Som föräldraledig träffar man inte så många vuxna människor, om man inte är en latte-mamma och det är inte jag. Många dagar är de enda vuxna jag pratar med fröknarna på dagis och i skolan. De blir en länk till den yttre världen, verkligheten.
I morse var jag den vandrande skolbussen och eftersom det snöat så mycket fick bebisen åka ryggsäck. När vi kom till skolan var det en vikarie som tog emot barnen. Jag småpratade lite med henne, vuxenkontakt. Hon berättade att hon brukar hjälpa till i klassen på fredagar när en av de ordinarie fröknarna är ledig, vilket jag också läst om i veckobreven. Och jag sa väl nåt om att jag hade bebisen på ryggen på grund av all snö.
Sedan gick jag hem och plockade ur diskmaskinen och ammade och ägnade mig åt mina vanliga sysslor innan vips, det var dags att hämta. Eftersom snöfallet slutat och gångvägarna var plogade tog jag vagnen. Jag hämtade sexåringen och när vi gick från skolan passerade en kvinna som sa:
- Nu gick det lite bättre med vagnen va?
Hon log mot oss och jag log tillbaka och mumlade nåt.
Men jag kunde inte koppla vem hon var. Hon pratade ju med mig precis som hon kände mig, och jag som aldrig sett henne förut. Eller hade jag? Och vad menade hon med bättre med vagnen? Bättre än vad?
När sexåringen ropade hej då Ing-Britt efter henne började hjärnan arbeta ännu intensivare. Tydligen kände hon min dotter i alla fall. Och så. Klick. Vikarien. Som jag pratat med ett par timmar tidigare.
Jag är nog inte redo för verkligheten än.

Inlägget skapades den Fredag, Januari 29th, 2010 kl. 20:19 under Uncategorized. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt.