Dagarna

Sonen sover djupt, med avsparkat täcke, i vår stora säng och dottern ska precis lägga sig bredvid.
– Sven är varm som ett torkskåp. Känn här på hans mage, mamma. 

När man köper Happy Meal just nu får man ingen plastleksak som något barn monterat ihop på andra sidan jorden. Man får en bok. En riktig bok.
Sonen fick exempelvis Lennart Hellsings ”Boken om Bagar Bengtsson” och dottern en bok av Ulf Stark. Gott så.

Men på baksidan av båda böckerna fanns följande bisarra text:
”Inte lämplig för barn under 3 år. Innehåller smådelar som kan orsaka kvävning. Spara denna information för framtida bruk.”
Hur tänker de här? Böckerna är två gånger en och en halv decimeter stora.
Inte ens vår matglade son skulle kunna sätta den i halsen, varken av misstag eller av våldsam beslutsamhet.

Förresten, borde det inte heta Bagare Bengtsson?

Det händer att jag får för mig att jag skulle passa ypperligt som hemmafru.
Men infallen brukar gå över ganska snabbt.

(Melodi: Avslutningssången i Dora Utforskaren)

Vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, yeah
We did it
Vi gjorde det

Vi skrev inbjudningskort och skickade till vänner
Ja, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, hurra
Vi bakade kakor och blåste upp balonger
Yeah, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det

Och fast det kändes jobbigt, vi dukade och fixade
Och ordnade så alla barn fick påsar som fiskade

Yeah! Ho! Hurra!
VI GJORDE DET!

Ibland tenderar saker att gå lite överstyr. Som idag.
Jag som normalt sett aldrig bakar har sedan lunchtid bakat bullar, gjort hallongrottor, Dumle-kakor, muffins, rosa maränger och chokladbollar.

Om jag skulle dö knall och fall av ren utmattning så kan jag i alla fall dö med någurlunda gott samvete.

I morgon har vi barnkalas. Tänk på mig då.

Rakt ner i Facebook-träsket alltså. Efter någon veckas bekantskap med fenomenet på en armlängds avstånd sa det ”poff” och plötsligt hade jag kontakt med en massa gamla kamrater från Bona folkhögskola.
Begrepp som Cuba-Cola bubblade plötsligt upp ur minnet, en doft av rökelse började sticka i näsan och hur var det nu med den där uppsatsen ”Konsten att starta en kommunistisk blåsorkester” som låg i bokhyllan i vårt tv-rum, kan den möjligtvis finnas i nytryck?
Just nu kan jag exempelvis läsa att ”Micke Marx” (som i dag är journalist på Sveriges television och heter något helt annat i efternamn) ”is going home so he can do the dishes and watch Argument så småningom.”
Bara en sån sak. Mitt liv har fått en ny dimension.

En notering dock. Facebooks utbredning är ändå betydligt överdriven – än så länge. Barndomsvänner från byn bortom bergen är omöjliga att hitta. Sveriges mediavärld är dock sjukt bra representerad. (Och vem bryr som om någonting utanför den, egentligen?)

P.S. Det har efterlysts bild av undertecknad. Sådan finns på Facebook. Även om jag där liknar en marginellt yngre syster till Eva Rydberg. Men vad kan jag göra åt det… D.S.

Sonen har just kissat klart, hoppar ner från toaletten och förklarar följande:
– Jag har en snopp framför min snippa.
– Men du har ingen snippa.
– JOHOOO! BAKOM SNOPPEN HAR JAG DET!

För fem år sedan upplevde vi den allra första kvällen tillsammans med vår dotter.
Jag tänker fortfarande ofta på just den där kvällen, flera gånger i veckan faktiskt. Framför allt är det en scen som blinkar förbi, en liten filmsekvens där varje rörelse, varje ord sitter djupt under huden.

Hela eftermiddagen hade jag legat på uppvaket och mått illa. Först vid fem-tiden, sex timmar efter dotterns födsel, rullades jag upp på bb-avdelningen.
Vårt rum ligger i dunkel, bara en sänglampa lyser.
– Vi har fått världens vackraste dotter, säger maken när sjuksköterskorna parkerat min säng i ett hörn.
Sedan tar han tag i en lilla genomskinliga plastbaljan som står någonstans borta vid fönstret och rullar den försiktigt över golvet.
– Titta här, säger han.
Och där ligger hon på sida och sover, vår lilla Signe Signal, klädd i vit bomullströja och turkos landstingsbyxor som korvar sig runt piprensarbenen. Håret är mörkt och lite hårt av fosterfett, ögonfransarna långa. Som en docka ser hon ut.
Den vackraste vackra.

Långa, smala ben har hon fortfarande.
Och jordens varmaste hjärta.

Både AIK och Djurgården vann lika mycket. Vilken tur. Maken ligger på soffan och andas. Läget är under kontroll.

Nu ska jag sova. I morgon är en mycket speciell dag. En fyraårig liten dam blir fem! Ett litet, litet steg för mänskligheten, ett jätteskutt för våran Signe.
Paketen är inslagna, tårtan förberedd.
God natt!

Angående Katrins 30-årsmiddag i går så utgår jag ifrån att ni redan sett följande filmklipp. Några av kommentatorerna liknar våra släkttillställningar vid Fanny och Alexander. Jo, så kan man ju se det. Eller Monte Python, kanske. Eller varför inte Lars Norén…

Födelsedagsbarnet uppskattade – vilket var tur för henne – vår present; ett läderarmband i märket Bottega Veneta. (Hade ingen aning om att ett dylikt märke ens existerade innan i lördags.) Om någon ser henne utan detta smycke på sig vill jag att ni genast rapporterar direkt till mig.

Så fick vi se den där Guldtackan som det snackats så mycket om. Tung, var den. Tveklöst äkta. Men faktiskt inte större än att man skulle kunna lägga den på tungan, ta en klunk vatten och svälja den som en Ipren 400 mg.  

En bild på sonen och hans gudfar, avslutningsvis. De är vänner de där två, tro inget annat. Dessutom är de tveklöst släkt. Bör detta göra mig orolig? 

Det är så obehagligt det här, som en krigsfront som kommer närmare och närmare. Muller och vapenskrammel i horisonten. Om en halvtimme smäller det på Råsunda – och jag är faktiskt rädd.
Jag är rädd för att maken ska hamna i en halvårslång depression. Jag är rädd att någon ska slå ut tänderna på Alex. Jag är rädd att människor ska dö.

Kalla mig patetisk. Det spelar ingen roll. Jag är rädd i alla fall.

Hörrni, det är ju bara fotboll, det här. Kan vi inte vara överens om det?!

Inte helt utan anledning har vi börjat kalla barnens rum för "spelhallen".
Så här såg det exempelvis ut i morse. ("Fem myror" är det som spelas.)

För åhörare blir upplevelsen extra speciell när båda barnen spelar samma sak, fast med några sekunderns tidsskillnad. En sorts underlig kanon uppstår, med en känsla av japansk karaokebar.

Frågan är vem som tar mest skada, barnen eller föräldrarna?

Tack för alla presentförslag!
I dag var jag inne i stan och slog till. Det blir fin skit till Katrin, kan jag säga. Bara påsen och paketsnöret var värt pengarna. Eller nåt.

Present till dotterns dagiskompis hann jag också med. (Kalas i morgon!)
I morgon tar jag på mig spenderbyxorna igen och åker till Barkarby för det stora födelsedagsracet till dottern.
Det känns skönt att ni är med mig i detta. Och det är fortfarande inte försent att komma med tips.

 

ALLA fyller år just nu. Jag blir helt utmattad av alla födelsedagar…
Katrin fyllde 30 i veckan och ska ha födelsedagsmiddag i helgen. Vad ska vi köpa till henne? Vad behöver hon? Hjälp!

I natt sov jag i 12 timmar! Fatta! Gick och la mig 21.35 och klev upp för en kvart sedan.
Fast den senaste timmens sömn kunde jag faktiskt ha varit utan. Drömde om Per Morberg som knäckte purjolökar, precis så där brutalt som han gör i trailern för sitt matprogram.
”Svapp, svapp, svapp”, lät det i mitt huvud. ”Svapp, svapp, svapp.”

Men nu är jag vaken, tack och lov.

Vet ni vad skad är? Det visste inte jag heller, inte förrän sonen kom och pekade på ett litet sår på sitt finger.
– Titta mamma, ett skad. Vi måste sätta plåster på skadet.

Sedan någon vecka är jag medlem i Facebook. Troligtvis den mest inaktiva i hela nätverket.
Det började med att jag fick en mejl om att en person hade ”addat” mig som ”friend”. Och så var då frågan om jag skulle ”confirma” detta eller ”ignora”. Var vi vänner eller fiender, så att säga.
Så jag gick in på Facebook och fyllde i lite personuppgifter med vänsterhanden, bara för att kunna confirma min vänskap.
Efter det har jag inte gjort något alls. Inte något. Man kan visst skicka meddelanden och ”poka” hit och dit. Jag begriper inget. Att leta upp gamla bekanta och ”adda” dessa som vänner skulle jag aldrig få för mig. Tänk om de inte vill veta av mig.

Jag får faktiskt nog mycket ångest av de förfrågningar som kommer till mig, bara av sig själva. Ibland är det människor jag inte alls känner och jag kan fundera hela dagar på om det kanske ändå är någon jag träffat någon gång. Det kanske är en gammal vän som gift sig och bytt både för och efternamn. Jag stirrar på bilder och försöker fånga upp bekanta anletsdrag.
Vad händer om jag ignorerar en invit? Börjar personen i fråga att skära upp handlederna i förtvivlan?

Fast oss emellan, jag väntar faktiskt hoppfullt på att några speciella personer ska höra av sig. Och satan vad jag ska ignorera! 

Hur förhåller ni er till detta fenomen?

Dottern hittade på ett nytt verb i kväll, "att fiskdamma".
Mycket effektivare än att "fiska fiskdamm", eller vad säger ni?

Det här med att fiskdamma är för övrigt ett aktuellt ämne just nu. Alla dagiskompisar fyller år inom några veckor och det är ett kalas varje helg, minst.
Och snart är det vår tur.

Att jag föddes på helt fel ställe (östra Värmland) blir jag mer och mer övertygad om för varje år som går. Jag tycker nämligen att djupa skogar är riktigt, riktigt obehagliga.
Visst, jag gillar natur och så. Det är inte det. Men ge mig ett hav, ett fjäll, ett vallmofält. Ge mig en horisont att fästa blicken på. Tio kvadratmil ogenomtränglig barrskog har aldrig varit min grej. Har aldrig fattat vad jag ska ha den till…

Men i dag har jag faktiskt gått på skogspromenad runt Kyrksjön. Kyrksjön är ett litet träskliknande vattendrag utanför Norra Ängby omgiven av lövskog med mossiga stenar och ekorrar. Det tar ungefär en halvtimme att gå runt i rask takt.
En naturupplevelse helt i min smak.

Jag trodde att barn gillade det här med att leka i allmänhet. Och att leka med vuxna i synnerhet. Jag tyckte också att jag kommit med värsta bästa upplägget; jag skulle agera dövstumt och totalförlamat barn och knoddarna skulle vara läkare som då och då (inte så väldigt ofta, dock) kom förbi och tittade bekymrat på mig där jag låg under en fleecefilt i soffan. Om de ville kunde de skriva något i sina journalpapper. (Jag framförde också alternativet att leka helt död.)

Men det är något fel på dagens barn, de kan inte koncentrera sig på sina uppgifter. Plötsligt skulle det stackars förlamade barnet (jag) äta spagetti och bli borstat i håret och jag vet inte vad. Till slut var jag tvungen att fråga vad vi egentligen höll på med, om det inte kunde vara möjligt att få vara medvetslös, i alla fall lite.
– Vi leker mamma, pappa, barn, förklarade dottern. Fast pappan är inte med. Han är osynlig. Eller också så är han på jobbet.

Och det är klart, är pappan osynlig så kan man själv inte vara dövstum och totalförlamad.
Det säger sig ju självt.