Jag har just varit och handlat. Så här med tredje barnet är man mycket kaxigare och sticker iväg på grejer titt som tätt, mest styrelsemöten och matshopping, men i alla fall. Jag hade lagt i lite frukt och grönsaker när jag lämnade vagnen och gick för att plocka åt mig lite clementiner.
Och sedan var min vagn borta. Typiskt, nu har jag glömt var jag ställde vagnen, förbannade jag mig själv. Amningshjärna. Men hur jag än letade hittade jag inte min vagn. Däremot stod där en annan vagn med liknande varor. Jag gick vidare i affären och hittade snart vagntjuven. Det var en småbarnsmamma, inte olik mig, som irrade runt där och slängde grejer i min vagn. Vi handlade väl ungefär samma saker, så jag hade lika gärna kunnat ta hennes vagn och fortsatt handla, men jag kunde inte låta bli att gå fram och ställa henne till svars.
Hon bad om ursäkt hela vägen tillbaka till sin vagn där vi bytte varor. Ingen fara, sa jag, sånt kan hända den bäste, hehe. Sedan irrade vi båda vidare bland hyllorna och fyllde våra vagnar.
När jag kom fram till kassorna såg jag detta:
Sockervadd på burk!
Då kände jag att det kanske har gått för långt, vi har fått det för bra. Eller?
Skriv en kommentar
Baserat på Wordpress MU med modifierat tema Prisa
