Dagarna

Vårblek och smått desperat föll jag för reklamen och köpte brun-utan-sol-spray. Hann knappt innanför dörren här hemma förrän jag påbörjade själva sprutlackeringen.
Hela upplägget kändes ganska logiskt, så det var först efteråt som jag läste igenom även det finstilta i bruksanvisningen.
Jaså minsann, man skulle visst hålla flaskan på 30 centimeters avstånd från området som skulle besprutas. Jaså, det skulle inte kännas vått på huden efteråt. Blev det blött hade man definitivt gjort fel. Där ser man.
Tv-reklamen lovade att man skulle slippa ”ränder efter fingrar”. Återstår att se om det blir graffiti-taggar över hela kroppen istället.

Det gör inget att taxin väntar utanför klockan 04.45, inte i dag. Inte när det redan är förmiddagsljust och plommonblommen ligger tjock som blötsnö på grenarna utanför köksfönstret.
En sådan här dag är man beredd att ha överseende med nästan vad som helst.

Ett par curlingkängor (stl 37), två par sneakers (stl 37), ett par stövlar (stl 37), ett par rosa gympaskor (stl 25), ett par vita ”finskor” (stl 25), ett par flipp-flopp (stl 25), ett par svarta herrskor (stl 41), ett par sandaler (stl 41), ett par vinterstövlar (stl 24), ett par röda gummistövlar (stl 23), ett par blå gummistövlar (stl 24), ett par rosa gummistövlar med blommor (stl 25), ett par rosa gummitofflor (stl 37), ett par svarta sandaler (stl 25), ett par vita sandaler (stl 24), ett par svarta finskor (stl 25), ett par röda tofflor (stl 25), ett par svarta gympaskor (st 24).

Alltså, hör gärna av er i god tid innan ni kommer på besök.

Hur skulle man förresten kunna bli lycklig på en plats som saknar ord för just lycka? På denna ort är man inte "lycklig", utan på sin höjd nöjd och glad, mätt och belåten.

Det saknas även ord för vacker. Det känns å andra sidan ganska naturligt.

När jag frågar dottern vad hon ska bli när hon blir stor ser hon allvarligt på mig och säger att han ska bli mamma. "Det har jag ju redan sagt."
- Ja, men man kan ju jobba med något också, fast man är mamma, försöker jag.
Förgäves. Hon tittar bara skeptiskt på mig och säger:
- Men jag ska i alla fall bara bli mamma.
Var får ungar egentligen allt ifrån?

Dop i dag av barnens lill-kusin i Nykroppa kyrka. Ceremonin inleddes med orgelversionen av ”Du käre lille snickerbo”. Kände mig gammal och glatt överraskad.  

När dottern fick av sig finklänningen förstod vi plötsligt varför hon sett så blek och trött ut. Vattkoppor. Bröstkorgen och ryggen full. Ligger nu febrig under en filt på mormors och morfars soffa och tittar på tv. 
 

Utsikt från mitt gamla flickrum, på den tiden ovädrade, Date-doftade. (Gabriella, hette den mörkröda sprayflaskan så?) Svarta kassett-band med inspelade Tracks-program, inklusive trafikinformation och flikar av nyheter. Vitt frottéöverkast med vågränder. Lurvig sälunge med våta ögon på garderobsdörren.  

Om vinterkvällarna lyser skenet från bandybanan upp hela himlen. Det gör i och för sig inte det hela ett dugg mer upplyftande.
Så skyll inte allt på mig.

Det satt en kvinna bakom glasrutan i DN-skrapans reception. År efter år satt hon där, klädd i flygvärdinneblå uniform och såg upptagen ut. Om man hade tur öppnade hon snurrspärrarna innan man hunnit trassla fram sitt passerkort. Då nickade man ett tack genom rutan och hon nickade tillbaka.
En dag satt hon inte där längre, snurrspärrarna var borttagna och hennes glasbur hade över en natt gjorts om till kiosk.
Jag tänker på henne ibland och undrar vart hon tog vägen.

Det kan ha varit värmen eller hungern eller kanske stressen över att lillebror ramlat och slagit sig (nähä?!) och behövde åka hem och tvätta sår och få plåster. Eller så var det allt på samma gång.
Men den pedagogiska, lugna cyklingslärar-mamman, som nog egentligen bara existerar i min egen Ajax-dröm, var spårlöst väck i dag.  
– Jag vill aldrig (inte säga aldrig på det sättet, fy skäms!) cykla med dig mer om du ska vara så arg och gnälla hela tiden. Och jag tänker inte lära dig åka skidor heller. (Ovanligt fånigt, till och med för att vara jag.)
Som tur var lät sig dottern inte knäckas, utan torkade tårarna och stack ut hakan:
– Men det kommer du att glömma bort i alla faaall.

När horden av reflexvästar kom ombord vid Brommaplan reste sig damen mitt emot mig och valde en ny plats. I andra änden av tunnelbanevagnen.
Jag klandrar henne inte. Har också svårt för okända ungar i stora grupper. Speciellt 12-åringar.  

I natt hade sonen hosta, riktigt jobbig sådan. Napparna hoppade som grodor ur munnen på honom och landade på mörka golvet under sängen.
– Jag vill ha min naaaapp, viskade han, så tyst han kunde. Jag vill ha min naaaapp.

Klockan 05.15 ville han gå upp. Det ville inte någon annan. 

Som 2-åring skapade dottern, 4, ett nytt ord; att blöda sig. Det vill säga att slå sig så att man blöder.
Sedan dess har ordet blivit ett vedertaget begrepp i familjens vokabulär, oftast använt i imperfekt, exempelvis: ”Blod han sig?”.

För det är lillebror, 2, som blöder sig oftast, utan konkurrens. Hans dagisvistelser har på senare tid varit minst sagt olycksdrabbade. Axplock från de senaste månaderna: fastade med läpparna och tungan på iskalla rutschkanan, ramlade baklänges utför en stentrappa och slog upp sår i bakhuvudet, blev biten i armen…
I dag klarade han sig undan med en sticka i fingret, tillhörande stick-borttagningsoperation och Lady och Lufsen-plåster. Timmen i lekparken före fiskpinne-middagen gick också bra, trots att han snubblade omkull uppskattningsvis sju, åtta gånger.
En lyckosam dag, med andra ord.

Dottern tycker också att det varit en lyckosam dag. Hon har fått en cykel, en sprillans ny rosalila 16-tums.
Fasar för den dag det är sonens tur. Gissa om han kommer att blöda sig.

– Är vi framme snart? Hur långt är det kvar? Åååh..!

Alla har vi väl som barn suttit i ett sommarhett baksäte och suck-tjatat. Och våra föräldrar har gjort sitt bästa för att försöka förklara. Som halva vägen till mormor och morfar, kanske, eller som två Bolibompa, allt beroende på familj, situation och decennium.
 
För mig är sträckan 3,5 mil fortfarande samma sak som vägen mellan Lesjöfors och Filipstad. Tio mil är sträckan mellan Lesjöfors och Karlstad. (Där låg en mycket större värld, med rulltrappor och restauranger.) En mil är ungefär lika långt som mellan Lesjöfors och Rämmen, fast inte riktigt. Egentligen är det bara nio kilometer dit.

Höger och vänster lärde jag mig på vägen mellan vårt hyreshus och ICA. Pedagogiskt nog låg trottoaren på vänster sida. (Hur jag tänkte när vi gick hem igen kommer jag inte i håg.)

Den riktigt stora världen låg mer österut, långt borta på andra sidan det barrträdsgröna berget bakom bruksområdet.

Jag tror att dessa tidiga måttenheter betyder mer för oss än vi kanske tror och då inte bara när det gäller rent fysiska avstånd.

Det är så fånigt och läskigt alltihop. Nu har jag fått för mig att jag ska börja blogga och jag har ingen aning om hur det hela ska börja. Eller sluta, för den delen.

Mitt skrivande kommer i hög grad att handla om familjeliv och livspusslande, om vardagsverklighet och dagsaktuella tankar. Jag kommer också att skriva om saker som hänt och om händelser jag (dessbättre) nästan glömt.

Men mitt perspektiv kommer att vara utifrån, alltid utifrån. Inte för att jag vill det (varför skulle jag vilja det?) utan av den enkla anledning att jag nästan aldrig befunnit mig i ett sammanhang där jag tyckt mig ingå, känt mig hemma. Bortsett då från vår lilla familj. Här ingår jag i allra högsta grad. Hemma känner jag mig också.

Ofta kommer perspektivet också att vara underifrån; dels på grund av min bakgrund, dels med tanke på min ringa fysiska längd.

Äh, ni får väl se. Nu kör vi!