Hej,

Min tonåriga son utsattes förra året för en misshandel. Han blev rånad på sin mobil och slogs blodig.

Jag, som mamma, har tagit den här händelsen hårt. Min son är inte en sådan som bråkar, utan är en känslig, glad och snäll kille. Vi har en mycket bra relation och kan prata om det mesta. Jag har försökt finnas där så mycket som möjligt för honom (han var väldigt kramig en tid efter händelsen), men han vill inte prata med någon kurator och ibland känns det nästan som att jag har ett större behov av att prata om det som hänt än han har. Det är svårt att skilja på sin egen rädsla för hur barnet mår och hans känslor för det som hänt. Samtidigt är jag så rädd att han bär på det här inom sig. Vilka tecken ska man leta efter – hur ska jag veta om han egentligen mår dåligt av det som hänt?

/Anonym tonårsmamma

Hej!

 Att ha blivit utsatt för hot eller våld är ofta mycket jobbigt, både för tonåringen och föräldrarna. Många tankar och känslor väcks och ibland t.o.m. sådana som man inte kunde tänka sig att man skulle kunna få. För föräldern blir det ofta en balansgång, precis som du beskriver, där man behöver försöka skilja på vad barnets behov är och vad som är ens egna behov. 

Kanske har din son känt att han fått tillräckligt med stöd av dig för att komma vidare efter misshandeln. Det är inte säkert att han har behov av att prata mer om det just nu. Jag skulle ändå råda dig att ta kontakt med Stödcentrum för unga brottsoffer som finns i många kommuner i Sverige. Var det finns i närheten av där ni bor kan du t.ex. se på polisens hemsida. Man vet att tonåringar som utsatts för brott ofta har tankar och känslor som de inte tycker att de kan prata med sina föräldrar om, av rädsla att göra dem ännu mer oroliga. På centrum för unga brottsoffer är man proffs på att få tonåringen att släppa ut sådant och bearbeta det så att den kan gå vidare i livet. Kanske kan du få din son att gå med på att i alla fall testa att gå en eller ett par gånger på samtal där. Alla är välkomna dit, oavsett om brottet polisanmälts eller inte. 

Alla människor reagerar på olika sätt när de mår dåligt. Sådant som du kan vara uppmärksam på är om han förändras på något sätt, t.ex. blir mer tyst eller mer arg, inte vill träffa kompisar eller bara vill vara med kompisar etc. En förändring mot hur han brukar vara. Var också uppmärksam på om han börjar undvika situationer han tidigare inte backat inför. Det kan t.ex. vara att sova över hos kompisar eller att röra sig ute på stan. Var också uppmärksam på om han börjar generalisera kring alla som påminner om den som utsatte honom för rånet och misshandeln, t.ex. att alla som kommer från den stadsdelen är på ett speciellt sätt eller liknande. Ta också gärna kontakt med skolan och be dem vara uppmärksamma på förändringar, kanske att han t.ex. får svårare att koncentrera sig eller att han förändrar sitt beteende på andra sätt.  

Kanske behöver du också få stöd någonstans? Att ens barn blivit utsatt för en sådan sak kan vara mycket jobbigt att handskas med, tonåringen ska ju fortsätta att vara tonåring och som förälder behöver man fortsätta att våga ge mer och mer frihet. Det kan vara svårt när man vet vad som skulle kunna hända. Anhörigstöd kan du få genom brottsofferjouren, www.boj.se. Lycka till!

hej jag är en kille på 13 år som på senaste tid har fått konstiga tankar i huvudet alla tankar är negativa. Det är mycket komplicerat men jag ska försöka förklara så gott det går om mitt liv. Jag har sen 3 an haft gott om kompisar och en bästa kompis som jag alltid hållt mig till. Men nu i höstas så började ALLA mina kompisar inklusive min bästa kompis som hänger på dem att stänga mig ute, jag fick inte vara med dem eller komma på fester, hänga med ut på kvällarna som jag brukar och nu ca 6 månader efter det fortsätter det och jag börjar tänka mer och mer negativt. Jag har inga vänner kvar vad har jag gjort för att förtjäna det och hur kan min bästa vän vara så falsk att han hänger på. E det grupptryck som får han att göra det? Jag har ingen mening med livet inga vänner och vill inte berätta för någon känns det som. Och sen några tjejer i min klass känner ett par äldre killar som de alltid hotar att skicka på mig om jag inte göra massa grejer. Jag blir väldigt stressad av det här och har fått blåskatarr och magkatarr i samband med detta och nu är allt så komplicerat i mitt huvud inget är verkligt hjärtat är krossat och känner ingen mening med livet … vad ska jag göra ? tack i för hand,

Hej! 

Jag förstår på ditt mail att du har det väldigt jobbigt just nu. Jag blir mycket orolig för dig när jag läser det du skriver. Jag önskar att jag kunde träffa dig och hjälpa dig men det kan jag inte för jag vet inte vem du är eller var du bor. Jag ska här försöka svara på dina frågor och funderingar i tur och ordning. 

Jag vet inte vad som gör att din kompis nu är med de som stänger dig ute men det kan vara grupptrycket precis som du själv tänker. Grupptryck är inte så ofta vad alla andra säger utan vad man tror att andra tycker och tänker. I mitt jobb möter jag många tonåringar och ofta gör man sådana här saker som din kompis nu gör för att man är rädd att själv bli utanför. Jag kan förstå att man kan vara rädd för det men det gör det ändå inte okej. Kanske förstår han heller inte hur jobbigt det är för dig. 

Tjejerna i din klass begår ett brott, att göra som de gör är olagligt. Det är mycket allvarligt och självklart måste de sluta att göra så. Det är vuxnas skyldighet att göra så att alla elever känner sig trygga i skolan men för att kunna göra något så behöver vuxna få veta vad som händer. 

Du skriver att du känner att du inte vill prata med någon om allt detta som händer dig. Det är vanligt att man inte vill det när man känner sig utanför eller utsatt men det är mycket viktigt att du får hjälp av någon vuxen med dessa olika saker. När man har negativa tankar, som du skriver att du har, så behöver man en vuxens hjälp att vrida och vända på dem så att man inte fastnar i att se på sin situation på bara ett sätt.  

Du måste prata med någon vuxen i din närhet. Det allra bästa skulle vara att du pratar med dina föräldrar. Ofta tror tonåringar att föräldrarna ska bli mer arga eller oroliga än vad de sedan blir när man berättar något sådant här. Om du absolut inte vill prata med dina föräldrar så kan du prata med någon annan vuxen. Exempel på andra vuxna kan vara en lärare, skolsköterskan, skolkuratorn, en tränare, släkting, granne, fritidsledare eller någon annan du har förtroende för. En vuxen måste hjälpa dig att få stopp på det som andra gör mot dig.  

Slutligen vill jag säga att så som det är nu kommer det inte att vara i all framtid. Det enda vi vet om framtiden är att saker och ting förändras och så som du har det just nu behöver inte vara så som du har det om en vecka eller ens om två dagar. Låt inte tjejerna i din klass eller dina gamla kompisar göra så att du inte mår bra, jag förstår att det är så just nu men det går att förändra och det finns hjälp att få. Du är värd att må bra, det är alla! Maila gärna tillbaka till mig igen så ska jag göra mitt allra bästa för att hjälpa dig!  

Med vänliga hälsningar 

Linda

Hej

Vet ej hur vi skall hantera min son som idag är 18 år, vi misstänkte att han provade droger vid 17 års ålder några gånger, hans humör svängde kraftigt och han var lättirriterad. Han träffade nytt kompisgäng som vi inte alls tyckte om. Han gick ut skolan med bra betyg och kom in på NV linje. Han bytte gymnasielinje från NV till Sam-IT på grund av fel val där han själv sa stop och vi hade många möten och diskussioner. Allt gick bra igen, han gick tillbaks till gamla kompisar, skolan gick jättebra men så började vi igen märka kraftiga personförändringar, han var irriterad och började ofta skrika. Han blev anmäld och fälld för misshandel för drygt ett år sedan, rättegången var över nu i höstas och han gjorde samhällstjänst där han skötte sig utan problem. Under tiden inför rättegången isolerade han sig och spelade bara dator i nästan 2 månader. Sedan började han gå ut igen med sina gamla kompisar och festade lite som vanliga tonåringar tills vi kom på honom att röka marijuana och cannabis, vi hittade sönderbrutna cigaretter och kände stark söt lukt på hans jackärm. Vi har hela tiden försökt föra en diskussion med honom och han har hela tiden lovat sköta sig. Har även haft kontakt med skolan nyligen där han sköter sig och har bra betyg än så länge. Men nu vet vi ej hur vi skall hantera saken längre, vi har hittat droger hemma och idag hittade jag pengar (3500kr) i hans rum. Vet inte hur vi skall hantera det med honom. Skall vi försöka en sista gång att prata med honom eller ta hjälp? Vi som trodde allt var bra, han träffade nyligen en jättefin tjej som han verkar tycka mycket om. Vi har ställt upp för honom så mycket som en förälder kan men vi börjar känner oss lite maktlösa. Kan tillägga att vi har två barn till, en son till på 20 år och en dotter på 15 som det går bra för som vanliga tonåringar, med lite trots och tonårsproblem. Vad kan vi göra? Har försökt hålla det inom familjen än så länge, bara en god vän vet lite vad som pågår, han har försökt stötta oss. Har även en god vän som är polis men har inte vågat berätta för honom. SNÄLLA behöver råd, hjälp, vill INTE att min son skall hamna mer snett och inte komma ur detta.

Hej!

 Jag tycker att det låter som att din son behöver hjälp omgående. Troligtvis missbrukar han fortfarande och ett missbruk kan vara mycket svårt att bryta på egen hand. Som ni redan märkt så går det inte alltid att lita på löftet om att han ska sluta. Jag tycker inte att ni ska vänta. 

Ni kan få hjälp genom att vända er till en beroendemottagning för ungdomar där ni bor. De är proffs på att möta tonåringar och deras föräldrar i sådana här situationer. I Stockholm heter mottagningen Maria Ungdom, om ni bor i någon annan kommun så kan du vända dig till din vårdcentral eller din kommun för att få reda på var i närheten det finns en sådan mottagning. 

Narkotikan och pengarna ni hittat hemma kan tyda på att er son nu säljer narkotika. Jag har mött många tonåringar som missbrukat och sedan börjat sälja narkotika och ofta har de tänkt att försäljningen ska finansiera de droger de själva ska använda. Många av dem har hamnat i skuld hos dem som förser dem med drogerna när det blivit svårt att inte använda mer än de har råd med.

 När det gäller om ni ska kontakta polisen eller inte så förstår jag att det inte är ett helt lätt val för er. Min erfarenhet är ändå att det inte hjälper att skydda sin tonåring från att ta ansvar om man vill att missbruket och beteendet ska brytas. Ni har också hittat narkotika och pengar som troligtvis kommer från narkotikaförsäljning och det behöver ni lämna till polisen, det är det enda lagliga sättet att bli av med det på. Förhoppningsvis leder det också till att de som försett er son med narkotika inte kan förse andra tonåringar med det fortsättningsvis.  

Slutligen vill jag att ni ska veta att ni inte är ensamma, det finns många andra föräldrar som är eller har varit i er situation. På nätet finns många forum för föräldrar med barn som missbrukar. Sök gärna kontakt med andra föräldrar för att få stöd. Lycka till!

Hej!

Vi har en son som går ut nian i vår. Vi bor på en ort där pojkarna har sämre betyg än flickorna. Detta har diskuterats i massor och hur får man pojkarna motiverade att plugga. En stor del av eleverna går också ut med IG. I skenet av detta försöker föräldrarna pusha sina pojkar. Nu senast var det en mamma som berättade att de hade gett sonen en skoter, kravet var minst G i alla ämnen. En annan pojke får 1000 kr per MVG. Det är bara två exempel av fler belöningar. 

Vår son diskuterar detta med oss. Han undrar vad han får av oss. Sist svarade jag att han kommer att få en present men den hade han fått oavsett om han hade MVG eller IG i alla ämnen. Bara att ha gå ut nian och att han är en alldeles underbar pojke, tycker vi, ska uppmärksammas. Det kanske inte var det mest genomtänkta svar kan jag säga nu i efterhand. Vår son har inga problem han kommer att gå ut med åtskilliga MVG. Han undrar om vi kommer att betala honom för de MVG han tar. Här kan vi väl tycka att det är jättebra att han är duktig men kunskap ska inläras för att lägga en grund för ev högre studier och sig själv tycker vi. Hur gör vi? Ska vi betala honom för ett bra betyg eller ska vi låta bli? Det här är svårt när omgivningen runt oss har ett belöningssystem. Vi har försökt resonera om detta med andra föräldrar men jag känner att vi är ensamma i vårt ställningstagande 

Jag känner ett grupptryck och hur ska vi resonera? Vi behöver nog några kloka synpunkter från annat håll.  

Med vänliga hälsningar  

Föräldrar i glesbygden 

Hej!

 Jag tänker precis som du att det inte borde vara belöningen som gör att barnen satsar på att klara skolan utan att de hittar sin motivation i att högre betyg ger mer kunskap och större valfrihet när de ska söka gymnasiet. Högre betyg ger också större valfrihet i yrkesvalet efter gymnasiet. Detta är ju dessvärre inte alltid så lätt att orka ta in om man är en skoltrött tonåring. 

Jag tänker att föräldrar som belönar sina barn med pengar eller presenter för betygen nog gör det för att de ser att det är en motivation som fungerar för just deras barn. Kanske upplever de att de försökt allt annat men att det inte fungerat. Och det är klart att om man kämpar sig till ett högt betyg så förtjänar man att bli uppmärksammad för det, kanske också belönad. 

Jag har tidigare stött på den här frågan flera gånger men jag har aldrig hört om så höga summor för betygen som du berättar om. Jag tror att man måste resonera lite kring detta innan man bestämmer sig för att genomföra det systemet. Till exempel, gäller det bara nu i 9:an eller kommer det att fortsätta att gälla även i gymnasiet? 1000 kr är väldigt mycket pengar. Om er pojke som inte har så svårt för sig och uppnår MVG i flera ämnen får fem stycken MVG, ska han då få 5000 kr i slutet av varje termin? Och om han sedan höjer sina betyg, ska han då få 6000? 7000? Om det inte gäller i gymnasiet, hur ska man då istället göra som förälder för att hjälpa sin tonåring att hitta motivationen? Man ska inte heller glömma att mycket pengar är en riskfaktor för tonåringar, bl.a. för alkoholkonsumtion. Alkoholkonsumtion hos tonåringar är i sig en riskfaktor för en mängd andra riskbeteenden. 

Du beskriver att ni som föräldrar inte tycker att det här med belöning känns rätt för er. Ni har ju också en son som faktiskt klarar skolan utan att ni bestämt belöningar i förhand. Jag tycker att ni ska lyssna på er magkänsla om att detta är något som ni inte vill göra. Fundera över om det verkligen är så att alla pojkar i er sons omgivning har föräldrar som tillämpar detta belöningssystem eller är det bara en del som är tongivande? Grupptryck fungerar ju ofta så att ens egen bild av hur alla andra är eller gör skapar ett minst lika starkt tryck som vad andra egentligen säger. Kan det finnas andra föräldrar som inte heller vill göra på det här sättet, eller inte har råd, men som inte pratar högt om det? Kanske finns det också en mellanväg? Precis som du sagt till er son, att han gått ut 9:an kommer ni att uppmärksamma, går det att hitta ett sätt som känns bra för er och som inte är styrt av hur de andra familjerna gör? 

Om ni väljer att inte införa ett belöningssystem så förklara för er son varför ni kommit fram till att ni inte måste göra som andra familjer gör. Resonera gärna kring det grupptryck ni känt och varför ni ändå valt att göra annorlunda. Det är inte säkert att er son blir särskilt förvånad, han känner er och vet säkerligen att detta inte är något ni skulle införa på eget bevåg. Han kanske bara testade för att se om han skulle kunna få igenom ett belöningssystem trots att han egentligen inte behöver det för att klara skolan. Lycka till!

Hej !

Har även en 18-årig son som vi (jag och min man) knappt märkt att han helt plötsligt är 18 år inga som helst tonårsproblem över huvudtaget, han bara ÄR och båda våra barn har ju förmodligen fått exakt samma uppfostran, regler och krav. Redan när vår dotter var i 2-4 års ålder brukade jag och min man säga, JAHA tänk när hon blir 16 år då får vi lite att bita i vilket verkar stämma.

Med vänlig hälsning

C 

Hej!

 Ja, jag känner igen detta! Jag träffar många tonårstjejer som har samma beteende som din dotter och jag har haft kontakt med många föräldrar som undrat ungefär detsamma som du.

 I tonåren utvecklas personligheten och plötsligt blir det viktigt att vara lik dem man vill identifiera sig med och olik dem man inte vill vara som. Självkänslan sviktar ofta och det blir viktigt hur andra ser en. Min erfarenhet är att det särskilt är i början av tonåren som sminket för en del tjejer blir livsviktigt. Det brukar gå över men kan under tiden det pågår skapa problem på morgnar och ibland också efter gymnastiken i skolan då rasten kanske helt enkelt inte räcker till för att göra om sminkningen igen.

 Jag tänker att det inte är så mycket ni kan göra angående sminkningen. Hon vill se ut så och det är uppenbarligen mycket viktigt för henne just nu. Det viktiga tänker jag är att istället ofta ge henne positiv uppmärksamhet så att ni blir motvikt till att utseendet är viktigast. Visa att ni tycker om henne för den hon är och att ni gärna vill vara med henne. Påpeka inte att hon sminkar sig mycket utan säg hellre att du förstår att hon gillar att ha sitt smink och att du inte bryr dig om vilket, du tycker att hon är världens finaste både med och utan smink. Prata också gärna med henne om att frukosten och att få med sig rätt saker på morgonen är viktigt, nu när sminket och håret tar så mycket tid så behöver ni komma på ett sätt att lösa det. Fråga henne hur hon kan göra för att allt ska hinnas med, kanske har hon egna förslag? Försök att prata med henne med fokus att hjälpa henne att lösa det. Kan ni förbereda något kvällen före som är lätt att äta på morgonen? Kan hon packa allt hon ska ha kvällen före?

Om du vill att din dotter ska ta till sig det du beskriver kring hygienen och hennes hår så föreslår jag att du funderar över om någon annan kan vara ett föredöme när det gäller det, utan att kritisera henne så att hon känner sig påhoppad. T.ex. kanske hon lättare skulle ta till sig råd om håret från en frisör? Kanske har hon lättare att ta till sig det om någon annan pratar om det eller helt enkelt bara visar hur den brukar göra?

 Mobiltelefonen som sitter som fastvuxen i handen är också en fråga som jag tror att många tonårsföräldrar funderar över. Tonåringar använder sms som ett sätt att föra en dialog med varandra, ungefär som en chat, därför blir det ofta många sms som ska skickas och tas emot under en dag. Det viktiga med det tycker jag är att hjälpa tonåringen med en struktur kring detta. På lektionstid, på natten och när man sitter och äter tänker jag att föräldrar behöver sätta gränser för mobilen så att den tiden kan vara lugn. Smsas det på lektionstid så ta gärna lärarna till hjälp och bestäm på ett utvecklingssamtal att mobilen ska lämnas i skåpet eller lämnas fram till läraren i början av lektionen. Det är mycket vanligt bland de tonåringar jag träffar att de vaknar ofta på nätterna för att ta emot samtal på mobilen och besvara sms. Det fungerar sällan att få tillräckligt med sömn för att orka skolan då. Jag tänker att en tonåring behöver hjälp av sina föräldrar att bestämma att det inte är ok och att telefonen antingen bör vara avstängd på natten eller vara på men inte i rummet. Ta gärna hjälp av tonåringens kompisarnas föräldrar om regler kring detta. Vid middagen kan man ha en regel att ingen i familjen svarar i mobiltelefonen.

 Vad gäller respektlösheten mot er så för en diskussion när ni är sams. Prata utifrån dig själv och vad du upplever, utan att anklaga henne, då är det lättare för henne att ta till sig det du säger. Ofta är tonåringar som säger otrevliga saker till sina föräldrar inte heller själva särskilt nöjda med det. Att på ett vuxet sätt i ett samtal förklara att man ibland blir ledsen för det hon säger kan hjälpa tonåringen att förstå att beteendet har en konsekvens. Förhoppningsvis gör det att tonåringen i alla fall ibland kan låta bli att uttrycka dessa saker. 

Det låter som att din dotter har många fungerande saker i sitt liv, skolan, träningen och bra kompisar, Uppmärksamma hennes prestationer och se också till att uppmärksamma henne som person. Har hon spelat en bra match så beröm henne för spelet men också för att hon spelar schysst, t.ex. Försök också att spendera så mycket tid med henne som möjligt för att balansera den negativa uppmärksamheten hon får när ni bråkar. Lite tid ofta är bättre än mycket tid sällan. 

Du skriver att du tror att din stora kille och din dotter fått lika uppväxt och uppfostran. Jag tänker att det nästan alltid skiljer sig mellan hur uppväxten ser ut för olika syskon eftersom de föds i olika perioder i föräldrarnas liv, första barnet är enda barnet medan småsyskon har storasyskon omkring sig från första början etc. Som förälder utvecklas och förändras man också och omvärderar kanske saker som har med barnen att göra, saker som man inte tyckte var viktiga med första barnet kanske känns viktiga med andra eller tvärtom. Människor har olika personligheter och dina barn kanske helt enkelt är olika. Er iakttagelse av att er dotter redan som liten hade ett humör, eller vad det nu var som fick er att redan då förutspå en tuff tonårstid, talar ju för det.  

Till sist vill jag säga att er situation säkerligen kommer att förändra sig, 16-åringar brukar inte bete sig likadant som de gjorde som 14-åringar. De allra flesta tonåringar brukar klara sig bra genom tonåren men vi vuxna måste ju finnas där genom hela den tiden för att inget allvarligt ska hända på vägen. Även om kompisar, mobilen och datorn ofta fortsätter att vara superviktiga under hela tonåren så brukar det lugna sig ju äldre tonåringen blir. Lycka till!

Hej Linda!

 Jag är mamma till en 15 åring tjej och vi har alltid haft en bra och nära relation. 

Jag har själv inte haft så nära relation med min mamma och flyttade dessutom hemifrån när jag var 16 år. Av den anledningen har det varit viktigt för mig att alltid finnas där för min dotter och att hon ska känna att hon alltid kan lita på och räkna med mig. Hon anförtror sig en del åt mig och jag känner mig glad för det förtroendet.

 När hon var 12 började hennes frigörelseprocess från mig och det har varit en del bråk och skrik, men ingenting som vi inte kunnat lösa. Jag är skild från hennes pappa sedan hon var 3 år gammal och de har en bra relation. Ett problem är att han och jag haft svårt att enas om konsekvenser när det varit något stort som hänt. Han har en annan syn än mig på när och hur hennes beteende bör få konsekvenser. Och har jag tex sagt åt henne att hon inte får sitta vid datan som en konsekvens att hon inte gör sina läxor, då har hon gått hem till honom där det är ok. Ofta tror jag att det handlar om att han bara inte vill göra som jag tycker. Han menar också att han inte kan bestraffa henne för något som inte han har med att göra. 

 Under det senaste halvåret har hon mer och mer börjat vara med kompisar ute sent på kvällar. Hon mig har hon alltid en tid då hon måste vara hemma. Inte så att jag säger att hon alltid ska vara här 22.00 utan vi kommer fram till vilken tid som är rimlig utifrån vad hon ska göra.

Hos hennes pappa kan hon komma och går som hon vill vilket lett till att hon tillbringar varje helg hos honom och hos kompisar. Jag förstår att en 15 årings värld kretsar kring kompisar, men det är ändå frustrerande när det känns som hon ser hemma som ett hotell och möjligtvis restaurang. Är det för mycket begärt att hon ska delta i middagar och vara hemma någon kväll ibland?

 Min dotter blir alltid sur och arg om jag säger till henne om något, hon är av den uppfattningen att hon har rätt i allt oavsett vad det gäller. Hon visar ingen respekt för mina saker utan tar saker utan att fråga. Oftast är det sista gången jag ser just den saken hon lagt beslag på. Jag säger att det inte är ok, men det bryr hon sig inte om.

 Efter att vi bråkar med varandra kan hon säga att hon förstår att det inte är ok som hon beter sig, hon är ångerfull och ber om ursäkt, men så nästa gång är det samma visa igen. 

Hon får hela sitt barnbidrag av mig, samt att hon får närmare 1000:- av sin pappa. Dessutom brukar jag betala frisörbesök och andra större kostnader. När vi någon gång diskuterat att hon får barnbidraget säger hon bara att “det är ju inte dina pengar jag får” 

På senaste tiden har hon allt oftare betett totalt respektlöst mot mig, och i går urartade det hela från kränkningar till fysiskt våld. Hon hade varit hemma hela dagen och skulle träffa kompisar på kvällen. Vi hade gjort mat här hemma och ville att hon skulle äta med oss. (Jag är omgift sedan några år tillbaka). Så av lika anledningar fick hon tidsbrist och blev jättestressad. Maten stod på bordet och vi väntade på henne. När jag gick för att fråga var hon var, skrek hon att hon inte skulle hinna äta, varpå jag lugnt svarade att det inte skulle vara aktuellt att träffa kompisar om hon inte först åt middag med oss. Hon kom förvisso till bordet, men var otrevlig och sur, jag sa lugnt till henne att det inte var ok att bete sig så, då hon haft hela dagen på sig att göra sig i ordning. Hon lämnade då bordet och jag kände att det bara var nog, jag gick för att prata med henne och hon skrek att jag var efterbliven och att jag minsann inte var så perfekt. När jag sa att det inte längre var aktuellt att träffa sina kompisar den kvällen, hände något jag aldrig trott var möjligt. Hon började slå mig på armarna och bröstet, och slutade inte utan bara slog och slog.

 Jag står nu helt handfallen. Jag pratade med hennes pappa i går kväll och han tycker inte att händelsen skulle få konsekvensen av indragen månadspeng eller utegångsförbud.

Jag känner att jag måste göra något för att hon ska förstå att det inte är ok att bete sig så.

Jag är samtidigt orolig för henne, då jag känner att går hon över gränsen och tar till fysiskt våld, då mår hon inte bra. Men hur ska jag göra för att backa och få henne att förstå att det går inte att göra vad som helst och samtidigt vara ett stöd för henne. 

Just nu tycker jag så illa om mitt eget barn, eller snarare om hennes beteende, att jag inte ens vill ha henne i min närhet. Jag vet att det är hemskt att säga så, men det innebär ju inte att jag inte älskar henne för det. Jag vet ju också att det förmodligen är nu hon behöver mig som mest.

 Förtvivlad mamma

Hej!

 Jag tycker inte alls att det är hemskt att tänka att du inte vill vara med din dotter just när detta hänt, det är nog snarare mänskligt. Men precis som du själv ser så behöver hon dig antagligen som mest just nu. 

Visst måste det bli konsekvenser av det som hände. Jag tror inte att bestraffningar i form av indragen månadspeng eller liknande är det som fungerar bäst utan jag tycker att du ska prata med henne. Förklara att du vill att ni pratar om detta eftersom det är mycket allvarligt. Fråga henne hur det kunde bli så? Var noga med att förklara att du älskar henne lika mycket som alltid men att detta gjort dig oerhört omskakad och att du aldrig kommer att acceptera det beteendet. Om hon inte vill se allvaret i det så fråga henne vad hon skulle tyckt att du skulle göra om det hade varit din sambo som gjort samma sak, mot dig eller mot henne? Fråga henne också gärna vad hon tycker att du ska göra om det skulle hända igen. 

Försök också fråga henne vad som hände i henne. Jag tänker att något gjorde henne så desperat när du sa att hon inte fick gå ut så att hon tog till våld. Vad var det som var så viktigt den kvällen? Har hon någon förklaring? Även om det förstås inte kan finnas något som ursäktar våld så kanske det kan öppna upp en dialog om vad som hände och om vad hon gör med sina kompisar. 

Jag tycker att dina regler verkar var tydliga och rimliga. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att alla i familjen hjälps åt med saker hemma även om en tonåring inte behöver göra lika mycket som de vuxna. I stort behöver det inte betyda så mycket att du och din dotters pappa har olika regler hemma men när det handlar om att den ena förälderns regler eller brist på regler innebär att tonåringen skulle kunna fara illa så behöver man söka hjälp för att komma överens. En 15-åring behöver man ha koll på så att den inte fattar beslut som skulle kunna innebära att den utsätter sig för risker. Er dotter har inte så stor livserfarenhet och behöver er livserfarenhet för att balansera upp det. Du har också sett en oroväckande förändring hos henne på senare tid vilket också måste tas på allvar och kring det behöver ni samarbeta. Er dotters beteende kan vara ”bara” en besvärlig tonår som eskalerat på sistone men jag tänker att ni också måste fundera om det kan bero på något annat så att ni inte missar något. Min erfarenhet är, precis som din tanke om det, att en tonåring som slår sin förälder inte mår bra och ni behöver ta reda på varför det är så. Har något hänt henne, hur har hon det i skolan och med kompisarna? Att en tonåring har mycket pengar att röra sig med är också en riskfaktor för missbruk, även det tycker jag att ni ska fundera över, finns det några sådana tecken? 

Jag tycker att du och din dotters pappa ska söka hjälp för att prata om detta, det underlättar ofta om en tredje person håller i samtalet. Ta kontakt med kommunen för att få prata med familjeterapeuter eller hör efter om de har någon föräldramottagning eller liknande. Ni har säkerligen båda lika stor vilja att inget ska hända henne och det kan ni utgå ifrån, sedan har ni olika syn på hur ni ska vara föräldrar till henne. I detta läge tänker jag att ni behöver slå era kloka huvuden ihop. 

Om din dotter behöver någon att prata med så ta reda på om skolan hon går i har en kurator som hon kan träffa. En skolkurator tar också ofta emot föräldern och tonåringen tillsammans om ni skulle vilja det. Ungdomsmottagningarna har också kuratorer. Ni kan också vända er till BuP, Barn- och Ungdomspsykiatrin. Om ni misstänker missbruk så ska ni vända er till en beroendemottagning som vänder sig till tonåringar, var det finns kan ni få svar på av kommunen eller er vårdcentral. Lycka till!

Hej.
Jag är mamma till ett tvillingpar pojke/flicka..13 år. Jättefina barn
Jag är skiljd från barnens pappa, och våra barn har bott varannan vecka sedan dom var 6 år gamla..Jag har levt för att barnen ska må bra, och dom är jättefina barn. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dom mår bra ( det kan man ju inte helt veta liksom, men ändå)
 
Nu vill min dotter bo 2 dagar extra hos sin pappa, och visst är jag glad att hon har en trygg och bra relation till sin pappa, för det är bra att tjejer har det för sin trygghet och självkänsla osv..
 
Problemet är att jag blir så ledsen och jag känner mig så bortvald på ngt sätt.Jag vill inte sätta käppar i hjulet för henne, och jag har sagt att hon är välkommen att bo hos mig när hon vill de 2 extra dagarna jag förlorar med henne nu. Inte nog med att man mått dåligt i 6 år, för att man bara lever på 1/2 tid med sina barn, nu får jag ännu mindre tid med henne..
 
Jag vet inte hur jag ska tänka i detta, varför blir jag ledsen? Hur ska jag liksom tänka positivt med hennes önskemål? Snälla, stärk min självkänlsa..? Snälla hjälp mig. Jag känner mig som en dålig mamma. ( jag har redan ganska dålig självkänsla egentligen , även om man inte skulle märka det på mig).
 
Kan hon göra så här för att straffa ut mig på ngt sätt??? Hon är ju trotts allt tonåring. Har redan lite problem att släppa taget om mina barn, och dom “försvinner” liksom mer och mer från en nu när dom blir äldre.. En ny tid måste liksom ta form , lite som på samma sätt som när man fick dom. Det är jag medveten om, och att mkt ligger på mig själv att jag måste skaffa mig ett “nytt” liv vid sidan om mina barn, och inte leva genom dom, men det är egentligen en helt annan historia.
 

Det som är nu är, varför jag känner som jag gör för att hon vill bo mer hos sin pappa ??
 
Blev lite mkt .. men jag hade nog mkt på mitt hjärta–
 
mvh Från  mamma som känner sig liten och väldigt rädd just nu.

Hej!

Jag tycker inte att det är konstigt att du känner sorg över att du ska ha din dotter mindre tid hos dig än tidigare. Jag tycker heller inte att du ska anklaga dig själv för att du känner så. Många situationer i livet väcker motstridiga känslor. Det är okej att både vara glad för att din dotter har en bra relation med sin pappa samtidigt som du sörjer att hon väljer att vara mindre hos dig.

Om du inte redan har sagt det till henne så tycker jag att du ska berätta för din dotter att du har motstridiga känslor. Förklara gärna att du är glad för att hon har det så bra med sin pappa att hon vill vara där mer och att det är okej men att du förstås helst skulle vara med henne alla dagar. Jag tänker att det är bra att uttrycka det för om du bara låtsas vara glad för hennes skull så kanske hon undrar hur det kommer sig att du så lättvindigt tycker att det är bra att hon är mindre hos dig. Det är också bra att prata med sina barn om att det är normalt och inget fel att ha motstridiga känslor, det ryms sällan bara en känsla i en situation.

Du skriver ingenting om att din dotter valt att vara mer hos sin pappa p.g.a. konflikter med dig eller liknande. Om jag förstår dig rätt är i så fall din känsla av att bli bortvald inte kopplad till att din dotter faktiskt väljer bort dig utan det finns andra skäl till att hon väljer att vara mer hos sin pappa. Du beskriver också att du har låg självkänsla och att du behöver skapa meningsfull tid för dig själv, tid som inte kretsar kring barnen. Kanske skulle du behöva prata med någon om detta. Många kommuner har föräldrastöd i form av föräldramottagningar eller liknande. Kontakta gärna din kommun och fråga om det finns något sådant där du bor. Du kan också söka kontakt med en kurator på vårdcentralen eller en privat terapeut.

Vi vet inget om framtiden, inte ens vad som händer om fem minuter. Det enda vi vet är att livet förändras och att så som det är just nu inte behöver vara så som det är sedan. Just nu vill din dotter vara mer hos sin pappa men bara för att det är så nu behöver det inte betyda att det kommer att vara så för all framtid. Kanske ändrar hon sig igen och vill vara två extradagar hos dig istället. Lycka till!

Hej,

Vi har en dotter som fyller 15 i år, går i 8:an.

Hon har två äldre bröder som inte bor hemma längre, den yngsta flyttade för två år sedan. De bor i Göteborg båda två, 50 mil härifrån. Med andra ord har hon blivit ett ”ensambarn” efter att ha varit van med att vårt stora hus varit fullt med aktiviteter och ungdomar.

Hon har tidigare varit väldigt mörkrädd, och överhuvud tagit inte velat vara ensam hemma. Till viss del är hon fortfarande rädd, men viljan av att slippa oss driver henne till att stålsätta sig mot rädslan.

Vi har ständiga konflikter. Om det mesta.

Om tiden framför datorn och MSN chatt, läggningstider som aldrig hålls, läxläsning. Hennes betyg var inget att skryta över, G i allt, och det var ju bra. Men hon har mer kapacitet om hon anstränger sig. Men det är hårt arbete som krävs, för hon tillhör inte dem som kan läsa en text en gång och sedan komma ihåg.

Hon är ständigt sur. Hälsar knappt, vill inte göra något med oss, kan däremot ägna timmar i telefon.

Hon tycker det mesta är fel med oss. Vi är gamla, tråkiga, säger fel saker, vi är ”för på”, vi låter för mycket, vi tjatar, vi är pinsamma.

Helst av allt vill hon ha ett jämnårigt syskon, så att hon slipper vara ensam med oss.

Känns som att vi duger bara när plånboken skall fram, eller då hon vill ha hjälp med mobilen, handla kläder eller liknande.

Över nyår följde hon med oss till Småland till vänner, trots protester, och det gick så bra. Hon var så trevlig och go, allt gick jättebra, så vi sa till varandra att nu har det nog gått över.

Men nu har skolan börjat igen. Hon har snart fysikprov, jag har bett henne ta fram en planering hur hon skall läsa, och att tid skall finnas för genomgång. Häromdagen blev det världens bråk. Igen. Vi blev osams över böckerna, över det mesta som grott de senaste dagarna.

Jag bad sedan om ursäkt. Bad henne om att planera bättre, att vi inte skall sitta så sent på kvällen då vi båda är trötta. Jag kan förstå att hon inte har en susning om vad hon har läst. Hon går upp mellan 6 och halv sju för att bli färdig i tid! Inte konstigt att hon är trött. Så jag bad henne göra sig i ordning o lägga sig, så att vi kunde ta nya tag nästa dag. I stället blev hon kvar framför datorn. Jag får då till slut ett rabiatanfall. Helt idiotiskt naturligtvis.

Vi försökte till slut resonera, varför jag blev arg, att jag inte står ut med att hon är så sur, att hon skjuter upp skolarbetet. Frågar henne vad hon själv tycker. Hon svarar inte. Men skriker sedan tillbaka att hon vill ha mer egen tid så hon slipper vara med oss, vill ha tillbaka sina brorsor.

Eftersom hon inte vill göra något med oss så har hon så mycket egen tid utan oss.

Men vi kan inte ha det så här. Äktenskapet knakar över dessa bråk. Vanligtvis är det jag som behåller fattningen och försöker förstå henne – hon är säkert en ytterst normal tonåring – men min man har svårare att behärska sig. Hon är mest svår mot honom vanligtvis. Jag gör vad som helst för att bli en bra tonårsmamma, bara jag vet hur jag skall bära mig åt.

Att ha ett barn som vantrivas så hemma är fruktansvärt. Att vi är gamla, att vi inte kan ge henne några syskon är tyvärr inte något vi kan göra åt. Att ha ett barn som skall minnas sin barndomstid som gräslig känns som ett stort misslyckande.

Vi älskar henne så mycket. Kanske för mycket eftersom hon är en sladdis. Önskar bara att vi kunde få lite respekt tillbaka.

Vi har ju haft två tonåringar tidigare, men kan inte minnas att det var så här svårt.

Hej!

Det första jag tänker när jag läser ditt brev är att ni inte ska tro henne när hon säger alla dessa saker till er! Hon är tonåring och mitt i frigörelsen. Även om det är beklagligt att hon väljer att säga så sårande saker så kan det hjälpa att förstå att det är just för att såra som hon gör det, inte för att det är sant. Genom att kritisera er understryker hon att hon är en egen person och inte som ni (vilket inte heller behöver vara sant men troligtvis viktigt för henne just nu). Det kanske också kan vara skönt att veta att den här tiden går över. Det är ofta en stor skillnad på hur en 14-åring och en 16-åring agerar.

Jag tycker att det låter som att du är en bra tonårsförälder. Du försöker hjälpa henne att klara skolan, att lära sig planera för sina studier och du vill inte att hon ska vara uppe för sent. Jag tycker att det är helt rimliga saker. Att du känner dig kränkt av hennes sätt och att du blir arg är inte heller konstigt. Jag tycker inte att det ska vara ett mål att aldrig bli arg. Och känner du att du blivit argare än vad som var rimligt så kan du förklara och be om ursäkt, precis som du beskrivit att du gjort. Du är mänsklig och vi människor kan inte göra allt perfekt men vi kan ta ansvar att försöka rätta till om vi överreagerat eller gjort något fel. Jag tror att du lär din dotter mer om livet på det sättet än om du aldrig skulle bli arg på henne trots att hon beter sig dåligt.

Vad bra att ni tog med henne över nyår. Då fick ni se en annan sida av henne som kanske är lätt att glömma när ni bråkar som värst. Försök att göra fler sådana saker. Då får ni en paus från alla bråken som gör att ni kan hämta lite kraft. Låt henne inte bestämma att hon inte ska följa med när ni ska göra saker. Självklart ska hon ha kompistid och egen tid också men tiden med er är jätteviktigt för att inte all er gemensamma tid ska präglas av bråk om läxor och tider. Försök att ta med henne på ärenden, när ni ska handla etc. Att åka bil en lite längre stund tillsammans brukar vara bra, då kan man prata utan att behöva titta rakt på varandra. Ett knep för att få igång en kommunikation är att vara helt tyst tills tonåringen börjar prata. Försök då att följa tonåringen i samtalet, delta men utan att ifrågasätta eller att ta över samtalet. Det kan leda till ett bra samtal som kan vara början till lite bättre kommunikation.

Min erfarenhet är att tonåringar som bråkar mycket med sina föräldrar ofta har dåligt samvete över att de säger elaka saker i bråken. Prata gärna med henne någon gång när ni är sams om att det är jobbigt att höra det hon säger till er. Förklara gärna att du vet att detta har med tonåren att göra och att hon får vara arg men att du blir sårad av det hon säger. Prata bara utifrån hur du upplever det, utan att anklaga henne, så är chansen större att hon kan höra vad du säger och ta till sig det. Förhoppningsvis gör det att hon i allafall försöker förändra det lite.

Det är också viktigt att balansera upp all negativ uppmärksamhet er dotter får när hon inte gör läxorna etc med positiv uppmärksamhet. Uppmärksamma henne för allt hon gör bra även om det är självklara saker som att duka av bordet eller lägga tvätt i tvättkorgen.

Känner du och din man att ni vill ha mer stöd i hur ni kan göra annorlunda när ni hamnar i konflikter med er dotter så har många kommuner idag föräldrakurser. Ring er kommun och fråga, om det inte finns där så kanske det finns i någon närliggande kommun. Skolsköterskan (och skolkuratorn om det finns en sådan) i er dotters skola kan också veta var ni kan vända er för att få sådant stöd.

Kanske behöver ni också stöd för att orka hålla liv i ert äktenskap mitt i alla konflikter. I kommunen brukar det finnas familjerådgivning, Vissa kommuner har också speciella mottagningar för föräldrar. Även på BuP, Barn- och Ungdomspsykiatrin kan man få stöd som förälder.

Sist vill jag uppmana dig att fortsätta att vara noga med att hon ska sköta skolan och annat som är viktigt. Årskurs 8 är ofta tuff eftersom det är första året med betyg men också ett år som inte har ett tydligt mål, det är liksom bara ett år mitt emellan. Förhoppningsvis kommer hon själv i 9:an att förstå att slutbetygen närmar sig och att hon måste klara skolan om hon vill kunna välja vad hon ska komma in på i gymnasiet. Och att låta henne planera själv verkar ju inte vara ett alternativ eftersom hon visar att hon inte klarar det själv just nu när så mycket annat är viktigt och upptar hennes tid. Lycka till!

Hej!
Vi har en 14-årig kille, som bokstavligt talat suger energin ur oss. Han är oftast på ett dåligt humör. Han klagar nästan alltid på sin 10-åriga lillasyster. Det har tom gått så långt, att vid mattiderna tar hon sin tallrik och sätter sig på sitt rum, för hon orkar inte med hans ständiga tjatande och klagande. Vi har försökt att prata med sonen om hans beteende, men han har väldigt svårt att lyssna. Han skyller istället på, att vi är alltid så 0rättvisa, att lillasystern hon får minsann göra som hon vill, henne klagar vi eller säger vi aldrig till. Han säger, att hon är favoriten och talar ofta om för oss “säg till henne då”. Han tar på sig en vuxenroll och försöker uppfostra sin lillasyster, fastän vi säger till honom, att det är vi som tar hand om det. Vi har talat om för honom, att man ibland ska nonchalera ett beteende, tex om lillasyrran gör något, som 14-åringen uppfattar som jobbigt, men han tar ändå över situationen, och låter oss inte uppfostra. Då vi försöker prata med honom blir han ofta högljudd. Det går liksom inte, att prata på ett moget sätt. Har flickan tagit en glass mer ur frysen än honom, river han upp jorden och kräver att han ska ha någon kompensation, han blir även aggressiv mot syster och skriker åt både henne och oss, att vi ska “Skälla” på henne! Jag som mamma har gått sk Tonårsutbildning, för att förstå och
lättare hantera en tonåring och jag jobbar själv med barn, men med vår son går det ju inte att tex sitta och prata igenom, hur vi ska vara mot varandra mm. När sonen var yngre var han inte så intresserad av kompisar spelade dock handboll och fungerade bra i laget. Under första åren i skolan upplevde han att han var mobbad, fastän det egentligen inte fanns något att “ta på”. Andra i skolan förstod inte varför, han kände sig mobbad. Han anser sig alltid ha blivit orättvis behandlad, av såväl vissa lärare som av oss, fastän vi verkligen inte gjort någon
som helst skillnad på våra barn. Vi är så ledsna, och det tar väldigt mycket på vårt äktenskap, att aldrig kunna umgås på ett normalt sätt, utan att det blir bråk. Vi har funderat på om han kan sakna något i kroppen, typ vitamin, som gör honom så här “tråkig”.Snälla har du något tips för oss, så vi ska kunna ha det lite drägligare i vår familj?!

ps vi har försökt att han skulle kunna gå och prata lite med kuratorn på skolan, om han inte mår bra, men han tvärvägrar!

Hej!

Det låter som att er son ofta känner sig förorättad, mer än vad som är rimligt. Det måste vara väldigt jobbigt att gå genom livet och känna det som att man alltid blir orättvist behandlad.

Jag förstår på ditt mail att ni försökt att handskas med detta på olika sätt, ni försöker förklara, resonera och du har gått föräldrautbildning för tonårsföräldrar. Eftersom hans upplevelser av oförrätter inte verkar förändras av allt det ni gjort så tänker jag också att ni måste fundera på om det kan vara något annat som gör att han blir så rigid i detta. Att han inte vill gå till kuratorn förstår jag, killar i den åldern brukar inte vara så pigga på det, dessutom måste det vara svårt för honom att se varför han skulle gå när han tycker att det är andra som har fel.

Jag får lite funderingar kring hur han fungerar när han inte är hemma? Har han kompisar? Du nämner att han känner sig orättvist behandlad av lärare, hur fungerar skolan i övrigt? Hur går det när ni träffar vänner och släkt? Jag tänker att om detta att han känner sig utsatt och orättvist behandlad går igenom i alla situationer så kan man fundera över varför han har sådana svårigheter med att se sin egen del i sammanhang.

Jag tycker att du ska kontakta BuP, Barn och Ungdomspsykiatrin, för att diskutera detta. Där kan du och din man få stöd som föräldrar även om er son inte vill gå och prata med någon. Jag tänker att det är viktigt också för att ni ska få stöd i hur ni ska kunna göra i olika specifika situationer så att inte er dotter blir så utsatt.

Jag tänker också att ni nu behöver ge honom mycket egen tid med er föräldrar. När man har så mycket konflikter med en tonåring så är det viktigt att balansera upp det med positiv uppmärksamhet. Gör saker med honom, bara en förälder och han. Någon gång kanske båda ni föräldrar kan göra något med honom om er dotter är hos en kompis eller liknande. Jag tänker att han behöver att känna att ni vill vara med honom trots att ni bråkar så ofta. Ibland kanske ni kan göra roliga saker men ta också med honom på vanliga saker i vardagen, som ärenden, promenader etc. Kanske har han något intresse som ni kan ta er tid för, som att se en film han gillar med honom eller sitta med honom när han spelar dataspel t.ex. Är det svårt att hinna med så tänk på att lite tid ofta är viktigare än mycket tid sällan. Var också mycket noga med att inte avvisa honom som person när ni bråkar utan hans beteende och förklara gärna skillnaden för honom vid ett tillfälle när ni inte bråkar. Ni älskar honom men tolererar inte hans beteende när han t.ex. skäller på sin lillasyster. Lycka till!

hej Linda !

mvh Hanna

Hej!

 Jag tänker att det är din svärmor som nu först och främst behöver hjälp och skydd. Det låter som att hon är i en otroligt svår situation. Ingen ska behöva bli misshandlad och hennes son begår ett brott när han utsätter henne för detta. Brott bör polisanmälas men vi vet ju att det finns många faktorer som ofta gör det svårt att polisanmäla när man blir utsatt för våld i en nära relation. Jag tycker att du ska försöka motivera henne att ta kontakt med Kvinnofridslinjen, www.kvinnofridslinjen.se. Man kan också ringa dem, all info finns på deras hemsida. De har stor erfarenhet av liknande saker och även du som anhörig kan ta kontakt med dem. Du kan också försöka att motivera henne att ta kontakt med sin vårdcentral för att få tid hos en kurator, om det inte finns en där så ska de kunna hänvisa henne vidare.

 Vad gäller hennes son, din sambos bror, så tänker jag att ni kan ta kontakt med vuxenpsykiatrin men precis som du själv skriver så är det svårt att skaffa hjälp till någon som är myndig om han inte själv vill ha hjälpen. Samtidigt hotar han att ta livet av sig. Det är mycket allvarligt och betyder att han skulle behöva bedömas av en läkare. Ring gärna och hör dig för om psykiatrin har ett mobilt team där ni bor och om de i så fall skulle kunna komma om han igen uttrycker självmordstankar. Då kan man bedöma självmordsrisk samtidigt som ni upprättar en kontakt med psykiatrin som kanske skulle kunna leda till vidare samtal.

 En annan infallsvinkel för att få honom att ta emot hjälp kanske skulle kunna vara att din sambo och hans andra bror tillsammans pratar med honom? Då är det viktigt att de håller sig lugna och inte anklagar honom utan betonar att de ser att han mår dåligt och att deras mamma far illa och att de förutsätter att inte heller han vill ha det så. Det kanske gör det lättare att nå fram till honom. Även om han inte verkar lyssna på en gång så sår de förhoppningsvis ett frö så att han börjar fundera över sin situation. Lycka till!