvittrorna och när han fyller år önskar han sig filmen. En dag sa han till mig:
- Mamma, Ronja Rövardotter handlar om blod.
- Va?
- Jo, man kan säga att Ronja Rövardotter handlar om blod.
- Hur menar du då?
- Jo, för vildvittrorna säger ju att nu ska blodet flyta, och så har ju Birk blod i pannan då när Mattis har tagit honom. Därför kan man säga att det handlar om blod.
- Jaha… Ja, det kan man ju säga…
Lite hårdraget.

Dåligt med bloggande i helgen. Jag har knappt varit i närheten av en dator, vi har nämligen haft släktkalas hela helgen då vi döpte bebisen i lördags. Det gick toppenbra, bebisen skötte sig fint och log och var nöjd. Tack alla som var med!
Igår skulle vi in till stan på lite mer släktpartaj. Vi åkte bil, jag satt inklämd mellan de stora barnen i baksätet och körde lite sightseeing.
- Nu är vi inne i centrala Stockholm och snart kommer vi att åka genom Klaratunneln.
- Jaaa!
(Klaratunneln är barnens favorit för att den är så fint blå.)
- Och här på höger sida ser ni gamla stan.
- Är det gamla hus?
- Ja, det är det.
- Byggdes de när du var liten?
- Eee… Nej, gamla stan är flera hundra år gammal.
- Så den byggdes innan du föddes?
- Ja!
- Byggdes den förr i tiden?
- Just det.
Barnen har alltså koll på att jag är gammal, men inte så gammal som förr i tiden.

Igår när sambon plockade ur diskmaskinen ställde han in glasen huller om buller i skåpen, inte alls som de brukar stå. När jag frågade honom om det spreds ett leende över hans ansikte och han sa:
- Nu ska du väl inte vara som den där galna tanten på Oprah?
Ibland undrar jag varför jag bloggar. Är det för att ladda sambons bössa?

Fyra och en halv månads semester (?) är över. Men mycket vilja och en gnutta teknik kan bebisen röra sig över golvet.

Barnen vill ofta att jag ska ta bilder med mobilkameran när vi är ute. De är vana vid att man alltid kan föreviga saker och att man sedan kan titta på bilderna direkt, naturligtvis. På väg hem från skolan vill sexåringen att jag ska ta kort på en snöhög och jag berättar:
- När jag var liten kunde man inte se korten direkt. Man tog kort med en kamera och sedan lämnade man in filmen, eee en liten rulle, till en affär som gjorde bilderna. Det tog flera dagar innan man kunde se sina kort.
- Va!?!
- Jo, så var det. Man kunde inte se bilden på kameran.
- Men… Såg det ut som en kamera?
- Ja, det kan man säga.
- Konstigt. Det låter liksom inte som en kamera när man inte kan se korten.
- Men så var det. Vi har en sån kamera hemma, jag kan visa.
- Har ni sparat en sån, en sån där gammal kamera?
- Mmm…
Hur gammal är jag egentligen?

En bra natt vaknar bebisen två gånger, en mindre bra natt tappar jag räkningen. Då är jag vansinnigt trött när klockan ringer halv sju och det är dags att dra upp de stora barnen till dagis och skola. Morgonen innebär alltid stort stresspåslag. Man ska fram med kläder och ryggsäckar och frukt samtidigt som man säger ät nu, ät nu, gå på toa, klä på dig, klä på dig, tusen gånger. En mening som “varför har han mina strumpor på sig” eller “jag måste bajsa” kan göra att det börjar flimra framför ögonen, det finns tider att passa.
På något sätt kommer vi iväg och när båda stora barnen är lämnade blir jag varm i kroppen. Bebisen sover i vagnen och jag plöjer snabbt vagnen genom snön för att hinna hem och slumra till lite innan bebisen vaknar igen.
Men bebisen vaknar redan när jag försiktigt lirkar av mössan, och det var kanske lika bra för då kan han titta på när jag plockar undan efter frukosten och tömmer diskmaskinen. 
Äntligen är det dags att amma, då somnar nog bebisen. Visst ligger han så fint vid bröstet, jag kan passa på att sova lite. Men vad nu, bebisen sover inte alls. Han testar om det funkar att blåsa samtidigt som han suger på bröstet. Pppft. Jätteroligt.
Slutligen somnar bebisen och jag kan också sova lite. Ska bara skicka ett par mejl först. Och äta lunch, framför teven i lugn och ro. Hoppsan, nu var det visst dags att hämta de stora barnen. Jaja, jag går och lägger mig tidigt ikväll istället.
På eftermiddagen, någon gång mellan tre och fem slår tröttheten till. Allt går trögt. Barnen är irriterande. Bebisen sover som en stock i vagnen. Någon måste göra mat och eftersom sambon fortfarande jobbar så får det väl bli jag.
Man får slå sig på kinderna som boxaren innan matchen, klart jag ska fixa mat. Gott, nyttigt och lättlagat.
Sedan är det bara läggningen kvar. Eller vill jag hellre ta köket? Sambon låter mig välja. Det får bli pest, jag menar läggning, jag är så less på köket.
Borsta blöja, byta tänder, äsch ni vet vad jag menar.
Till slut sover alla barnen. Själv borde man också gå och lägga sig, men plötsligt är man inte så trött längre. Nej, man är riktigt pigg. Man vill ha lite egentid. Vara ifred. Ladda upp sina batterier inför morgondagen. Så man lägger sig framför teven en stund. En ganska lång stund.
Till slut går man i alla fall och lägger sig. Hinner sova i flera, flera minuter, innan bebisen vaknar och vill ha mat. Förhoppningsvis bara två gånger denna natten.

Spegeln som var främsta anledningen till mitt Ikeabesök fanns inte. Istället köpte jag några andra bra att ha-grejer som inte stod på min lista. Kan jag trösta mig med att det bara är två?

Ikväll ska jag till Ikea. Ikea är inte mitt favoritställe, helt enkelt för att jag inte gillar att trängas med massa folk. Men en måndagskväll ska jag väl våga mig dit i alla fall. Jag läste en artikel en gång om att en väldigt stor del av allt shoppande på Ikea är impulsköp. Man åker dit för att köpa en Billy bokhylla och trots att den är slut på lagret och väntas komma in nästa vecka, så har man ändå bilen full när man åker hem. Istället för Billy har man fått med sig Felicia, Ludde, Erling, tre kilo värmeljus och massa servetter. Det kan ju vara bra att ha.
Men jag är ju emot onödigt shoppande, så till skillnad från antagligen alla som besöker Ikea idag har jag skrivit en lista med vad jag ska handla. Utöver listan kan jag få köpa två saker, men bara om det är nåt jag verkligen vill ha, och det kommer inte att vara värmeljus. Eller servetter.
Gillar du att shoppa på Ikea?

En gång för länge sedan såg jag på Oprah om en kvinna som hade extremt kontrollbehov. Det jag minns mest är att hon var så noga med hur handdukarna skulle vikas in i linneskåpet. Och att hon ansåg att hennes man vek handdukarna fel. Det var en lång diskussion, det där med handdukarna, och jag minns att jag tyckte att kvinnan var helt knäpp i huvudet. Antingen fick hon väl acceptera att hennes man vek handdukarna på ett annat sätt, eller så fick hon väl vika alla handdukar själv, om det nu var så noga.
Kanske har det där Oprahavsnittet fastnat för att jag ibland, jo jag erkänner, irriterar mig på hur sambon gör en del saker. Kanske inte just handduksvikning. Men andra saker. När han gör något som inte är precis som jag tycker eller tänker att det ska vara, då ringer det en liten varningsklocka. Inte vara som galna handdukstanten på Oprah! Låt sambon placera skedarna hur han vill i diskmaskinen.
Även om han ställer in dem fel.

Som föräldraledig träffar man inte så många vuxna människor, om man inte är en latte-mamma och det är inte jag. Många dagar är de enda vuxna jag pratar med fröknarna på dagis och i skolan. De blir en länk till den yttre världen, verkligheten.
I morse var jag den vandrande skolbussen och eftersom det snöat så mycket fick bebisen åka ryggsäck. När vi kom till skolan var det en vikarie som tog emot barnen. Jag småpratade lite med henne, vuxenkontakt. Hon berättade att hon brukar hjälpa till i klassen på fredagar när en av de ordinarie fröknarna är ledig, vilket jag också läst om i veckobreven. Och jag sa väl nåt om att jag hade bebisen på ryggen på grund av all snö.
Sedan gick jag hem och plockade ur diskmaskinen och ammade och ägnade mig åt mina vanliga sysslor innan vips, det var dags att hämta. Eftersom snöfallet slutat och gångvägarna var plogade tog jag vagnen. Jag hämtade sexåringen och när vi gick från skolan passerade en kvinna som sa:
- Nu gick det lite bättre med vagnen va?
Hon log mot oss och jag log tillbaka och mumlade nåt.
Men jag kunde inte koppla vem hon var. Hon pratade ju med mig precis som hon kände mig, och jag som aldrig sett henne förut. Eller hade jag? Och vad menade hon med bättre med vagnen? Bättre än vad?
När sexåringen ropade hej då Ing-Britt efter henne började hjärnan arbeta ännu intensivare. Tydligen kände hon min dotter i alla fall. Och så. Klick. Vikarien. Som jag pratat med ett par timmar tidigare.
Jag är nog inte redo för verkligheten än.

Det är härligt att vara föräldraledig. Igår var fyraåringen hemma med mig och bebisen hela dagen för det var personalbrist på dagis. När vi gick till skolan för att hämta sexårigen hade snöyran just börjat. När vi kom hem var det skönt att borsta av sig snön och kliva in i radhusvärmen.
Jag och bebisen gick och la oss och ammade och jag kände mig väldigt trött. Äsch, jag har ingen tid att passa tänkte jag, och gled in i dimman. Sedan sov jag och bebisen en lång stund medan snön föll och de stora barnen lekte med varandra. Det var riktigt härligt.
Idag är det så mycket snö så bebisen får nog åka ryggsäck när vi ska hämta storasyster. Och vem vet. Kanske knoppar vi lite när vi kommer hem.

Både min farbror och min storebror tycker att silvertejp är det bästa som finns. De har lagat bilar, barnsäkrat hus och jag vet inte allt med silvertejp. Och om man inte kan fixa det med silvertejp, så kan man fixa det med ännu mera silvertejp, resonerar de.
Själv har jag inte alls denna fallenhet för silvertejpande. Jag trodde faktiskt att jag helt saknade denna duct tape-gen. Tills idag när sexåringen kom och sa:
- Mamma, jag behöver tejp. Sån där grå tejp. Kan du hämta sån där grå tejp för jag ska laga min dockvagn, den har gått sönder.
Tydligen är jag bärare av silvertejpanlaget och nu har det slagit igenom på min dotter.

Jag håller på och städar toaletten när jag noterat att det ser väldigt smutsigt ut på kaklet bakom toalettstolen, uppe vid spolknapparna ungefär. Hm. Jag tar en trasa och torkar. Men usch! Min vita trasa blir helt gul. Hur kan det vara kiss på väggen? Så vansinnigt äckligt. Jag gnuggar och torkar bort det gula samtidigt som jag naturligtvis funderar över hur i helvete det kan vara kiss på väggen. Är det nåt barn som har kiss på händerna när det spolar och liksom skvätter det på väggen? Det verkar osannolikt. Jag får inte ihop det.
När väggen är ren och jag har tvättat händerna fjorton gånger slås jag av en tanke. Jag går och ringer till sambon.
- Du, när du städar toan, då brukar du väl ha den där sprayflaskan med såpa?
- Javisst, säger sambon.
- Sprayar du på spolknapparna också?
- Jadå, säger sambon stolt. Jag sprayar hela toalettstolen.
- Så det kan vara såpa på väggen bakom toan?
- Eee, ja, det kan det kanske, det har jag inte tänkt på.
Skönt. Problemet löst. Hellre såpa på väggen än kiss på väggen. Hellre en sambo som städar än en sambo som inte städar.

Minnesnotering. Kristin, du har alltid kräkpapper eller snorpapper i någon liten ficka i dina kläder. Det ska avlägsnas innan tvätt. Plus för att du fortfarande bemödar dig med att tvätta dina kläder, trots att du vet att det handlar om minuter innan de blir nerkräkta igen.

Imorse när jag stod inne på toan och bytte blöja på bebisen så kom han. Han föll romantiskt på knä på badrumsgolvet, såg lite nervös ut när han frågade:
- Vill du gifta dig med mig?
- Ja, sa jag, glatt. Det vill jag!
- Men, när ska vi gifta oss då?
- Bestäm du, tyckte jag.
- Imorgon?
- Imorgon blir bra. Då gifter vi oss imorgon.
Fyraåringen känner tydligen att han måste axla ansvaret där hans far brister.

Sambons mormor har gått bort och idag var sambon och sexåringen på begravning. Bebisen är för liten att resa, så jag var hemma med honom och fyraåringen. Vid frukosten talade jag med fyraåringen om det här med begravning.
- Vet du vad en begravning är för något? undrade jag.
Det visste han så klart.
- Det är när man planterar en människa.

Först äpple!

Jag blev inte speciellt förvånad när fyraåringen pratade om bebisens vitring:

Vitring är ju faktiskt mer logiskt än bitring i detta fallet.

Däremot undrade jag vad han menade när han belagade sig över en av käglorna i bowlingspelet (den längst fram i mitten):

- Jag tycker att den är lite äcklig, viskade fyraåringen till mig.
- Äcklig, sa jag. Varför då?
- Ja, men du vet… Näsblodet.

- Det här som jag äter nu kallas för avokado, säger jag till bebisen som betraktar mig när jag äter.
- Blir det bröstmjölk av avokadon, undrar fyraåringen.
- Javisst, säger jag. Allt som jag äter blir ju bröstmjölk.
- Va!!! Allt?
- Ja.
- Men… Är det inget som blir bajs?!?