Dagarna

Om – jag säger OM – man nu skulle få för sig att slå sig till ro en liten stund ska man inte bli förvånad om hela soffan plötsligt förvandlats till en ”skobutik”…

Varför har barn egna rum egentligen? Det är ju faktiskt helt onödigt.

Det är inte roligt det här. Vintertiden och eftermiddagsmörkret håller redan på att ta knäcken på mig. Efter en halv vecka….
Förr hade jag inte så mycket emot hästen. Den passar egentligen mitt kynne ganska bra. Ingen solbränna att känna sig manad att jobba på, inga grillfester som alltid verkar vara så mycket roligare någon annanstans.
Nej, hösten har känts befriande kravlös. Böcker, te, filtar och levande ljus. Ett småputtrigt tillstånd.

Men det är just det. Försök ordna ett klassiskt höstmys med barn i huset. Försök krypa upp i soffan inlindad i en filt, försök få ett sammanhang i en bok som är längre än Max Napp. Försök tända ljus och samtidigt koppla av.

Trötta pappan skriver om saker man bör göra innan man får barn. Ni som inte har några knoddar – höstmys järnet! Sedan är det försent.

Nu tycker säkert någon att man kan mysa när barnen lagt sig på kvällen.
Men nej, se det kan man inte.
I samma stund som man sätter sig ner somnar man.

Repetitionerna gav resultat, det så kallade tandläkargapet satt precis där det skulle.
För sonen var det premiär i tandläkarsolen i dag, vilken han fixade med den äran. Och några hål hade han inte heller. (Och inte storasyster!)
Men sen var det ju det där med nappen… Hans älskade, älskade vän i nöden.
”Bara på natten”, fick vi order om.
De senaste timmarna har det utspelats flera riktiga dramer här hemma. Tårar har sprutat, knytnävar har hamrat i parkettgolv. Det är inte utan att det gör lite ont i hjärtat att se hans förtvivlade längtan.

Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Rätt som det var satt han uppkrupen i soffan – och sög på tummen…
Några råd?

I går fick jag plötsligt en sån där supermorsa-idé. Hade jag varit en seriefigur hade det tänts en glödlampa i en tankebubbla ovanför huvudet och jag hade hållit upp pekfingret i luften med en viktig min över hela ansiktet.
– I morgon, barn, när dagis är stängt tänkte jag att vi skulle kunna göra en utflykt. Vi skulle kunna åka och titta var kungen bor.
Barnen blev lite uppspelta och undrade om man fick hälsa på hemma hos kungen och drottningen. När jag sa att man bara fick gå runt i deras trädgård, tyckte sonen att vi kunde plantera blommor där. ”Då blir nog kungen glad”.

Hur som helst. Det blev ingen utflykt. Regnet har öst ner exakt hela dagen.
Och kom nu inte dragandes med något hurtigt om att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder.
I dag har det, utan omskrivningar, varit ett riktigt äkta skitväder.

Punkt slut.

Naturligtvis har jag full koll på att dagis har stängt i dag och använder eftermiddagen, förutom till vård av friska barn i hemmet, åt att skapa ordning i barnens garderober.
Men anledning av detta skulle vilja passa på att framföra ett litet anspråkslöst förslag – skrota konceptet årstidsväxlingar!
 
Två växande barn och fyra årstider är för mycket för mig. (Min beundran för alla er som har fler barn vet ingen gräns.)
Precis när jag tycker att jag har koll på läget, när alla kläder (nåja, nästan alla) passar och dessutom lämpar sig bra för utomhustemperaturen, precis då blir det ny årstid.
Och det är bara att börja om från början igen.

Månader att ta bort: november, januari, februari och mars.
Stort tack på förhand!

Barnen är tillbaka. Allt är som vanligt.
I förmiddags sanerade jag köket. Ett tag tänkte jag ringa Anticimex, men avstod trots allt. På spisen stod kastruller med mat från i onsdags och överallt i hela huset – på bord, på fönsterbräden och på handfat – stod halvt urdruckna glas och muggar.

Här har det inte lagats mat på hela helgen, kan jag berätta. Med kaffe, mackor och chips kommer man oväntat långt.
Så här är det. Oss emellan. Jag är egentligen ingen husmor, jag spelar bara.

Hur många olika bruna toner kan ni hitta på den här bilden?

Maken, till vänster, offrade sitt helskägg i går. I dag rök allt, trots protester från min sida. Vore roligt att vara gift med en tv-deckare från 70-talet även fortsättningsvis. Men icke. Nu bor det en 12-åring här istället.

Övriga på bilden är alltså Alex, Calle och svärmor. Om ni undrar.

I soffan sitter maken i fyra nyanser av brunt och ser ut som en psykoterapeut i en Woody Allen-film.
Själv kör jag mer hippie-stuket; orange, grönt och trä. Ska försöka få till någon bild som jag kan visa er i morgon.
Nu hinner jag inte.

Sovmorgon till tio, nu kaffe. Sedan färd mot stan, lunch med H, shopping, bio (”2 dagar i Paris”) med maken och middag på italienskt restaurang på Söder med den samme.

Cause I’m worth it.

P.S. Plötsligt fick "DN på Stan" en ny innebörd – dvs inte bara bläddra fram Benkes krönika, läsa och kasta åt sidan. D.S

Sonen är inte direkt någon blyg viol, som ni vet.
I dag berättade en av dagisfröknarna hur han tidigare i veckan tagit för sig ganska rejält av livets goda.
Plötsligt, mitt i påklädningskaoset i kapprummet, fick han syn på hennes urringning och såg sin chans. Utan vidare grabbade tag med båda händerna runt hennes bröst samtidigt som han såg henne i ögonen, log sitt allra lyckligaste leende och sa:
– Du är så fin!

Omgivningen är ju ganska tillåtande när man är tre år gammal, så det gäller väl passa på.
(Misstänker att en och annan manlig läsare känner visst avund på den punkten.)

Allt är Facebooks fel. Eller i alla fall en hel del.
Min gamla klasskamrat Peter lät höra av sig och så var det kört. Utan förvarning står man där på Stålvallaskolans aulascen igen och sjunger, instängd i en mörk, syrefattig champinjondräkt med hatt av papier maché. Det är mellanstadium och bazar och pengainsamling till skolresan till Göteborg.
Mitt och Peters bidrag var champinjonversen i en anmärkningsvärt entonig svampsång.

För att vara konkret:

”Jag är hagens champinjon
trivs på samma fläck som kon
smakar bättre än choklad
kring min fot har jag en ring
den som hittar mig blir glad”

Ni inser ju själva. Och den här sången har jag gått och nynnat på hela dagen. Allt ÄR faktiskt Facebooks fel…

Jag ser ljuset i tunneln. I morgon eftermiddag kör jag barnen halvvägs hem till mormor och morfar för vidare transport. Och där ska de små änglarna sedan stanna hela helgen. Jag upprepar; HELA helgen.
Magiskt, ska det bli. ”Ett halleluja moment”, som Kishti skulle ha utbrustit med utslagna händer och tårar i ögonen.

Går nu här och fnular på hur jag ska utnyttja den här friheten maximalt. Bara ett enda måste finns på agendan – köpa kläder till 70-talsfesten på lördag. Och efter tips om butiken Beyond Retro känner jag mig hyfsat lugn.

På fredag kväll blir det nog bio OCH restaurang. Har ni några tips?

I dag hade dagis stängt. Även denna gång insåg vi detta först dagen innan…
Jag vet inte hur det kommer sig, men den här typen av fakta går liksom inte in, hur vi än bär oss åt.
Misstänker att det rör sig om någon speciell form av förträngningsmekanism som inte bara raderar ut obehagliga upplevelser ur minnet utan även jobbig information som rör framtiden. I alla fall om den är riktigt traumatisk.
Eller kan man bli temporärt synskadad om man råkar se en lapp där det står ”dagis stängt” på? Det kanske funkar som snöblindhet ungefär.

Hur som helt, barnpassningen löste sig.
Men på måndag ska jag ta revansch. Då är dagis nämligen stängt igen.
Och, jorå-så-att, som ni märker så har jag full koll på detta redan en vecka innan.
Bara en sån sak.

- Mamma! Mammaaaa! Jag hittar inte min napp!
- Behöver du hjälp, eller så?
- Ja…
- Ring Poolia.

Jo, det är en s&ari

Otäcka fotbollsmatcher i kväll. Maken bänkade sig med rynkad panna framför Halmstad-Djurgården. Själv vankade jag runt i utkanten, som katten runt gröten, till en början. Ganska länge, fakiskt. Men sen blev jag ju sittande så klart.

Vi har våra egenheter när det gäller inlevelse. Maken muttrar och gormar alldeles oavsett hur det går.
”Fy fan, (suck) fy fan, fy fan… (suck)”, mumlar han och vaggar fram och tillbaka i soffan som om han hade muskelvärk.
Jag tjuter i falsett. Ljudvolymen går egentligen inte att beskriva i ord. Närmast kommer man nog om man jämför med ett dyrt inbrottslarm.
Man kan därför konstatera att det inte är lämpligt att jag ser på fotboll samtidigt som det är meningen att barnen ska somna.
 
Vad tror ni, blir det SM-guld till Djurgården..?

Men kolla här. Hakke kan inte bara snacka – han kan minsann sy också!
Den idén tror jag att jag ska sno.

Den här helgen har varit så där husägarpysslig som det kan bli ibland. Lite ljungplantering, lite storhandling, lite krattning, lite tvättvikning.
Och så en tur till IKEA och Bauhaus på det.

När Katrin fick nys om våra shoppingplaner satte en intensiv övertalningskampanj igång. Hon ville ju så gärna följa med. Att äta köttbullar på IKEA – och glasspinne till efterrätt, såklart – skulle tydligen bli helgens absoluta höjdpunkt.
Så vi tryckte in henne mellan barnen i baksätet, lät henne manövrera den trasiga "bilkundvagnen" med ratt på Bauhaus, den som bara gick runt, runt hur man än styrde och medla lite i barnens slagsmål.
Gissa om hon var glad.

Närå, skoja bara.

Sonen är snorig och täppt i näsan. Eller som han själv uttrycker saken:
– Jag har tappat rösten i näsan.

Det är en sak som grämer mig beträffande moderskapet. Jag gillar inte att leka.
Egentligen är det väl inte speciellt konstigt. Jag är en vuxen människa och vuxna människor leker som regel inte Bullerbyn eller apa eller affär med tallbarr och stenar.
Men det verkar som om alla andra föräldrar engagerar sig besinningslöst mycket i sina barns rollekar. Jag blir helt matt vid tanken.

Jag pratar gärna med mina barn, kramar dom och läser för dom och klattar löv och plockar fallfrukt och sopar golv. Jag åker rutchkana och pulka och kan putta gungor i timmar om så vore.  

Men sätt en docka i mitt knä och säg åt mig att ”lämna mitt barn på dagis” och tre minuter senare komma tillbaka och hämta densamma – och jag blir plötsligt yr av trötthet.  

Hur mycket måste man leka med sina barn? Och framför allt – tycker ni verkligen att det är roligt?

Beckombergavägen, Norra Ängby, i dag klockan 12.04.

Så här års blir jag ännu mer övertygad om att vi faktiskt råkar bo i Sveriges mysigaste område.
Det var bara det jag ville säga. För tillfället.
I’m loving it!

P.S. Ett litet förtydligande. Stockholm består alltså inte bara av parkeringsplatser, Sergels torg och ficktjuvar. D.S.