Dagarna

^{Dottern, 4:
– Mamma, vet du, ögonbrynen är liksom sydda.
– Hur då, menar du?
– Ja, dom är som trådar, så här. Som man sytt fast. Och håret också.
– Vem har gjort det då?
– Dom som tar hand om barnen. Innan barnen kommer in i magen, alltså.}

Min sex veckor långa semester börjar i dag. Regnet hackar mot altantaket.
Jag kan inte bestämma mig för om jag för eller emot. När det gäller semestern alltså.
Regnet är jag odelat positiv till.

Det som inte får hända har hänt. Familjen sitter samlad runt middagsbordet när dottern, 4, börjar sjunga:
– Huvud, axlar, knä och tå, AIK. Huvud, axlar, knä och tå, AIK.
Maken blir omedelbart alldeles stel i ansiktet och kolsvart i blicken.
– Vi sjunger inte om AIK här hemma, säger han.
Han uttalar orden med en skärpa som vore han en laestadiansk familjepatriark från Västerbotten och dottern just dragit den grövsta av svordomar.
Dottern ser häpen ut:
– Varför då?
Barnen och jag är, som man säger, idel öra alla tre.
– Därför… därför att det låter så otrevligt, förklarar maken.

”Därför att det låter så otrevligt.”
Jag biter mig hårt i insidan av kinden och lämnar rummet. Sedan blir jag liggande i ljudlösa skrattkramper på golvet.

I helgen hände något mycket märkligt.

I ”Mitt liv som hund”, denna fullkomligt hjärtskärande film, finns några nästan outhärdligt sorgliga scener. I några av dem försöker huvudpersonen, den lille pojken, få kontakt med sin läsande, frånvarande mamma. Han pratar och pratar, för långa resonemang, han skäller som en hund, gällt. Ingenting hjälper.
Men i en scen lyckas han, nästan. Det är på stranden. Mamman sitter i baddräkt och läser, pojken haltar fram i sanden som en gammal man, med en kvist som käpp. Plötsligt drattar han på ändan.
Då skrattar mamman ett riktigt skratt. Sedan säger hon:
– Men nu läser vi.

När jag sett de där scenerna har jag tänkt: ”Så kommer jag att bli, precis så, jag får inte bli så, får inte, får inte, men jag kommer…”

Det som hände:
Jag ligger på soffan och läser. Då kommer sonen krypande. Han leker hund, han skäller. Han skäller gällt, som en liten ettrig terrier.
Jag kan nästan inte tro på det. Jag får gåshud.
Sonen kryper upp i soffan, fortsätter skälla.
”Det är nu det avgörs”, tänker jag.
Sedan läser jag ”Max napp” tre gånger i rad.

Lyssnade ni på sommar i dag? Ulf Lundell pratade. Åtminstone påstods det så.
Men det var för mycket av allt för att vara helt trovärdigt; för mycket rasp på rösten, för långa konstpauser, för magiska höstar, för mycket hav och midsommar och 1967. För mycket Ulf Lundell helt enkelt.
Nej, jag känner mig faktiskt ganska säker på att det var Jörgen Mörnbäck.

Medan jag har jobbat har maken lekt traditionell midsommar här hemma med barnen; gjort blomsterkransar av prästkragar från grannens tomt OCH packat picknickkorg OCH bakat jordgubbstårta OCH hoppat små grodorna runt midsommarstång i lekparken OCH klippt gräslök. (Hur många vuxenpoäng blir det? Nästan lika många som att laga julskinka på minst tre kilo.)

Själv har jag bara ätit, druckit nubbe och sett trött men nöjd ut.

 

Alltså, så här roligt har jag inte haft på länge. Nu kan jag inte låta bli att fortsätta.

Inom ett par veckor kommer jag därför att bjuda er, kära bloggläsare, på ett exklusivt bildreportage från Filipstads stadskärna. Huvudsakligen kommer jag då att hålla mig till två teman i tiden – rondeller och gallerior.
Det är rätt inne nu, nämligen.
Man tar tre affärer och så gör man en galleria. Jättefräscht, faktiskt. Modernt. Sedan låter man folk leka ”hitta ingången”, samtidigt som man sätter upp brun papp i de gamla skyltfönstren.

Och tyvärr har jag inga tips på vad ni ska fylla er filipstads-sajt med. Mina idéer tog hastigt slut redan sommaren 1994 efter mitt sommarvik på Filipstads Tidning.
Men snart ska väl årets ambassadör utses. Det kommer säkert att bli jättespännande. (1994 var det Roland Cedermark, en upplevelse jag aldrig glömmer.) Och sen är det Oxhälja och sen står det inte på förrän det är Svenska Rallyt. Vilken sjuk folkfest det blir då, hörrni. Jag kan nästan inte sova av spänd förväntan.   

Ha nu en jätteskön midsommar! Köp en trisslott på ICA Kvantum och ta en promenad ut till Munkeberg och dansa runt stången.

Själv ska jag jobba hela helgen.

Tror ni att ni lever jämställt där hemma? Strävar ni efter rättvis arbetsförledning, men känner osäkerhet kring hur långt ni nått? Här kan testa och få besked.
Vårt resultat blev för övrigt ganska lustigt. Jag var tydligen en ”slitvarg” som drog ett för tungt lass. Men när maken däremot svarat på sina frågor och klickat vidare för resultat stod det ”GRATTIS!” med stora bokstäver. Han hade tydligen lyckats bra med jämställdheten och uppmanades att skriva en insändare (!) med tips om hur han lyckas nå dithän.

En annan anmärkningsvärd notering. När jag svarat på frågan om vem som oftast byter glödlampor insåg jag att jag faktiskt inte ens vet var vi förvarar glödlampor här hemma. Förutom i själva lamporna, då.

Hur gick det för er?

”Hur är hon egentligen, den där Katrin”, brukar människor fråga.
Väldigt ofta, faktiskt.
”Hon är världens skönaste tjej”, svarar jag.
Då brukar nästa fråga komma, lite mer hummande, skruvande så där.
”Alltså, hur fixar hon egentligen att vara ihop med Alex? Läser hon hans blogg?”
Och då svarar jag:
”Finns det någon som fixar att vara ihop med Alex så är det Katrin. De är som gjorda för varandra.”
Här finns beviset. (Och jag är fast så klart.)

Katrin, du är verkligen världens coolaste och jag kommer att gråta floder när jag får se dig i bröllopsklänning.
Sen börjar väl det bli dags för några små rara kusiner snart också. Eller hur?

Jag har förresten just lagt till ordet "lönnmördad" i min mobilordlista.

Varför jag aldrig kommer att flytta tillbaka till Filipstads kommun?
Ja, ni…
Jag skulle ju kunna skriva något stockholmsdrygt om att jag skulle sakna caffe latte eller ”tunnelbanaaan” eller möjligheten att gå på bio även under sommarhalvåret, men det ska jag inte.
Jag skulle också kunna skriva att jag tycker att det är jobbigt när människor använder ”blatte” i sin vardagsvokabulär eller skyltar med sin homofobi utan att ens inse att det pinsamma och otidsenliga. Men det ska jag inte heller. Den typen av människor finns ju faktiskt lite överallt.

Så, tyvärr. Jag kan inte komma med någon rationell förklaring. Motståndet måste alltså ligga på det rent fysiska planet. För hur ”fin naturen” än påstås vara känns luften så obegripligt syrefattig.

Puss!

P.S. Vilken kommun tycker ni är den bästa respektive sämsta i Sverige? D.S.

Barnen gav min långklänning, som blev klar hos skräddaren i dag, klart godkänt.
Sonen, 2:
– Du sej ut som en pjinsessa, mamma.
– Tycker du?
– Ja. Det tycker jag vejkligen.

Jag tror att jag ska gifta mig med honom.

Hoppsan!
Ja, akta er bara. Haha.

Plötsligt står det fullkomligt klart varför jag aldrig någonsin mer, vad som än händer, kommer att bosätta mig i Filipstads kommun igen.
Kolla denna sajt, speciellt inlägget om ”Två sällsynta hundar utanför Coop” och ”Studentkortegen!”

Vänta lite, jag måste springa och öppna altandörren. Fick en sådan abnorm andnöd.

Jag älskar att brodera. Det är alltså ingen slump att sidhuvudet på den här bloggen ser ut som det gör.

I höst kommer boken jag längtat, längtat, längtat efter utan att jag hade en aning om det. ”Korsstygn på nytt.” Humoristiska mönster.
Synd bara att den inte kommer ut förrän i september, för nu känner jag hur det riktigt kliar i fingrarna.

Jag vet! Ge exempel på ett budskap som skulle passa i ett kök i en sommarstuga.
Den som ger det roligaste förslaget vinner en alldeles egen bonad med samma budskap, tillverkad av undertecknad.
Så kom igen nu!

En gång broderade jag förresten en bonad med följande text:
”Gode Gud.
Giv mig värme, ödmjukhet och tålamod
Så att jag icke slår ihjäl mina medmänniskor
Ty det vore så otrevligt”

Borde kanske leta fram den. Den skulle också platsa riktigt bra i stugan…

Ända sedan jag såg Marcia Cross på tv första gången har jag tyckt att hon varit läskig med sin skyltdocksmimik och sina iskalla ögon. Ibland, liksom för att lugna mig själv, har jag mumlat att det bara är en elak roll hon spelar. Och om hon vill botoxa hela ansiktet är det hennes personliga val.

Men. Kolla på den här bilden. Den skrämmer mig faktiskt på riktigt.
Ansiktsförlamningen tycks nu ha spridit sig till resten av kroppen och hon håller de där spädbarnen (enligt Aftonbladet-reportaget ska det visst vara hennes egna, men jag tvivlar) som om det vore första gången, stelt och långt ut från kroppen. Som om någon mot hennes vilja lagt dem där.   

Och blicken. ”De här små raringarna ska jag koka levande och äta upp.”
Ge Marcia Cross en riktig skräckfilmsroll. Castingen är redan gjord. 

När jag läser ”Hej konsument” i ”DN på stan” slås jag ofta av hur allvarligt och genomtänkt intervjupersonerna verkar ta det här med shopping. Varje tandtrådsmärke tycks vara ett ställningstagande. Att folk orkar…
Som experiment laddade jag ner frågorna från DN:s hemsida – och här är mina svar:

Senaste impulsköp: Klänning på KappAhls barnavdelning. Pris 99 kr. Storlek 146-152 cl. Till mig, alltså.
Bästa promenad: Runt Långholmen, gärna med hund. Det får gärna regna.  
Äter lyxmiddag på: Lyxmiddag? Sorry, men jag förstår inte riktigt frågan.
Favoritgata: Svårt. Älskar hela Stockholm och skulle gärna en dag bo på Söder eller i krokarna runt Odenplan. Men Beckombergavägen i Norra Ängby är favoriten i mitt så kallade närområde. Blodrönnallé och trähus. Idyll.
Bästa förfestmusiken: 80-tal. Plus ”Känt folk röker knark”. Tyvärr har bandet kommit bort.
Reser helst till: Vart som helst där man får läsa böcker i solen och sova ifred.
En bra gå bort-present: Nåt hemmagjort; glögg, godis, marmelad, kanske. Men det blir oftast en flaska vin…
Favoritlyxartikel: Chokladpraliner.
Älsklingsljud: Sonens skratt – han låter som en skrattpåse.
Senaste upptäckt i Stockholm: City Gross i Ulvsunda.   
Favoritgalleri: Lars Lerin-muséet i Munkfors. Munkfors är en håla, men Lars Lerins måleri är underbart. Värt långa omvägar.
Favvosajt: Expressen.se. Så klart.
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma.
Fikar gärna på: Vetekatten eller Thelins. Öppna förskolan i Blackeberg funkar också.
Favoritfärg: Brun och rosa.
Rockstjärna jag vill träffa: Är inte så mycket för ”rockstjärnor”. Jag tror på något sätt att alla ”rockstjärnor” redan är döda. Förutom gubbarna i Rolling Stones.
Favvoskor: Gummistövlar. Då är det semester.
Klädkonto per månad: Ingen aning…
Mest överskattade affär: Coop Forum Bromma. För mycket av allt. Går vilse och blir yr i huvudet.
Mode jag aldrig vill se igen: Trikåbyxor med ananasmönster.
Bästa fyllekäket: Korv och mos i ”korvburen” i Hagfors. Har man tur är det inte 25 grader kallt ute.
Dansar helst till: Pulp. En rent hypotetisk fråga i och för sig.
Senast gnolade: ”Postis-Per nynnar glatt, när han kör till byn med sin katt…”
Bästa diktsamlingen: Kristina Lugns samlade. Hör bara:
”Jag har försökt verka trevlig.
Och lagom fotbollsintresserad.
I hela mitt liv har jag försökt känna mig som en som ingår i ett meningsfullt socialt sammanhang.”
Den ska nog få stå en min dödsannons.
Eller kanske förresten:
”När man är död är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.”

I går kväll skapade vår lilla familj allmän oreda på en välbesökt lysningsfest. Innan vi for studerade dottern, 4, noga mina kläder och slog fast att den klänningen skulle jag ju kunna ha när hennes barn ska döpas.
Sedan tittade hon vidare på mina smycken.
– Oj, vad det glittrar. Man skulle kunna ha dig som ficklampa och lysa upp med när det är mörkt.

På en redaktion nära dig, söndag morgon, klockan 06.17:
– Alltså, det är ju bara mord och död på sajten nu. Mord i Jakobsberg och mord i Kungälv och så döden på vägarna.
(Tangentknatter…)
Jag:
– Mm. Det har du rätt i. Men alldeles snart kommer det lite sex också.
(Tangentknatter…)
– Det är bra.

I går kväll slog jag något slags bottenrekord i min annars så präktiga modersroll.
När sonen fått sin välling och somnat öppnade jag kylskåpet för att ge dottern kvällsmat. Men där fanns ingenting. Ingen mjölk, ingen fil. Inte ens en liten brödkant i någon kvarglömd, smulig plastpåse hittade jag.
Vad gör jag då? Sätter i gång att baka? Inte en chans! Lånar mat av någon granne? Njet. Istället plockar jag  fram den överblivna prinsesstårtan från farmors födelsedagskalas. Den dygnsgamla masipanen är lite blöt, men jag skär en skiva och ställer fram på bordet.
Dotterns ögon blir stora om ägg.
När hon ätit upp, och skrapat tallriken det noggrannaste hon kan, säger hon:
– Lite vatten kan jag väl få i alla fall.