Dagarna

Om du vill träffa nya människor, ta med dig ett barn och gå till en lekpark. Ytterst få saker skapar en så naturlig gemenskap som några skitiga småknoddar i en sandlåda. Men om du dessutom vill komma ihåg vad människorna du lär känna heter är lekparksmingel helt fel spår. Ingenstans är de sociala fallgroparna så stora. (Och det är inte barnen som gräver dom…)

En helt vanlig scen, en helt vanlig dag: Medan dina barn gungar eller åker rutschkana kommer en annan liten familjekonstellation fram som du förhoppningsvis kan identifiera som exempelvis Simon och ”Simons mamma” plus en barnvagn. (Vad Simons mamma heter har du glömt trots att era barn gått i samma dagisgrupp i tre år.)
Ni hälsar glatt, småpratar lite, kanske om dagis, kanske om kräksjuka eller om hur mycket en trädgård förstörs av en dränering. Du har ganska trevligt.
Tills ”Simons mamma” plötsligt lyfter upp ett litet knyte ur vagnen. Din hjärna börjar gå på högvarv. Vad är det barnet heter?! Shit! Du inser att du borde säga något, typ ”titta, vad stor han blivit”, men du kommer inte ens ihåg barnets kön. Du ler stelt medan du försöker få någon liten ledtråd via babykläderna; beige kofta, vit mössa, bruna byxor och röda stumpor. Okej… Inte mycket hjälp där. Har du tur slinker rätt pronomen ur ”Simons mamma” ganska snart och du är räddad – åtminstone för den gången.

För så är det: i lekparker vet folk de mest udda saker om varandra, men kan inte varandras namn. Därför finns det få platser som inspirerar så mycket till grävande journalistik (har heller inget att göra med färgglada plastspadar). När man kommer hem och sopat upp sandlådegruset från hallgolvet försöker man få ihop det sociala pusslet med hjälp av eniro och hitta.se. Med ett gatunamn här och ett efternamn där kan man ändå komma ganska långt.

Fråga 1: Hur lång tid efter att man träffats första gången är det okej att fråga vad en människa heter utan att det blir pinsamt?
Fråga 2: Hur många gånger kan man fråga om någons namn?

Krav: Alla lekparker med självaktning borde införa obligatoriska namnskyltar. På alla. Inklusive nyfödda.

Samtal med dotter, 4, hemma hos hennes kompis.
– Nu måste vi åka hem. Pappa har kommit hem från jobbet och han längtar efter dig.
– Okej.
Lite senare.
– Sa pappa att han längtar efter mig.
– Ja.
– Va gullig han är.

Min gamla hårddisk har kraschat och inget – INGET! – av det som fanns på den går att rädda. Befinner mig i någon form av inåtvänd chock. Jag skulle kunna börja gråta, men orkar inte.
Frågan är nu om jag ska se kraschen som ett tecken, eller bara börja om från början igen…

Är inne i den nu, ”Luftslottet som sprängdes”. Denna mastodontbok, som från början kändes så vresigt oformlig att hålla, har gjort sig hemmastadd i handen, blivit mjuk i kanterna och låter sig plötsligt enkelt balanseras. Lisbeth Salander ligger på sjukhus och är hur ilsken som helst och Blomkvist hamrar ner artiklar på sin iBook.
En kopp kaffe och sex hundra sidor kvar. Kan det bli bättre? 

 

Kvällssamtal med dottern, 4:
– Kan vi inte ligga här och prata lite, mamma?
– Det kan vi väl. Vad ska vi prata om då?
– Vi kan prata om när jag ska få min bäbis och du ska bli mormor.
– Ja, det kan vi göra.
– Vet du, M är kär i mig?
– Är han? Hur vet du det?
– Jo, för han vill alltid dansa tango med mig.
– Vill han dansa tango?
– Ja. Och så har han viskat det till mig också, när vi var i lekstugan.
– Jaha. Vad sa du då?
– Jag sa: ”Det var väl trevligt”. 

Jag vaknade när maken kom hem sent i går kväll, men låtsades inte om det. Ville inte fråga hur matchen slutade. När alltför mycket står på spel vill man ibland inte veta.

Scenariot var följande:
Antingen skulle han vara butter och vresig i flera veckor framåt, hasa omkring och muttra, mörk som själva döden i blicken. Eller så skulle han vara idel solsken och helt omotiverat utbrista ”Vi vann! Fatta, vi vann!” Och jag skulle kunna svara: ”Ja, tänk, vi vann och jag var sjukt bra.”
Antingen eller. Och jag vågade inte ta reda på vilket.

Men det första jag gjorde i morse var att smyga upp till datorn. Glada bilder på blårandiga människor. Så skönt. En fin vecka väntar.

Är det sånt här som kallas medberoende?

I kväll pågår ett krig i huvudstaden. Maken är vid fronten.
Fotbollsderby kallas det visst…

Men vi är inte helt utan dramatik här hemma heller. Vi MISSADE Evas Funkarprogram. Fatta! Vi MISSADE Evas Funkarprogram.

Apropå målgruppsinriktad reklam.
Innan den hyrda DVD:n Brokeback Mountain drog igång (se nedanstående inlägg om middag framför tv:n), visades två reklaminslag; det första om en resebyrå som specialiserat sig på ridresor, det andra om After Darks krogshow.
Där satt den, liksom.

Nu är min ensamma helg snart över och förutom att sova och jobba har jag gjort följande:
+ Försökt starta om datorn (min bärbara jobbdator). Hela fredagskvällen faktiskt. Det kändes som lite bortkastad tid, speciellt med tanke på att jag aldrig fick i gång den. (Det fick jag inte i går på jobbet heller, vilket medförde en helt datorlös/datorfri lördagskväll.)
+ Tokshoppat sommarkläder till barnen. Säkert 20 plagg. Har inte vågat räkna…
+ Ätit Toblerone till middag framför "Brokeback Mountain".
+ Köpt Stieg Larssons senaste, men inte börjat läsa, eftersom jag inte vill att den ska ta slut.  

Ja, och nu är förhoppningsvis snart rövarbandet tillbaka och (o)ordningen återställd.

Det allra första jag gjorde sedan jag vinkat och kastat kaskader av slängpussar åt barnen som ska vara borta över helgen var att gå in i vardagsrummet och slå av Barnkanalen. Eftersom barnens pappa också ska vara borta tog jag mig friheten att stänga av hela tv-apparaten faktiskt. (Den ryckte nästan till, så snopen blev den.)
Nu är det helt tyst, bortsett från fåglarna som sjunger i grannens körsbärsträd.
Jaha, vad ska jag hitta på nu då? Ingen mat att laga, ingen disk att plocka in i diskmaskinen, inga matrester att sopa upp från golvet, inga tänder att borsta (förutom mina egna), inga småkrig att medla.
Det känns nästan läskigt det här.

Ibland är jag kvinnan med koll. Inte.
När jag hämtade barnen på dagis i dag och en av fröknarna sa: ”Hej då och trevlig helg”, tänkte jag att hon nog blandat ihop dagarna en liten smula. Kanske skulle hon själv vara ledig dagen efter och fått för sig att det var fredag.
När nästa fröken sa samma sak började det kännas obehagligt. Men jag log och spelade med. Sedan smet jag in i sonens kapprum. Och kikade på kalendern. Och insåg.
Fredagen den 25 maj, STÄNGT.

Så nu söker vi barnvakt. (Är du intresserad kan du ju höra av dig…)

Alltså. Glitterlim. Jag har en liten fråga.
Vem har UPPFUNNIT detta HELVETES påfund?! Jag gissar på någon möbelrestaureringsfirma som behöver uppsving i affärerna. Eller kanske någon liten desperat tv-kanal som behöver case till ännu ett totalrenoveringsprogram.
Jag brukar inte vara lagd åt det paranoida hållet, men i det här fallet anar en konspiration. Definitivt.
Ni hör ju själva. Glitterlim.

För er som lyckats undvika denna satans produkt ska jag förklara. Glitterlim är ett sorts rinnande klister med paljetter (!) i som väller ur decimeterstora plasttuber helt okontrollerat. (Att leverera lim på detta sätt är lika praktiskt som att göra tandkräm i yoghurtkonsistens och förpacka den i bensindunkar. Lycka till, liksom.)
Själva vitsen med lim är ju också att sätta ihop två saker med varandra och just därför har jag lite svårt att förstå vitsen med paljettdekorationerna.

Placera några limtuber i närheten av ett barn och följande inträffar. Barnet öppnar korkarna och häller ut lim i stora kluttar. Om man har tur på ett pappersark. Kluttarna växer snabbt, både i storlek och antal. Barnet har roligt. Barnet drar med fingrarna genom krämen. Barnet skrattar.
Men sedan? Vad är tanken att man ska göra sedan?  
Det mest kreativa är att låta klistergojset torka, vilket tar i runda slängar två och ett halvt dygn. (Det smartaste är tveklöst att slänga skiten när ingen ser, inklusive tuberna.)

Jag upprepar frågan: Vem har uppfunnit detta helvetes påfund?!

Tillsammans med barn kan de mest osannolika konflikter uppstå.
Tog en tur med de små galningarna till lekparken efter dagis och allt förflöt så fridfullt det bara kunde (att sonen stoppade en skoklädd fot i plasksdammen bortser vi ifrån) – tills vi skulle avrunda gungandet och åka hem.
För att skapa någon sorts övergångsperiod (har säkert läst i någon bok att det är bra) sa jag att nu puttar jag på och räknar till 20 och sedan åker vi hem.
Och så räknade jag till 20. Sedan skulle dottern också räkna till 20. Okej, då, tänkte jag. Och sedan sonen. Han blev naturligtvis galen av ilska när syrran lite lagom retsamt ”hjälpte till” att räkna. Till slut hotade jag med att hon inte skulle få någon efterrätt om hon fortsatte.
Då, äntligen, räknade sonen högt och taktfast, men av någon anledning hoppade han över just siffran 20. ”18, 19, 21, 22…”
”Jag skulle räkna till TJUGOOOOO”, skrek han när jag försökte lyfta upp honom ur gungan.
Plötsligt hade den lilla övergångsperioden blivit nästan en halvtimme lång och ingenting hade blivit ett dugg bättre för det.
Alltid lär man sig något.

Nu har jag haft huvudvärk i över 20 timmar i sträck, vilket måste vara något slags rekord (i alla fall sedan jag var gravid). Kanske var det mitt ivriga Desperate Housewives-ryck i går med pajbak och lasagne i rask följd som tog knäcken på mig. Fast nej, riktigt så illa ställt med husmorskompetensen ska det väl ändå inte vara.

Jag höll nästan på att börja gråta i går kväll när jag insåg att vi varken hade alvedon, ipren eller treo hemma. Men till slut hittade jag ett litet, litet paket Tradolan som någon i familjen fått utskrivet för flera år sedan. Med röd triangel och allt. Lyckan var gjord, som man brukar säga.
Såg framför mig hur jag skulle somna sött och vakna som en ny människa.
Men tji fick jag.   

Någonstans mellan sömn och värk och fågelkvitter (sover aldrig fåglarna så här års?) stack vansinniga meningar in, typ: ”Mitt huvud är som en fotboll som blivit kvarglömd på gräsmattan över vintern”, ”Mitt huvud är som en fotboll som någon skurit upp med kniv och vänt ut och in.” Ja, ni förstår.
Och när jag vaknade i morse var jag bara mig själv. Samma gamla vanliga.
 

Nej, något fotbollsintresse genom modersmjölken har våra barn inte fått, det ska gudarna veta. Mera troligt via vällingen i så fall.
Men nu har den gamla flaskan tjänat ut.
 
Givetvis ska flaskan sparas till eftervärlden tillsammans med de andra familjeklenoderna; dotterns t-shirt i storlek 50 cl med Kim Källströms autograf från guldfesten 2002, och halsduken från sonens första fotbollsmatch, Djurgården – Juventus. Lillkillen var vid detta tillfälle endast 12 dagar gammal och hade mest intresse av mammas bröst. (Vilket hans far faktiskt tyckte var helt okej. Då upptäckte han kanske inte att han befann sig mitt i ”fiendens näste” Råsunda. Det viktiga var att han fick uppleva den ”härliga djurgårdsandan”.)

Sedan kan ingen säga att pappa inte gjorde vad pappa kunde.

I eftermiddag får jag besök av en mammaledig arbetskompis. I går utspelade sig följande telefonsamtal (i stora drag):
– Det vore jättekul om vi kunde ses i morgon.
– Ja, verkligen.
– S har ju haft vattkoppor som jag sa, men han är på dagis i dag.
– Och vi har haft magsjuka här förra veckan. L var sjuk, men som tur var blev inte N smittad. Fast man vet ju aldrig. Det kanske inte har brutit ut än bara. Det är ju lång inkubationstid.
– Vi får hoppas att han inte får det.
– Han har en ögoninfektion också, men han verkar inte lida av det direkt. Har dina barn haft det?
– Ja, flera gånger.
– Okej, hur känner du inför det då, om N smittar.
– Jo, men han är ju så liten så mina barn kommer ju inte att röra honom.
– Nej, det är klart. Och det här med magsjukan då? Jag förstår om du är rädd för det. Förra året hade vi 18 magsjukor i familjen.
– Vi får ta risken. Annars skulle vi ju aldrig kunna träffas. Men S:s vattkoppor då. Det är okej för dig?
– Han smittar ju inte längre, så det är jag inte rädd för.
– Ja, men vad bra. Så ses vi i morgon då.
– Ja, det gör vi.  

Spagettibönor: haricots verts
(Enligt sonen, 2)

Vad hittar era ungar på för ord?

I dag var båda barnen på dagis för första gången på, typ, tre veckor. Jag visste knappt hur jag skulle bära mig åt vid hämtningen.
Men som vanligt, hämtade jag dottern, 4, först av praktiska skäl. (Om sonen, 2, släpps lös bland de stora barnen vill han aldrig gå hem och det slutar med bärande-av-skrikande-unge till bilen. Vilket är ganska ansträngande, med tanke på att han nästan är lika stor som sin mor…)  
I sonens kapprum hade personalen satt upp nya barnlekarbilder inne från avdelningen. När vi studerat de där fotona en stund, dottern och jag, sa hon:
- Jag tycker att S är sötast.
- Det tycker jag också, viskade jag tillbaka.

Samtal mellan dottern, 4, och hennes pappa i går:
- Pappa, visst kan man få stickor i fötterna om man går utan skor på altangolvet.
- Inte om man går vanligt. Det är bara om man släpar fötterna efter sig som man får stickor.
- Du menar hasa, pappa. När man hasar släpar man fötterna efter sig.

(Tack, Dora Utforskaren, än en gång!)

För närvarande har jag bara en enda önskan i livet, en enda. Känslan att inte vilja skriva.
Jag tänker mig det hela som en sorts frid, en ljus lättnad. Som om man vore nydiskad och ursköljd inne i huvudet, helt ren och blank.
 
Tänk att inte vilja skriva.  
Fy, satan så skönt det vore.

Vet ni om det finns någon avprogrammeringskurs eller så?