Dagarna

Den här mannen, Alexander Väggö, har visst ihop det med Paris Hilton.
Det är stort.
Men ännu större måste det vara att ha gett det roliga ordet tvålfager ett ansikte.

Efter gårdagens jul-chock (det är sant, jag fick grymt ont i huvudet av den där artikeln) steg jag upp i morse, klar och analytisk.
Och jag insåg plötsligt fakta. Till exempel att jag har två dygn på mig att köpa och slå in 48 små presenter att hänga upp i barnens julkalender. Jag måste också hinna stabilisera själva kalendern med tyg på baksidan och ge upphängningsringarna några extra varv sytråd.

Dagens lunch gick därför i den fokuserade handlingens tecken. På Vivo fanns faktiskt en del småpryttlar till knoddarna. Passade samtidigt på att köpa mossa – hela tre dagar före första advent.

Jo, alltså TRE hela dagar före första advent!

(Spridda applåder.)

Tack, tack, såja, såja, nu räcker det.

Och så, alla ambitiösa skogmullar, låt mig nu klargöra ett par saker en gång för alla.
Mossa köps i mataffären.
Julgran köps på Bauhaus.
Och påskris köps, när den dagen kommer, på Hötorget. Där är björksly som allra vackrast.

Lugn och fridfull i sinnet satte jag mig och läste Amelia på lunchen. Intet ont anande drogs jag in i en informativ artikel om hur man skapar en stressfri jul, med dag för dag-schema och allt.

Herre Jesus, vad uppjagad jag blev!

Efter bara en halv sida insåg jag att det nog inte är någon idé att vi firar jul över huvud taget i vår familj, så hopplöst efter som jag är med planeringen redan nu.

Den 22 november borde jag, min lata sate, ha planterat amaryllislökar. Och den 23 skulle jag visst ha plockat kottar för att den 25 november ordna pysseldag med barnen ihop med en granne. Och på samma gång passat på att göra, inte en, utan två julgrupper. (En till mig och en till en vän.)
Barnens Lucia-kläder borde också vara ordnade vid det här laget.

När lunchen var över var jag så uppe i varv att jag hyperventilerade och kände migränanfallet komma marscherande. Dessutom noterade jag några oroväckande hugg i hjärttrakten.
Efter den här läsupplevelsen har en konspirationsteori börjat gro – att Amelia inte ägs av Bonnier utan av Astrazeneca.

Har ni plockat kottar?

Dottern undrar:
– Varför ska jag gå på simskola egentligen? Ska jag lära mig skriva i vattnet, eller?

Vår son är lite udda, så mycket är klart.
I morse var både han och storasyster på gemensam besiktning på BVC.
Sonen fick svara på frågor, bli vägd och mätt. Mycket trevligt tyckte han.
Tills det visade sig att syrran dessutom skulle få titta på bokstäver med lapp för ögat som en riktigt sjörövarfabbe OCH ta vaccinationsspruta.
Detta var, som ni förstår, höjden av orättvisa.
”När du blir fem år får du också en spruta”, försökte vi lugna honom.
”NEEEJ, jag vill ha en NU!”

När proceduren var över vägrade han följa med till bilen, utan la sig på golvet utanför undersökningsrummet och grät så korkmattan blev alldeles våt.
Just då önskade jag att dottern hade skrikit, i alla fall lite, när hon blev stucken i armen. I rent avskräckande syfte.

Vet inte om jag gått i barndom eller bara drabbats av pysseldemonen.

Hur som helst.
Om man är trött på kaffelattandet – här är en mugg för vanligt jävla bryggkaffe.

På sajten ”Allt om barn” kan man läsa om tjejer som gick upp till närmare 100 kilo under graviditeten. Det är en del.
Men jag tror ändå inte att antal kilon säger speciellt mycket om vare sig hur tjock man ser ut eller hur enorm man känner sig.
När dottern plockades ut vägde jag 54 kilo. Åtta-tio kilo mer än normalt.
Men jag försäkrar, jag såg ut som en boll. En boll som höll på att välta. (Ett fysiskt unikum, I know.)
 
Så här i efterhand tackar jag gud för att mina cravings råkade vara havregryn (torra, åh, så gott!), mineralvatten och hallon. Hade det rört sig om smörgåstårta eller grillchips hade jag troligtvis sprängts i luften.

Vad har ni för erfarenheter?

Sonen: Mamma, vad ska vi äta?
Jag: Ett kok stryk, det ska du få.
Sonen: Jaha. Men kom då, kom så kokar vi stryket. Jag är verkligen, verkligen hungrig.

(Det blev för övrigt inget kok stryk till middag – inte heller ”stryk och potatis” som morfar alltid brukade säga – utan äkta ”bloggmat”. Gott recept på kräftpasta finns på matbloggen.)

Som alltid är det trevligt att se på när andra människor arbetar.

Sen handlar det bara om att kunna ha överseende med resten.

Det är mitt i mörka natten när sonen kommer krypande över mig med napp, Fisk och hårda knän. Jag lyfter på täcket, som en fågelmamma på sin vinge. Gåshuden är vass som ett rivjärn på hans lår, men försvinner snabbt i sängvärmen.

Innan jag somnar om hinner jag tänka att plötsligt ligger man gammal, ensam och sömnlös på ett servicehus och jag hinner också inse att det här, precis just nu, måste vara det allra bästa.

Kära Tomten!

Jag är ledsen att jag stör under årets mest stressiga tid och ska därför fatta mig kort.

Så här är det. Oavsett vilka önskelistor mina barn råkat skicka till dig vill jag klargöra ett och annat.
Inget av barnen önskar sig någonting som låter (exempelvis utryckningsfordon, visselpipor eller mikrofoner). De vill heller inte ha något skrymmande som riskerar att utgöra fara vid utrymning av vårt hem i samband med eventuell brand eller plötsligt utbrott av vinterkräksjuka (exempelvis trumset, flygel eller shetlandsponny).
Leksaker som innehåller fler än två lösa delar går också bort. (Här får tomten använda sitt eget sunda förnuft.) 

Bra, då är vi överens. Jag förstår, snälla tomten, att det här kan ställa till extra arbete och huvudbry för dig och dina nissar. Som tack ställer vi en hela whisky och en extra stor portion gröt under altanen.

Med vänlig hälsning
- en morsa på gränsen till sammanbrott

P.S. Skulle någon julklapp innehålla färggranna plastspikar att sätta i håliga plattor för att på så sätt skapa kreativa mönster, så… ja, då skjuter jag dig, tomtejävel… Bara så du vet. D.S.

- Mamma, vad ska du göra?
- Mamma, kan du hjälpa mig att skala en mandarin?
- Mamma, kan du hjälpa mig att göra en koja?
- Mamma, får jag skriva på din dator?

Jag har tidigare berättat om alla konstiga telefonsamtal jag brukar få på jobbet, ju tidigare på dygnet desto knasigare.
Här följer veckans absurdaste, en dialog med en berusad man i sina bästa år:
- Hej, J heter jag.
- Ja, hej, hej.
- Alltså… du vet vad jetlag är?
- Jo, det känner jag till.
- Öh… alltså… jag undrar… är det morgon eller kväll?
- Det är morgon. Halv sju är klockan.
- Halv sju. På morgonen. Okej. Får man fråga vilken dag det är?
- Torsdag.
- Jaha, ja. Ja, du vet, jag skulle ju gå ut och ta en bärs hade jag tänkt, men det var ju inget som var öppet. Men då vet jag.
- Du får gå och lägga dig och vila en stund och gå ut i kväll istället.
- Ja, det ska jag. Tack ska du ha.

Det känns så skönt att verkligen kunna göra skillnad för människor.

Man kan konstatera att kombinationen toalettrenovering/avsaknad av wc på markplanet och magsjuk 3-åring med diarré kanske ändå inte är helt och hållet perfekt.
Så tänk på det.

Ur dagens mejlskörd:

Katrin (14.36): Hej familjen Schulman! Min mamma vill bjuda er alla på julmiddag. Förslaget är den 9 december. Vad säger ni om det?
Calle (14.37): Ja tack!
Alex (14.37): Gefilterfish! Jag kommer!
Katrin (14.38): Min mamma är inte judinna din jävla nöt.
Alex (14.39): Ditt lilla nöt, heter det, dit lilla nöt!
Calle (14.39): “Dit lilla nöt”?. Tror Alex menar “ditt”.
Katrin (14.43): Det heter din nöt. Last time I checked.
Alex (14.44): Var kollade upp det? I tidningen En ding ding värld? Eller kollade du med din pappa?
Katrin (14.46): På samma sätt som det heter din feja heter det din nöt.  Herregud, och du ska vara Sveriges vassaste penne?!

Hur som helst så tror jag att den här middagen kan bli intressant. När den nu blir av.

Sonen förklarar:
– När man är kär, då får man hjärtan i ögonen.

Den här mannen, ex-djurgårdaren Kim Källström, är själva undantaget som bekräftar nedanstående töntregel.
För en sak ska ni veta; när söta fotbollsspelare insisterar på att få hålla ens fem veckor gamla dotter i famnen på guldfest glöms det inte i första taget.

Så bara för att Kim-Plutten gjorde mål i går kväll kan maken, med gott samvete, plocka ut 200 kronor från vårt gemensamma konto närhelst han har lust.

Jag neggade på landslaget och slog vad med maken om att Sverige inte kommer att gå till EM. Jag menar, här har ”vi” kunnat ta oss en plats till mästerskapet sedan i somras, men har inte lyckas plocka en enda poäng på ett halvår.
Vad är det för fel?!
Zlatan är en överreklamerad maskot som aldrig lyckas leverera något. Och Ljungberg borde satsa på en skådespelarkarriär istället, det har jag alltid tyckt. Inte ens Robert Gustafsson kan ramla och ha ont lika naturtroget som han.

Hundra spänn kommer jag med all sannolikhet att förlora inom någon timme.
Men det är det värt i så fall. Har nämligen aldrig hört maken så positivt inställd till något i hela sitt liv som när han, i samband med att han antog vadet, talade sig varm för våra fina spelare. Det var kärlek.
Alldeles varm i hjärtat blev jag.

Kollar ni när töntarna spelar, eller?

Nya favoritleken här i huset är för tillfället ”Äntligen hemma”. Barnen tar med sig en hög kuddar, filtar och sjalar och går in i ett rum. Efter tio minuter är renoveringen klar. Dottern håller noga för våra ögon medan vi dubbelvikta stapplar in i det aktuella rummet.

Tada!
Oj, så glada och överraskade vi blir över förvandlingen.

Men det roligaste av allt är när dottern, med svepande handrörelser och märkbart plutande läppar, förklarar de olika nya funktionerna.
- Och det här är till för baaarnen, så att dom kan åka rutschkana.

Det mesta är tydligen till för ”baaarnen”.
Men det är väl precis som i verkliga livet. Hela vårt hem är ett enda lekutrymme…

Alltså. Det är väl bra att vi uppmuntrar våra barn och hejar på och stöttar och berömmer.

Till en viss gräns.

För mig går en av dessa gränser vid matbordet. Jag skulle aldrig, inte ens under pistolhot, säga till mina barn:
– Nu har du ätit duktigt.

Att äta handlar kort och gott om att stilla hunger och få i sig näring. Det är ingen tävling och har inget med prestation att göra. Således kan man inte äta vare sig duktigt eller dåligt; enbart mycket, lite eller mittemellan.

Ena dagen äter mina barn tre portioner till middag, nästa tre tuggor. Men det jämnar ut sig tänker jag, som med gungorna och karusellen. Inget barn utvecklar skörbjugg på en eftermiddag.
Jag tror inte heller att speciellt många svenska ungar svälter ihjäl.

Hur gör ni? Måste era barn äta upp allt på tallriken? Smaka på allt?
Lagar ni, till skillnad från mig, ny mat om de inte tyckte om den första rätten?
Jag är nyfiken!