Dagarna

Sonen i går kväll efter fem dagars separation:
- Mamma, du är mitt gosedjur.

Så gärna så.

Sista fikat med gänget.

Expressen.se – lite bättre, lite roligare.

Definitivt mycket galnare.

Det är rörigt nu. Omtumlande.

I morgon är det sista gången som klockan piper klockan fyra (i alla fall på mycket länge), det är sista gången jag tar taxi till jobbet och kommer upp på en nästan helt morgontom och tyst redaktion.
Det är sista gången jag kommer att jobba med Jens och Annorna och Marcus och Burre och alla de andra sköningarna i vårt gäng.

Det är sista gången jag kommer att få chansen skratta så tårarna rinner åt vår egen kvällstidningsjargong och våra interna skämt baserade på alltför mycket tittande på Sky News.

Ni förstår säkert inte det sjukt komiska i att säga Afganistan på tv-pondus-amerikanska.
– Äfgänistääään.
Varpå någon svarar:
– Mädagaskaaar.
Jag klandrar er inte.

Det kommer att vara svårt att somna i kväll, men jag måste ändå göra ett försök nu.

När jag bjudit mina arbetskamrater på avskedsfika i morgon eftermiddag bär det av till Lesjöfors.
Och barnen!

DN På Stan roar sig med att låta några påstådda stockholmare berätta om sina storstadsmanér i landsorten.

Det sägs ju allmänt att stockholmare är dryga. Det kan mycket väl stämma, vad vet jag.
Jag kan nämligen inte påminna mig att jag någonsin träffat en enda infödd stockholmare under mina tio år i stan. (Infödd väljer jag att definiera som person som både är född och uppvuxen här.) 

I stort sett alla jag träffar och umgås med tog studenten utanför Stockholms län. Inklusive grannar och dagisfröknar.
90 procent av alla kollegor jag haft under åren likaså. På min nuvarande arbetsplats talas det dialekter som vore det en folkhögskola.

Maken skulle mycket väl slinka igenom som äkta stockholmare av talet att döma. Dessutom både föddes han och tog studenten här. Men uttalade man sina första ord här i livet på skånska är man diskad.

Så var ÄR alla stockholmare någonstans?
Man kanske borde starta en förening och kämpa för artens överlevnad.

Språkrådet har presenterat sin lista över nya ord 2007. Här hittar man bland annat nixa (spärra sin telefon mot samtal från försäljare), dampa (vara bråkig och störande; bli arg, få utbrott) och nyfriskjobb (anställning för långtidssjukskrivna som subventioneras av staten).
Relativt logiska ord.

Men sen finns det ett uttryck som jag inte riktigt blir klok på – att ”göra en reinfeldtare”. Det kan ju betyda så oändligt mycket:
• Att mirakelbota sjuka.
• Att göra sig osynlig.
• Att göra plötsliga politiska vändingar.
• Att fortsätta ha stort förtroende för sina medarbetare, vad de än hittar på.

Vad tror ni det betyder?

Snart är året slut och jag har lite lagom ostrukturerat börjat fundera på det här med nyårslöften.
Just nu ser listan ut så här:

* Jag ska inte köpa födelsedagspresenter samma dag som vi ska på kalas.
* Jag ska inte ha gamla kvitton och inköpslistor drällande överallt (väskan, plånboken, jackfickorna).
* Jag ska försöka inse att människor som frekvent använder orden ”ej” och ”samt” i skrift inte alls behöver vara speciellt farliga.
* Jag ska inte läsa bloggar som gör mig upprörd. (Gissa vilka?)  

Till sist, det svåraste och viktigaste – jag ska säga ja och nej på rätt ställe.

Kul ska jag ha också.
2008 ska bli det roligaste året i mitt liv!

Och ni?

Det har varit ganska livlöst här ett par dagar. Och så kan vi ju verkligen inte ha det, eller hur. Är ni kvar?
Nej, jag har inte gått in i väggen, om ni tror det. Däremot har jag ramlat djupt ner i soffan.
(Barnen är hos mormor och morfar!)

I går hände exempelvis följande. Omedelbart efter att jag kommit hem från jobbet la jag mig raklång under en filt med bok (”Fördjupade studier i katastroffysik”), chips (som jag nästan aldrig äter annars) och cola (som jag nästan aldrig dricker)!
Efter en halvtimme sov jag. Då var klockan sju.

Det är konstigt det där. När man måste orkar man precis vad som helst.
När man inte måste orkar man plötsligt ingenting alls…

Men nu är det slut med såsandet. I kväll blir det IKEA.
Fast det finns ju i och för sig gott om sköna soffor där också.

Pepparkakssmulor i tangentbordet på jobbet i dag.

Ni får gärna tycka synd om mig för att jag fick arbeta på annandagen. Det är alltid roligt att vara tapper hjältinna.

Men faktum är att jag inte har något emot det. Tvärt om, faktiskt.
Annandag jul kvalar lätt in på min privata topplista över årets värsta dagar. (Enda riktigt farliga konkurrenten om toppnoteringen är nyårsdagen.)
Julmaten åker fram igen för tredje dagen i rad, bara de äckliga chokladbitarna är kvar i Alladin-asken, de nyss så fint strukna dukarna är fulla av stearindropp och rödbetssallad.
Och i mörkret (går solen över huvud taget upp på annandag jul?) snubblar man över tomkartonger och leksaker som ännu inte hittat sina platser i huset.

Dessutom inbillar man sig att alla andra kastar mjuka snöbollar på varandra, julmyser framför brasor och är goda förlorare när de provar nya sällskapsspelen.

Kanske är det faktiskt precis så.
Och jag som är helt missanpassad som vanligt.

Så fick dottern fick sin dockvagn och sonen sin ”tummestock” att forma bokstäver med.
Och tomten var visst väldigt lik morfar.

Hur var er julafton?

Från oss alla, till er alla; en riktigt, riktigt god jul!

Och kom ihåg att tomten finns.

Puss och kram!

Nu tycker jag att vi utbringar att fyrfaldigt leve för alla föräldrar runt om i Sverige som trots allt lyckats få till det.
Leve dem för deras ambitioner och deras fina resultat.

HURRA! HURRA! HURRA! HURRA!

I går kväll drack jag alkohol, kom i säng långt efter midnatt för första gången på flera månader. Och vaknade med huvudvärk.

Var jag på fest, kanske? Gjorde jag en barrunda?
Nej, nej, nej. Ni känner väl mig, för Guds skull.

Jag slog in julklappar i fem timmar, lyssnade på radions rimstuga och drack en mugg vinglögg under tiden.
Och tyckte det var riktigt roligt. På allvar.

Är ni också klara?
(Undrade hon förnöjt.)

Jag: Va söt du är!
Sonen: Ja. Och varm.

Åh! Jag är så lycklig!
Jag ska börja ta ridlektioner!

Ridskoleläraren som ringde och meddelade att jag fått en plats hette Åsa.
Så klart.
Alla ridskolelärare heter Åsa. De SKA heta Åsa. Det borde nästan vara lag på det.

Det känns som om jag har sockerdricka i hela kroppen, så glad är jag.
Och plöstligt vet jag precis vad jag önskar mig i julklapp.
En prenumeration på Min Häst.

Och en stor Mulle-affisch att sätta upp ovanför sängen.

Vi kan nu meddela att Carl Johan Schulman återfanns sent i går kväll efter ett halvt dygns intensivt sökande med hjälp av hemvärnet och Fisksätras orienteringsklubb.
Carl Johan uppges vara välbehållen och vid gott mod. 

I går kom de till slut i alla fall, julkorten…
Och strax efteråt fick min gamla adressbok sin årliga luftning.

För så är det, det är i stort sett bara när jag skriver julkort som jag har användning av den gamla klenoden i mejlandets och fejsbookandets förlovade tid.
Användning och användning, förresten. Det är väl en definitionsfråga.
Den har hängt med sedan gymnasietiden den där boken och den har knappast åldrats med värdighet. Nästan alla adresser är uppdaterade fyra, fem gånger. En stor del av namnen kommer jag inte ens ihåg längre.
Givetvis slutar det med att jag får söka upp en hejdlös massa adresser på Eniro i alla fall.

Just då, på julkortsskrivarkvällen, skymtar en ambition förbi i ögonvrån, en ambition om att köpa en ny adressbok och skapa ordning i mitt sociala kaos en gång för alla.
I dag har jag släppt den tanken.
Det är trots allt ett helt, långt år kvar till nästa gång.

Hur gick det för er?

Vi efterlyser Carl Johan Schulman som varit spårlöst försvunnen sedan en tid tillbaka.
Carl Johan är 28 år gammal, cirka 170 centimeter lång, har bruna ögon och en spenslig kroppsbyggnad. Han torde inte utgöra någon fara för allmänheten.

Har ni några upplysningar om Carl Johan, hör av er.

Vi saknar honom mycket.

Nej, i kväll orkar jag inte. Tankarna går på tvären i huvudet.
I väntan på utsövd och redig inspiration vore det roligt att få veta vad ni önskar er i julklapp.

Min egen önskelista är på tok för kort och består av samma saker som förra året. Och året dessförinnan. Det vill säga böcker (som jag läser ut), örhängen (som jag tappar bort) och Lars Winnebäcks senaste skiva.

Som ni märker behövs lite vidgade vyer.

Sonen har hosta. Hela natten kraxade han. Det kan hända att jag lyckades sova två timmar, men jag är verkligen inte säker.
Just nu gungar tillvaron. Det känns ungefär om att stå på en vinglig träbrygga i styv kuling.

Hostmedicin är i alla fall införskaffad nu, två sorter.
Lyckligtvis är sonen lika okomplicerad när det gäller läkemedel som övriga födoämnen. Vi hann knappt innanför dörren förrän han propsade på att få en slurk.
Av gammal vana hade jag bett att få med en plastpruta från Apoteket. Det är ju det enklaste. Så fort jag fyllt sprutan tog sonen den ur min hand, stoppade den i munnen, blundade, tryckte av och svalde. Utan att röra en min.

Nu hoppas vi på en bättre natt.
Annars kan ni förvänta er underliga rubriker i morgon.