Nu är vi packade och klara, som man så skojsigt brukar säga. Men vad är det egentligen för sport att packa utan att ha två barn som springer omkring och tar egna initiativ.
Man lägger bara lugnt och fint sina saker i en hög, sedan går man ett varv i huset, hämtar lite mer pinaler och återvänder till högen. Som ser ut precis som den gjorde när man lämnade den. Helt otroligt. Det är ju ingen utmaning alls.
Nu funderar jag mest kring det som Katrin kallar ”Dödens bord”, bordet där brudparet placerat intetsägande människor som de inte kan para ihop med någon. Att Alex valt att kalla det ”Möjligheternas bord” gör mig inte ett dugg lugnare. Jag misstänker nämligen starkt att jag hamnar där.
I’ll be back.
Här gör DN en ambitiös genomgång av familjen Schulmans bloggar. Och jag är inte nämnd. Vilken skandal! Vilket hån! Trodde faktiskt att DN hade lite känsla för det här med kvalitet. Har vår största morgontidning gått och blivit kvällstidningsblaska?! Men nej, jag är sannerligen inte bitter. Det ska ni veta.
I dag är vi barnlediga, barnfria eller barnlösa beroende på vilken sida man vill se det ifrån. Det mest utmärkande för sådana sällsynta dagar är att det inte blir någon mat lagad i detta hus. Detta never ending matlagande är ett rent helvete, om ni frågar mig. Innan maken och jag fick barn blev vi lika chockade varje eftermiddag när vi upptäckte att vi blev hungriga. ”Oj, ja, just det. Man kanske borde äta något. Men vi åt ju i går…” Hur en huslig analfabet som jag kunde förvandlas till mixerstavsmästarinna måste vara en av vår tids största gåtor. (Hade det gått hade jag faktiskt kunnat tänka mig att amma tills barnen börjar skolan bara för att få slippa allt detta kladdande och kletande. Men så tillmötesgående är tyvärr inte naturen.) I dag har jag vistats i vårt kök i max tre minuter. Att hälla upp kaffe i en mugg går sjukt snabbt om man har vanan inne. Hallelujah!
Jag vet inte vad det är för veckodag, jag vet inte vad klockan är, jag vet inte vad det är för datum. Allt som eventuellt hänt inträffade förmodligen ”för några dagar sedan”, kanske ”för en vecka sedan”. På det hela taget har semestern alltså fyllt sin funktion. Saker jag gjort den senaste tiden; målat husfasad med falu rödfärg, krattat c:a 70 skottkärror hallonris och gräs, eldat tre enorma brasor, slagit sönder en trasig träeka med slägga (detta måste ha sett vansinnigt roligt ut!), eldat upp den också, köpt en röd, hel båt som dottern döpte till Flora, rott ekan, köpt kanotpaddlar, paddlat kanot, grävt upp en kubikmeter sten ur en ”rabatt”. Och under tiden har jag inte tänkt en enda bloggtanke.
Nu sitter jag plötsligt här hemma och filar naglarna. Vilken skämt! Det kan jag inte gjort sedan jag gick i gymnasiet och var beredd att sysselsätta mig med nästan vad som helst för att slippa ta itu med franskläxan. Är antagligen lite skärrad inför Bröllopet, det polska mastodontgillet. Snart bär det i väg. Om några dagar. Eller så.
Jag har tidigare utlovat ett bildreportage från Sveriges i särklass charmigaste stad, Filipstad. Detta har jag inte glömt, jag lovar. Håll ut några dagar till bara. Jag säger som de brukade säga i "Full fart fredag" i Radio Värmland på den gamla goda tiden: "Den som väntar på något gott får ofta vänta alldeles för länge."
I helgen fick vi fint besök från Stockholms innevärld, minsann. Alex och Katrin dök plötsligt upp i gummistövellandet, som en doft av dyr champagne. I sin blogg skriver Alex naturlyriska små epistlar om familjens torp. Jo, han har nog bastat och plockat björkris och rensat fisk, det tror jag säkert. Men han kan omöjligt ha lämnat tomten under hela uppväxten. Denna rapport från skogens mysterier gav han i morse. Alex: Jag såg några djur när jag satt i bilen och bloggade. Vad tror du att det kan ha varit? Jag: Rådjur, kanske. Om de var ungefär så här stora. (Måttar med handen en ungefärlig rådjursstorlek.) Alex: Jo, det var nog rådjur. Jo, det kom två hoppande över gatan (gatan?) och stångades, världens kamp var det. Det är sånt som gör att man tvivlar.
Här är förresten en klassisk, schulmansk elefantbild från kräftskivan i går kväll.
Sonen: Ska du köra bilen, pappa? Maken: Ja, jag ska köra. Sonen: Då får du inte säga något. Maken: Vadå? Vad är det jag inte får säga? Sonen: Jävlar till bilen.
Jodå, nog lever jag. Men jag är långt, långt ute i den djupa värmlandsskogen, bland vargtjut och älgbröl. Ibland får man för sig att det går framåt med tekniken i vårt land. Det gör det inte. Det fanns en tid när jag hade perfekt mobiltäckning på torpet. Men det var många år sedan. Den här sommaren kan man bara prata i makens telefon under förutsättning att man står en halvmeter in i vindsrummet, alldeles stilla. För att tvätta, surfa och telefonera lite denna regniga dag har vi därför åkt till Lesjöfors. Men det går inget vidare med något här heller. När vi äntligen fått igång tvättmaskin och bredband gick strömmen… Men annars är det bra.
Vi ska låna ut huset några veckor medan vi själva är bortresta och i dag kunde det oundvikliga inte skjutas upp längre. Saneringen. Det är konstigt vilken misär man lyckas leva sin vardag i utan särskilt uppenbara problem. Men när ens hem plötsligt tillåts visa upp sitt rätta jag känns det som att drabbas av en högre insikt. Om den är bra eller dålig ska jag låta vara osagt, men den känns stark och nästan livsavgörande i sin skoningslöshet. Med blossande kinder for jag fram och skrubbade svarta handavtryck från dörrkarrmar och lysknappar, soja från kylskåpet och glitterlimsklumpar från väggarna.
Mitt i funderingarna på att ringa Anticimex upptäckte jag att vi tydligen inte har några gardiner i fönstret vid matplatsen. Det var lite chockartat för det trodde jag faktiskt att vi hade.
”Det är tråkigt att ha en så dum mamma”, muttrade dottern som hellre ville gå och bada.
Så för att glädja oss alla fick det bli marängsviss till efterrätt. Det är tur att barn går så himla bra att muta.
Om några dagar ska familjens torparliv börja. Jag kan redan se mig själv där i köket, hur jag slänger ihop blåbärspajer och potatissallader och grillsåser med fjorton ingredienser, hur jag liksom jobbar med händerna, kör ner fingrarna i bunkarna, blandar och smakar. Jag har ett smårutigt huckle på huvudet och rosa träskor. Jag är faktiskt slående lik Johanna Westman när jag tänker efter. Och medan barnen stojar och jagar fjärilar på ängen med var sin lång håv, sonen i sjömanskostym och dottern i vit spetsklänning, sitter jag i skuggan och läser poesi, hemlighetsfull och ljuv som en lagom gravid herrskapsfröken. I solnedgången spelar alla krocket. ”Attans”, säger man spjuveraktigt medan man hämtar gummistövlarna i farstun efter att ha fått sitt klok utskjutet i brännässlorna. ”En sån rackare du är!”
Att resa bort är enkelt. Att hitta hem måste vara det svåraste som finns.
På begäran sjunger jag vaggvisa för barnen. Som vanligt blir det den om trollmor. När jag tagit mig igenom första rundan sätter sig sonen, 2, kapprak upp i sängen och hytter med båda pekfingrarna i dunklet. – Sjung svagare, mamma, instruerar han med nappen allvarligt vippande i munnen. Så var inte oroliga. Han kommer att klara av det kommande släktansvaret utan problem.
Anledningen till att jag knappt skrivit något på sistone är att vad jag än skriver har det mycket, mycket lite med verkligheten att göra. 
