Så här, mina vänner, kommer min bok att se ut när den kommer ut i höst.

Jag är galet stolt och glad!

Ni köper den väl?

I dag har jag lyckats med något helt enastående. Jag har osat till ett barnkalas en dag före sista osningsdag.

Sjukt, eller hur? En stjärna i himlen till mig.

I går kväll drack jag champagne. Man kan inte blogga när man dricker champagne.

I alla fall inte jag.

God morgon allihop!

Det är så här jag suttit hela helgen. Ja, nästan varje kväll det senaste halvåret.

När min svärmor varit och hälsat på har hon med jämna mellanrum kommit in i rummet och sagt med ett leende:

“Alltså, du ser faktiskt inte riktigt klok ut!”

Antar att hon har en liten poäng där.

Det har även hänt att hon frågat varför jag har mössa på mig.

Mitt svar: “Därför att det är skönt.”

Det har varit lite dött här i helgen. Jag ber inte om ursäkt, jag konstaterar bara faktum.

Orsaken är att jag haft slutspurt i bearbetningen av mitt bokmanus.

Men nu är det skickat och jag tar nya bloggtag.

Sonen: “Jag ska bara ta bort lite strumpsmuts mellan tårna.”

Nedräkningen till Solsidan har börjat. Egentligen började den klockan 22 i fredags.

Veckans höjdpunkt!

Innan dess – taco. Det är viktigt att överraska sig själv ibland.

När jag lämnade sonen på dagis i morse berättade en av förskolelärarna en sak som gjorde mig så himla glad.

I söndags ville sonen ha nagellack på sig efter badet. Han valde ett mörkgrönt och när jag målat alla hans naglar spretade han nöjt med fingrarna och sa något om Star Wars.

I går på dagis hade två killar fört en lång diskussion om huruvida pojkar egentligen kan ha nagellack eller inte. Sonen själv satt precis intill, men lyssnade inte eftersom han var upptagen med ett av sina många projekt.

Killarna hade dividerat länge och väl, vridit och vänt på frågan. Till slut hade en av dem sagt:

“Nej, jag tror nog inte att jag kan ha nagellack på mig. Men Sven kan det för han är cool.”

Och en stund senare hade en annan kille målat alla sina naglar med tuschpenna.

Nu kan tandfén komma. Men hon får leta rätt på själva tanden själv.

Vi har ingen aning om vart den tagit vägen.

Sonen har en lös tand. Om vi säger så. Men det är ingen man bör prata högt om. Nämner någon tanden får han omedelbart något djupt ångestladdat i blicken och lägger sig i fosterställning.

Den här bilden togs för några timmar sedan och nu tror ni säkert att han har tappat den. Men se, nej, det har han inte. Han har “stoppat tillbaka den”. Det går tydligen.

Om tanden är borta före femtonårsdagen ska vi vara glada.

I morse när jag kom till jobbet var det något som stack mig i ögonen.

För första gången sedan i oktober lyckades solen ta sig över takåsarna på innergården. Ljusföretällningen varade nog inte mer än i en kvart, men ändå.

Ändå.

Vasaloppet!

Oftast brukar jag gå upp och se starten, höra Plex rapportera med darrig stämma från Berga by, se vita andedräkter och höra raspet från tusentals skidor.

Det gjorde jag inte i dag, vilket jag ångrar lite nu. Men tv:n står naturligtvis på och målgången förbi Moraparken och klockstapeln och slutspurten fram emot skylten “I fäders spår för framtids segrar” missar jag inte.

Gör ni?

I dag kom en liten bildrapport från Lesjöfors.

Mormor har virkat OS-mössor till barnbarnen.

Signe, Sven och kusin Alicia på skidskobanan.

På skoterutflykt.

En annan sinnesslö grej man kan hänge sig åt när barnen inte är hemma är att snooza på morgonen. En gång. Två gånger. Tre gånger…

Jag skulle utan problem kunna snooza mig ända in i evigheten.

Snoozknappen måste vara Guds allra fiffigaste gåva till mänskligheten.

Barnen har åkt till mormor och morfar på skoterlov.

Regeln no kids, no food är något jag håller stenhårt på. Så även denna afton.

Tänk så mycket dyrbar fritid man kastar bort på att bryna köttfärs och hacka lök och annat dödligt tråkigt.

Ikväll har jag umgåtts med Magdalena, Jens, Petra, Christer och de andra romankaraktärerna igen.

Trots att vi haft så kul i backarna har jag har faktiskt saknat dem lite den här veckan.

Mina fina låtsaskompisar.

Kidsen är hemma i kräkkarantän i dag och passar tydligen på att skapa lite under tiden.

Gubbarna längst upp och längst ner till vänster ser ut som två kamrater på väg hem efter en lång krogrunda.

Själv identifierar jag mig mest med den avsvimmade pingvinen.

Min kollega Anne har en passion. Nagellack.

Var och varannan dag byter hon färg och inget – inget! - kan göra henne så exalterad som en ny lackleverans från USA.

Nu har hon startat nagellacksbloggen Nailtastic. Ni måste kolla!

Jag kan tänka mig att skriva på direkt.

Nu är vi hemma. Och resan gick bra.

Kräk två minuter innan start, men inget alls i bilen och inget i kväll.

Och ingen annan har blivit sjuk, verkar det som.

Tack för att ni höll tummarna. Det hjälpte uppenbarligen.