Dagarna

Maken kommer hem från jobbet, lycklig som ett barn.
Ja, jag tror inte jag sett honom så glad sedan Djurgården chockvann över Elfsborg i somras.

– Jag fick visa leg på systemet, kvittrade han. Vad säger du om det?

Vad jag säger? Jag är stum.
Säg mig nu; ser den här mannen verkligen ut att vara 19 år?

Sonen har blivit en aning nätmobbad på diverse bloggar för sin frisyr. Eller sin brist på sådan, snarare. Och jag är väl benägen att hålla med om att hans hår faktiskt inte ser riktigt klokt ut.
Men snälla nån, försök själva klippa en dåre som springer runt i huset. Det blir liksom inte riktigt som man tänkt sig från början.

Nu är i alla fall tid bokad hos en riktig frisör, på tisdag.
Frågan är hur man ska få honom att sitta stilla. Ska man söva honom eller binda fast honom? Vad funkar bäst, mutor eller rena hot?
Tips någon?

Ibland känner jag mig som ett litet leksakståg som åker runt, runt på min trärälsbana (märke BRIO). Vardagsrutten är helt cirkelformad och det lilla loket följer tidtabellen på minuten.
04.00: Klockradion ringer
04.45: Taxin väntar utanför
04.57: Kliver in genom entrén på jobbet
05.05: Slår på datorn – jobbar
11.30-12.15: Lunch
15.00: Lämnar jobbet
15.08: Framme vid tunnelbanan
15.25: Kliver av vid dagis
15.30: Dagishämtning
15.50: Lämnar dagis
16.00: Lekparken (Björkan, Blackebergsparken eller ”lilla parken”. I dag blev det ”lilla”.)
16.45: Hem*
16.50: Laga mat (I dag plättar.)**
17.15: Middag
17.30: Duka av, sedan lek och kanske bokläsning
18.00: Bolibompa***
19.00: Bad av barn
19.30: Lägga sonen (eller om maken gör det)
20.00: Lägga dottern (eller om maken gör det)
20.10: Lägga mig själv****

* ”Hallkriget”, kritisk punkt. Vanlig replik: ”Jag har bara två armar.”
** Inkluderar även ofta igångsättning och byte av dataspel, letning efter nappar, assistans vid toabesök, medling i stora och små konflikter, pussar och kramar.
*** Kan innehålla bloggande eller telefonsamtal.
**** Eventuell läsning. Men oftast inte.

Fast på lördag kanske vi ska gå på fest.

Nästan varje dag när man hämtar barnen på dagis har personalen något att berätta. I sonens fall handlar det oftast om att han varit väldigt arg (nähä?!) eller att han sagt något roligt. Oftast det senare, faktiskt.

I dag hade sonen blivit lite hårdhänt behandlad av en kamrat. En av förskollärarna hade då sagt till kamraten att ta det lite lugnare.
– Man kan klappa på Sven, hade hon tipsat.
Varpå sonen svararde:
– Jag är inget djur.

Jag önskar att alla fick ha en liten galen 3-åring hemma.

Det ligger ett brev till dottern i postlådan när vi kommer hem från dagis, en inbjudan till födelsedagskalas.
Sonens underläpp blir längre och längre medan han ser på när syrran öppnar kuvertet och jublar över vilket jättefint Ariel-kort det var.
– Jag vill också ha post, mumlar han med tårar i ögonen.
– Men Sven, du fick ju post i går, det där om att du skulle till tandläkaren.

Märkligt nog ser han faktiskt lite gladare ut.

Under min raska kvällspromenad genom vårt underbara Norra Ängby ser jag till min häpnad ljuslågor fladdra i flera fönster. Fladdra så där ”lugnande” som värmeljusen alltid gör på slutet i renoveringsprogrammen på tv, högtidsstunden när det ska mysas och berömmas, ni vet.

Våra 1930-talshus pysslas verkligen om. Runda stenar och krukor ”mjukar upp” de strama funkistrapporna, rödstrimmiga äpplen ligger nonchalant arrangerade på lagom avskavda träbord. Jodå, jag kan det där.

Men tända stearinljus i ett fönster en ljus tisdagskväll i augusti tyder på en feng shui-fascism som jag förvånansvärt nog märker att jag har lite svårt för.

Sonen har, som tidigare framkommit, en tydlig bild av vad som är rätt och fel här i livet. Tycker han att omgivningen babblar för mycket, ja, då markerar han det. Konstigare är det inte.
I somras drog han följande ramsa ungefär en gång var tionde minut:
– Tysta leken börjar nu. Den som pratar åker ut på en minut. Tut.

Jo, tut på dig själv, du.

Nu har han börjat med en ny grej. När informationsflödet blir för kraftigt stoppar han in pekfingrarna i ögonen och säger:
– Bla, bla, bla…

Svårare behöver det alltså inte vara. Funderar på att testa det här någon dag.
Frågan är vilken av metoderna som ger bäst effekt.

Konversation i baksätet på väg från torpet i går:
Dottern: När jag blir stor ska jag bli mamma, förstår du. Två barn ska jag ha.
Sonen: Jag vill också bli mamma.
Dottern: Nej, du kan inte bli mamma, du ska ju bli pappa. Du måste hitta en annan mamma till dina barn.
Sonen: Jag vill OCKSÅ bli MAMMAAA!
Dottern: Men det kan du inte.
Sonen: Men jag VIIIILL!
Dottern: Nu vet jag, du kan få hålla i mina barn om du vill och låtsas att du är mamma.
Sonen: JA! Det kan jag göra. Och gunga dom. Och läsa för dom.
Dottern: Ja, det blir väl bra.

Om dottern blir diplomat när hon blir stor kommer jag inte bli ett dugg förvånad.
Eller mentalskötare.

Hur kommer det sig att det är så mycket mer ångestframkallande att trampa in kokta snabbmakaroner i strumporna en söndagskväll jämfört med andra kvällar?

För det är det.

Det måste göra ont att vara tre år och tycka tvärt om hela tiden.
Vid minsta motgång lägger sig sonen raklång på marken och skriker ”NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!”.

Som mor försöker man finnas tillhands, vara något sorts stöd i denna djupa existensiella kris.
Men i morse var det banne mig svårt.
Sonen kastade sig på rygg på köksgolvet och vrålade:
– JAG VILL INTE HA SNOPPEN FRAAAAAM!

Sorry, gubben. Där kan jag inte hjälpa dig.

Det enda som återstår av mitt första alldeles egna hem, det gula hyreshuset i trä på Uvanåvägen i Hagfors, tillika den etta där maken och jag flyttade ihop för elva (!) år sedan, är en välklippt gräsmatta. (Vår parkeringsficka, till höger på bilden, finns dock kvar.)

Det gröna huset där Cia bodde är också borta. Liksom Pelles och Saras. Och Ammis, där jag vistades nästan lika mycket som i mitt eget hem och där det var fest den kväll maken och jag blev ett par.

Hela vårt kvarter är jämnat med marken.  Och nästan alla vi umgicks med på den tiden har flyttat; Ammi till Sundsvall, Cia till Orust, Anna och Jerk till Karlstad, Maria och Fredrik till Filipstad, Ola till Borlänge.  Antar att det hänger ihop. Glesbygdens krassa verklighet.

Anhörigterapi för bloggistbarn
Kursgård i Dalarna, oktober 2021

Psykologen: Ja, välkommen hit då. Du kan väl berätta varför du är här.
Dottern: Jo, alltså. Jag har insett nu att jag inte hade det så lätt som barn. Mamma var bloggist, ganska nergången sådan, dessutom.
Psykologen: Hur yttrade sig det här?
Dottern: Ja, hon var liksom frånvarande och hade ganska kraftiga humörsvängningar. Hon höll inte ordning henna, lagade inte mat. När jag kom hem från skolan frågade jag henne om hon bloggat. ”Nej”, svarade hon nästan alltid. Men sen brukade jag hitta hennes lap top under sängen. Ofta hade hon lagt en filt eller en kudde över för att jag inte skulle hitta den.
Psykologen: Gav hennes bloggism dig själv skuldkänslor?
Dottern: Jo, det gjorde det nog. Så fort jag sagt något som var lite rolig såg man det där dimmiga i blicken. Då visste man att det var kört. Då var hon bara tvungen att blogga, trots att hon lovat att hålla sig bloggfri. Det slutade med att jag bara sa helt intetsägande saker. Kände jag att jag hade någon riktigt bra kommentar på tungan så höll jag inne med den.
Psykologen: Jag förstår. Det är ett vanligt beteende hos bloggsitbarn. Hur var det under högtider, som jul och nyår och så?
Dottern: Det var hemskt. Det spårade alltid ur. Hela släkten är bloggister och varje julafton hoppades jag att det skulle bli lugnt. Fram till julklappsutdelningen brukade de hålla sig, men då rusade alla in på olika rum för att blogga. Det var tur att jag hade pappa då.
Psykologen: Har du själv känt en dragning åt bloggande?
Dottern: Ja… Jag startade faktiskt en blogg när jag var 14 och direkt kände jag det där suget, jag var fast på en gång. Det var läskigt. Men jag lyckades lägga av som tur var. Man har ju hört att kan vara är genetisk, det där.
Psykologen: Och nu då?
Dottern: Jag håller mig ifrån det där så gott det går, läser lite bloggar någon gång då och då. Oftast på fredagskvällarna. Men jag håller det på den nivån. Jag har ju sett hur illa det kan gå.

Min farmor heter Svea. Min farfar hette Sven.
Nu har de återförenats i kapprummet på dagis.
Lite rart på något vis. Så jag var tvungen att ta en bild.

Jag älskar för övrigt de där gamla namnen.
Andra coola namn; Folke, Gösta, Sixten…
 

Dottern leker, stressar runt i huset och frågar med andan i halsen:
– Var är mina klackskor, så jag kan gifta mig?

Ursäkta och förlåt, men hur kunde det blir så här? Klackskor? Gifta sig? Vad hände med min feministiska, garanterat politiskt korrekta uppfostran? Jag är djupt skakad.

Och vet ni vad den lilla nippertippan önskar sig i 5-årspresent? Smink!
Jaja, bara hon målar lite ögonskugga på brorsan också, så är det väl okej med mig.

I dag skriver Maria Rydhagen klockrent om människor som hatar kvällstidningar. Läs här!
Och efter det ska ni kolla kollegan Jessica Isakssons härliga inlägg om Leo, 7, som bjöd på tårta när han fick rätt att gå i den skola han behöver.
Kom sedan inte och säg att kvällstidningar inte är rätt bra. (Tårtan var för övrigt mycket god.)

Han är en aning bröstfixerad, vår son. Helt ogenerat kör han ner handen innanför tröjan på folk och greppar tag.
– Gör du så på fröknarna på dagis också, frågade jag vid något tillfälle.
– Ja, erkände han utan minsta omsvep. Jag gör så på mina vuxna.
Här om dagen berättade en i dagispersonalen hur sonen plöstligt borrat ner ansiktet i urringningen på en av förskollärarna och "pruttat" med läpparna på hennes byst. Eftersom samtliga närvarande började storskratta tog han dessutom chansen att göra om det några gången till.
– Pussar du fröknarna på brösten, du, frågade jag på kvällen.
– Nej, inte på brösten. På hjärtat.

Efter några dygns betänketid har jag bestämt mig. Jag fortsätter. Ett tag till i alla fall.
Utifrån kan den här pausen verka tillgjord och fånig, men för mig var det faktiskt viktigt att tänka efter lite, fundera på vad jag vill med det här skrivandet. Egentligen. Eller kanske framför allt vad jag inte vill.

Den senaste tiden har det ramlat in en massa nya människor här. I ett sådant läge är det lätt att börja grubbla över vad de här nykomlingarna kan tänkas vilja ha för att komma tillbaka. Som om jag saluförde varor i en butik. Vilket jag ju inte gör.

Det här är min blogg. Här bjuds det på vardagsgrubbel och barnliv, även fortsättningsvis.
Jag blir glad om ni stannar, för ni är så himla gulliga.

Det var det här med att sudda ut och börja om. Eller bara sudda ut. Och inte alls börja om.
Vad vill jag med det här bloggeriet egentligen? Ärligt talat – jag vet inte.
Just nu känner jag mig mest som en pajas i för stora skor. Jag snubblar och slår mig, larmar och gör mig till.

Jag försöker få vardagen att rinna ner lagom stora blogg-hinkar. Spara allt! Inte spilla! Sedan springa till datorn utan att skvätta ner alltför mycket.
Någonstans står någon med en klocka, någon annan räknar poäng. Det är som ”Stadskampen”, ungefär.
Fast nu hör jag Gunde Svan skrika ”skynda, skynda”, så det är nog en tidig variant av ”Fångarna på fortet” när jag tänker efter.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här.
Måste fundera på det. Om det blir stopp eller bara en tankepaus.
Återkommer med besked.

Barnen verkar ha det ganska bra i alla fall.