Mitt liv efter manuslämningen är ett ganska soft liv kan jag meddela. Helt nya möjligheter har öppnat sig.
I helgen plockade jag exempelvis ner julgardinerna (ja, inte de i köket och vid matplatsen, men de med tomtar i vardagsrummet) och satte upp nya våriga. Hepp, liksom. Jag har klippt mig och varit ute och ätit och druckit drink på Gondolen. Jag har köpt kläder. Jag har suttit under en filt i soffan och tittat helt koncentrerat på Halv åtta hos mig.
Men framför allt; jag har sovit. Oj, oj. Att sova är mitt nya fritidsintresse. Att sova är det nya svarta. Finns det något bättre än att lägga sig klockan nio, somna som en sten, vakna strax efter midnatt och tycka att man sovit jättelänge samtidigt som man inser att man har hela natten kvar? Svar: Nej, det gör det faktiskt inte.
Men jag vet ju att det här är en tid som knappast varar för evigt. Snart kommer feedbacken från förlaget och från mina noga utvalda testpersoner och det ska bearbetas och redigeras och korras och… Jag säger lite som Kjell Bergqvists rollfigur i Sista sommaren när han kör över det där guppet flera gången med bilen: “Passa på att vara glada nu barn för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.”
Bland det absolut bästa med att ha barn är att man, utan att behöva skämmas det minsta, kan hugga tag i en spade och hoppa upp i största snöhögen på tomten.
Sedan kan man gräva och gräva och totalt ignorera att barnen frågar när vi egentligen ska gå och köpa lördagsgodis. Istället börjar man leta stora klumpar som man tvingar barnen att bygga murar av.
Ikväll tänkte jag gömma mig i snöborgen och kasta stenhårda ispärlorpå alla som passerar på vägen.
Har hittat en favoritkopp i skåpet i pentryt som jag använder nästan jämt.
En ganska stor del av min arbetsdag går åt till att titta på det här cirkeldiagrammet.
Åt lunch med en kompis på Åhléns restaurang vid Fridhemsplan. Eftersom vi råkade ta sallad från fel ställe tvingades vi betala 20 kronor (!) extra. Det var första och sista gången vi hade lunchdejt där.
Lite så här känns det i mitt huvud den här veckan.
Världens bästa kollegor Anne och Emelie.
På väg till dagis. Har ännu inte vant mig vid att det är ljust när jag går från jobbet och blir positivt överraskad varje dag. Det är vår i luften.
Sonen skapar de mest udda saker på dagis; fruar av trä, skattkistor med nyckel och guldpengar, maskeradkläder. I dag låg en maraccas gjord av två muggar och några korkar i hans låda.
På väg mot skolan passerade vi en väldigt stor snöhög som han var tvungen att bestiga. (Det är fortfarande nästan ljust!)
Dottern har lärt sig massor om fossiler i skolan och innan vi gick hem ville hon visa oss några stora, fina i trappan.
Fredagsmyyyys. Happy Meal i soffan.
Till slut började det – Let’s Dance. Som vi väntat och längtat hela veckan.
Vi var med om något magiskt i morse, barnen och jag.
Vi såg en plogbil på vår pulsande promenad på väg till skolan. Den var visserligen inte på vår gata, men den rullade framåt och skyfflade snö så det stod härliga till.
Jag tyckte att det var en så anmärkningsvärd händelse att jag till och med tog bild på den. I kväll ska ni få de den. Jag anar ju att ni tror att jag bara hittar på det här om jag inte kan komma med konkreta bevis.
Jag vill verkligen inte låta som den lantis jag är och tänk-att-det-bara-behöver-komma-en-centimeter-snö-i-stockholm-för-att-det-ska-bli-trafikkaos-tjafsa.
Men nu kan jag inte låta bli.
Tänk att det bara behöver komma lite snö för att det ska bli kaos under resten av vintern!
Alltså, jag kan acceptera att det kan ta några dagar eller tre eller till och med över en vecka innan det plogats någorlunda på alla gator efter ett helt normalt snöfall i huvudstaden. (Inte förstå, kanske, men acceptera.)
Men när det ser ut så här vecka efter vecka utan att någon plogar eller sandar eller gör något över huvud taget, det är inte rimligt! Ursäkta, men hur svårt kan det vara?
På bilden ser ni vår gata. Den är ruggigt smal även i naturellt tillstånd. Nu är halva vägbanan en enda stor snöhög, vilket gör att det knappt är möjligt för två bilar att mötas, utan att minst en backspegel flyger av. Själva vägbanan består av blankis och ovanpå den ligger en decimeter snömodd.
I dag fastande jag i en backe på väg till skolan. (Som uppvuxen i Lesjöfors känns det i och för sig löjligt att ens kalla det för backe, motlut är ett mer passande ord.) Det hela slutade med att fem personer fick putta på för att jag skulle komma loss.
Åter igen; vad ÄR problemet? Väntar stadsdelsnämnden på våren?
Jag säger som Sverker Olofsson: Är det acceptabelt att det ska vara så här? Är det rimligt att det inte ska gå att ta sig fram på månader bara för att det snöat lite? Va?! Va?!
