En gång för länge sedan såg jag på Oprah om en kvinna som hade extremt kontrollbehov. Det jag minns mest är att hon var så noga med hur handdukarna skulle vikas in i linneskåpet. Och att hon ansåg att hennes man vek handdukarna fel. Det var en lång diskussion, det där med handdukarna, och jag minns att jag tyckte att kvinnan var helt knäpp i huvudet. Antingen fick hon väl acceptera att hennes man vek handdukarna på ett annat sätt, eller så fick hon väl vika alla handdukar själv, om det nu var så noga.
Kanske har det där Oprahavsnittet fastnat för att jag ibland, jo jag erkänner, irriterar mig på hur sambon gör en del saker. Kanske inte just handduksvikning. Men andra saker. När han gör något som inte är precis som jag tycker eller tänker att det ska vara, då ringer det en liten varningsklocka. Inte vara som galna handdukstanten på Oprah! Låt sambon placera skedarna hur han vill i diskmaskinen.
Även om han ställer in dem fel.

Som föräldraledig träffar man inte så många vuxna människor, om man inte är en latte-mamma och det är inte jag. Många dagar är de enda vuxna jag pratar med fröknarna på dagis och i skolan. De blir en länk till den yttre världen, verkligheten.
I morse var jag den vandrande skolbussen och eftersom det snöat så mycket fick bebisen åka ryggsäck. När vi kom till skolan var det en vikarie som tog emot barnen. Jag småpratade lite med henne, vuxenkontakt. Hon berättade att hon brukar hjälpa till i klassen på fredagar när en av de ordinarie fröknarna är ledig, vilket jag också läst om i veckobreven. Och jag sa väl nåt om att jag hade bebisen på ryggen på grund av all snö.
Sedan gick jag hem och plockade ur diskmaskinen och ammade och ägnade mig åt mina vanliga sysslor innan vips, det var dags att hämta. Eftersom snöfallet slutat och gångvägarna var plogade tog jag vagnen. Jag hämtade sexåringen och när vi gick från skolan passerade en kvinna som sa:
- Nu gick det lite bättre med vagnen va?
Hon log mot oss och jag log tillbaka och mumlade nåt.
Men jag kunde inte koppla vem hon var. Hon pratade ju med mig precis som hon kände mig, och jag som aldrig sett henne förut. Eller hade jag? Och vad menade hon med bättre med vagnen? Bättre än vad?
När sexåringen ropade hej då Ing-Britt efter henne började hjärnan arbeta ännu intensivare. Tydligen kände hon min dotter i alla fall. Och så. Klick. Vikarien. Som jag pratat med ett par timmar tidigare.
Jag är nog inte redo för verkligheten än.

Det är härligt att vara föräldraledig. Igår var fyraåringen hemma med mig och bebisen hela dagen för det var personalbrist på dagis. När vi gick till skolan för att hämta sexårigen hade snöyran just börjat. När vi kom hem var det skönt att borsta av sig snön och kliva in i radhusvärmen.
Jag och bebisen gick och la oss och ammade och jag kände mig väldigt trött. Äsch, jag har ingen tid att passa tänkte jag, och gled in i dimman. Sedan sov jag och bebisen en lång stund medan snön föll och de stora barnen lekte med varandra. Det var riktigt härligt.
Idag är det så mycket snö så bebisen får nog åka ryggsäck när vi ska hämta storasyster. Och vem vet. Kanske knoppar vi lite när vi kommer hem.

Både min farbror och min storebror tycker att silvertejp är det bästa som finns. De har lagat bilar, barnsäkrat hus och jag vet inte allt med silvertejp. Och om man inte kan fixa det med silvertejp, så kan man fixa det med ännu mera silvertejp, resonerar de.
Själv har jag inte alls denna fallenhet för silvertejpande. Jag trodde faktiskt att jag helt saknade denna duct tape-gen. Tills idag när sexåringen kom och sa:
- Mamma, jag behöver tejp. Sån där grå tejp. Kan du hämta sån där grå tejp för jag ska laga min dockvagn, den har gått sönder.
Tydligen är jag bärare av silvertejpanlaget och nu har det slagit igenom på min dotter.

Jag håller på och städar toaletten när jag noterat att det ser väldigt smutsigt ut på kaklet bakom toalettstolen, uppe vid spolknapparna ungefär. Hm. Jag tar en trasa och torkar. Men usch! Min vita trasa blir helt gul. Hur kan det vara kiss på väggen? Så vansinnigt äckligt. Jag gnuggar och torkar bort det gula samtidigt som jag naturligtvis funderar över hur i helvete det kan vara kiss på väggen. Är det nåt barn som har kiss på händerna när det spolar och liksom skvätter det på väggen? Det verkar osannolikt. Jag får inte ihop det.
När väggen är ren och jag har tvättat händerna fjorton gånger slås jag av en tanke. Jag går och ringer till sambon.
- Du, när du städar toan, då brukar du väl ha den där sprayflaskan med såpa?
- Javisst, säger sambon.
- Sprayar du på spolknapparna också?
- Jadå, säger sambon stolt. Jag sprayar hela toalettstolen.
- Så det kan vara såpa på väggen bakom toan?
- Eee, ja, det kan det kanske, det har jag inte tänkt på.
Skönt. Problemet löst. Hellre såpa på väggen än kiss på väggen. Hellre en sambo som städar än en sambo som inte städar.

Minnesnotering. Kristin, du har alltid kräkpapper eller snorpapper i någon liten ficka i dina kläder. Det ska avlägsnas innan tvätt. Plus för att du fortfarande bemödar dig med att tvätta dina kläder, trots att du vet att det handlar om minuter innan de blir nerkräkta igen.

Imorse när jag stod inne på toan och bytte blöja på bebisen så kom han. Han föll romantiskt på knä på badrumsgolvet, såg lite nervös ut när han frågade:
- Vill du gifta dig med mig?
- Ja, sa jag, glatt. Det vill jag!
- Men, när ska vi gifta oss då?
- Bestäm du, tyckte jag.
- Imorgon?
- Imorgon blir bra. Då gifter vi oss imorgon.
Fyraåringen känner tydligen att han måste axla ansvaret där hans far brister.

Sambons mormor har gått bort och idag var sambon och sexåringen på begravning. Bebisen är för liten att resa, så jag var hemma med honom och fyraåringen. Vid frukosten talade jag med fyraåringen om det här med begravning.
- Vet du vad en begravning är för något? undrade jag.
Det visste han så klart.
- Det är när man planterar en människa.

Först äpple!

Jag blev inte speciellt förvånad när fyraåringen pratade om bebisens vitring:

Vitring är ju faktiskt mer logiskt än bitring i detta fallet.

Däremot undrade jag vad han menade när han belagade sig över en av käglorna i bowlingspelet (den längst fram i mitten):

- Jag tycker att den är lite äcklig, viskade fyraåringen till mig.
- Äcklig, sa jag. Varför då?
- Ja, men du vet… Näsblodet.

- Det här som jag äter nu kallas för avokado, säger jag till bebisen som betraktar mig när jag äter.
- Blir det bröstmjölk av avokadon, undrar fyraåringen.
- Javisst, säger jag. Allt som jag äter blir ju bröstmjölk.
- Va!!! Allt?
- Ja.
- Men… Är det inget som blir bajs?!?

- Mamma, vet du vad jag tror, undrar fyraåringen.
- Nej.
- Om man blir biten av en tyrannosaurus, då är nog livet slut.

Jag ringer till min bästa kompis och ber henne gå in på bloggen. Jag vill visa henne mina senaste traderafynd, hon är också intresserad av gammalt porslin, och fynden får mycket riktigt mvg.
Sedan scrollar hon neråt i bloggen och utbrister:
- Men Kristin. Vilka Hitler-fascist-köttbullar! De ligger ju i helt raka linjer!
Och jag får ju erkänna att det kanske blev en löjligt symmetrisk plåt med köttbullar. Men sedan jag blev trebarnsmamma har jag blivit så vansinnigt ordningsam. Jag sorterar och märker upp och rensar ur i ett försök att bringa ordning i all oordning. När köttbullarna ställde upp sig på rakt led i stor kontrast till barnen kände jag tillfredställelse.

Senaste fynden:

Visst är det väl så att inget hushåll är komplett utan en gurkburk.

Här la jag i några körsbärstomater så att du skulle förstå hur liten och otroligt söt min nya skål är.

Låt dem mortla corn flakes och panera fisken.

Sexåringen lär sig om stjärntecken i skolan och vi kollade upp hennes som visade sig vara kräftan.
- Vet du vad stjärntecken är för något? frågade jag fyraåringen.
Han tittade förvånat på mig.
- Det är klart jag vet. Ett täcke med stjärnor på.

Fyraåringen älskar dinosaurier, särskilt vasständer (tyrannosaurus rex). Han läser böcker om dinosaurier. Han ritar dinosaurier. Han funderar över dinosaurierna. (Mamma, vem var det egentligen som slängde ner den där stenen som dödade alla dinosaurier?)
Och så vill han gärna leka vasstand. Han lyckas liksom alltid få med en vasstand på nåt hörn. Som i somras när han sprang runt med tjejerna ute på gården. Alla flickor hade en barbie i handen så jag ropade på honom och undrade om inte han också skulle ha en barbie. Nejdå, fick jag förklarat. Han var barbies vasstand. Alla verkade nöjda med den dealen.
Så här leks det barbie och vasstanden. Eller vad sägs om mamma, pappa, vasstand. Eller hitta vasstanden.
Det är fascinerande, allt man kan göra med vasständer.

Här Mikaela kommer receptet:
Havreflarn
Blanda 150 gr smält smör, 2 dl havregryn, 2 dl vetemjöl, 2 dl socker, 4 msk grädde, 4 msk sirap, 1/2 tsk bakpulver till en smet. Klicka ut smeten på bakplåtspapper, ha mycket mellanrum eftersom de flyter ut. Grädda 200 grader i 5 min. Låt kallna på plant underlag.
Chokladsmörkräm
Blanda 100 gr rumsvarmt smör, 2 dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker, 2 msk kakao.
Kleta ihop två flarn med smörkräm. Smält mörk blockchoklad och doppa en bit av kakan i.
Kom ihåg att dessa kakor innehåller havre, och är alltså väldigt nyttiga…

Nu har jag lite bra recept att lägga in i nästa veckas matsedel. Min huslighet fortsätter. Igår utmanade jag Mamma Scan:

Dessutom har jag och barnen bakat chokladdoppade havrekakor med smörchokladfyllning:

De skulle bara veta hur jag smaskar kakor när de är på dagis/i skolan. Kakorna? Eee… De blev tyvärr gamla, jag fick slänga dem. Ska vi baka nya?

- Jag tycker att ni ska gifta er! säger sexåringen vid middagsbordet.
Hon menar naturligtvis mig och sambon. Som av en händelse såg vi ett bröllop på teve kvällen innan då ett par gifte sig på en sandstrand.
- Blev du inte sugen då? undrar jag. När du såg det där bröllopet på stranden?
- Nej, säger sambon. Inte ett dugg.
- Du är osäker på om du har träffat rätt?
- Nej då, försäkrar sambon. Det är inte det. Men allt det här med bröllop verkar bara jobbigt. Det ska planeras, och man ska bjuda massa folk, och det kostar pengar, och så ska man stå där inför allihopa. Nej, det känns bara jobbigt. Det är inte det att jag inte vill vara gift, vi kan åka till Rådhuset imorgon om du vill.
Vad säger han! Åka till Rådhuset imorgon! Friar han? Är detta the moment I have been waiting for? Det är ju inte alls som jag har föreställt mig. Varken rosa eller luddigt eller ljuv musik.
Tack och lov verkar sambon förstå att han är fel ute, att middagsbordet med barnen inte är rätt läge.
- Nej, det är inget frieri, säger han. Jag vet ju att du vill att jag friar i Paris när vi åker sportbil under triumfbågen med vindar i håret, eller nåt sånt. Men det är liksom lite svårt att få till just nu.
- Äsch, säger jag. Du har ju funderat på det här med frieriet i tio år nu. Du kommer säkert på nåt bra.
Vi har liksom en tyst överenskommelse att det är han som ska fria. Tror jag.
Barnen har storögda följt diskussionen och jag förklarar för dem hur det går till det här med att fria. Att pappa kommer att falla ner på knä och så kommer han att fråga om jag vill gifta mig med honom. Och då kommer jag att säga jaaa! Eller så säger jag nej.
Fyraåringen begrundar detta ordentligt och nästa dag när vi är på väg till dagis säger han:
- Mamma, om pappa frågar dig om ni ska gifta er, då tycker jag att du ska säga ja. Jag tror att det kan vara bra att vara gift.

Har du nån idé om hur sambon ska kunna få till ett romantiskt frieri utan att vi måste åka till Paris? Hjälp honom gärna på traven under kommentarer.