Dagarna

Sonen: Jag vill bre smöret.
Jag: Vill du?
Sonen: Ja, jag ÄR mackavuxen.

En av mina nyare facebook-vänner har döpt sin lilla dotter till Märta. Så ljuvligt!
Jag skulle kunna skaffa 10-15 barn, bara för att kunna ge dem namn som Gösta, Gunhild, Valdemar, Elsa och Valfrid.

Men just namnet Märta får mig att tänka på en smålustig dagisepisod. Dottern var nyinskolad och inledde varje dagisdag med att åka rutschkana. En morgon, när hon klättrat uppför stegen, satt det två lite större tjejer och lekte nere i kanan.
Varpå fröken säger:
- Nu Märta och Vera måste ni flytta på er för nu ska Signe åka.

Och rulatorerna kan ni parkera under skärmtaket vid väggen.

När tio timmars nattsömn, plus eftermiddagslur i soffan med barnen, varken gör till eller ifrån inser jag att det behövs starkare grejer.
Frågan är bara vad?
Vet ni något hälsomedel eller liknande som gör en energisk och alert snabbt? Det ska inte vara någon lång kur på flera veckor, det ska funka NU!

(Gränsen går någonstans vid preparat man får fängelse för, även vid ringa innehav.)

Vab-dag här hemma i dag. Maken tog förmiddagen, jag eftermiddagen. Byte vid lunch.
Vi är banne mig vad Platon skulle ha kallat Den jämställda familjens idé.

Nu undrar jag bara följande; när tänker kungen dela ut guldmedajlen?

Vi körde familjeliv, hardcore-varianten i dag.
Maken tog med oss på en nostalgisk tripp till sin barndoms Ekerö. I baksätet antecknade intresseklubben flitigt när vi åkte förbi radhus nummer 43.

Det enda sonen tyckte var viktigt var om vi verkligen skulle hitta en bänk att ha utflykt på.  

Och kom ihåg, det är nyttigt med frisk luft.

Det slår aldrig fel.
VARJE gång jag passerar Drottningholm har jag Stefan Sundströms ”Visa om Marguerite och en död grävling” i skallen resten av dagen.
Så även i dag.

”Åk med bussen förbi kungens slott
här är gudagott
inga avgaser

Här finns en marknad för giftfritt mjöl
och glada föl
och majbraser”

Värre kunde det väl vara i och för sig.

”Lala la la lalala, lalala, la la la lalala…”

Haha! Min sköna kollega Kristin är verkligen ett journalistiskt proffs ut i fingerspetsarna.
Man kan tydligen intervjua Hanna Hedlund med äran i behåll. (Hanna Hedlund är alltså ihop med Martin Stenmarck om nu någon missat detta.)

Fick en utmaning och rara ord av Dan. Som ni vet hatar jag allt vad kedjebrev och jox heter, men faller man för smicker så gör man.

Så här lyder uppmaningen:
”Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!?”

1. Onekligen – Skitsnygg blogg med humor, stil och språklig finess. Gör mig glad som en påse lördagsgodis, varje dag. Dessutom barnboksproffs. En idol, med andra ord.
2. Mia Skäringer – En av Sveriges i särklass roligaste kvinnor har även visat sig vara en varm och mycket klok människa.
3. Fuck you right back – Katrin, denna hysteriskt hämningslösa människa går inte att låta bli att älska. Och galenskapen verkar inte gå över. Som tur är.
4. Hakke snackar – En filosofisk ordvrängare som kan rimma som ett rimlexikon i tolv band. Är dessutom trevlig irl också.
5. Mats Larsson – Expressen-korre definitivt lost in translation i Kina.
6. Pralinbloggen – Mysigt om barn och jobb och familjeliv i Dalarna. Bara att döpa sin blogg till Pralinbloggen är ett vinnande koncept, enligt mig.
7. Finistere – Bodil Malmsten sålde lägenheten, packade bilen och drog. Vilken livskraft. En förebild för att surgurkor som bara gnäller.
8. Magnus Uggla har givetvis sina sköna stunder.
9. Sabina V. Strand – lågmäld och eftertänksam. Skriver tyvärr för sällan.
10. Martina Haag - inte att förglömma.

Bloggar som gör mig glad, handlade det alltså om. När man gör den uppdelningen slår det mig hur många bloggar jag går in på regelbundet som inte alls gör mig glad. Snarare känner jag mig irriterad, provocerad, förbannad, fattig, ohipp, obildad eller bara helt dum i huvudet.

Vilka bloggar gör er glada? Vad har jag missat fram tills nu?
Och vilka får er att må dåligt av någon anledning?

Vårt sovrum är för det mesta ganska svalt. Och skönt. Normalt sett.
Vill man vara käck och friluftsfrämjaraktig skulle man just nu kunna säga att det är friskt där inte. Vill man vara socialrealist borde man hellre välja ordet svinkallt.

De senaste småfebriga dygnen har jag rustat mig som inför en längre polarexpedition innan jag hoppat i säng. Fleecebyxor, polotröja (vissa kvällar även huvtröja ovanpå), strumpor, raggsockar, två täcken och ett överkast.
Hela första delen av natten fryser jag ändå. Andra halvan ligger jag i någon typ av värmekoma.

Jaså, ni undrar varför vi inte, helt sonika, tar och slår på elementet.
Hm… Befogad fråga, onekligen.
Svaret är att det är roligt med lite äventyr i vardagen. På samma sätt som det kan vara mysigt med snöstorm eller lite kul när strömmen går.

Vi låtsas att vi tältar, helt enkelt.
Oss emellan.

I går kväll var det informationsmöte på dotterns blivande skola. På det hela taget fick jag ett gott intryck. Mellan raderna kunde man konstatera att barnen kommer att lära sig massor redan under första skolåret.
Men det var inget lärarna riktigt ville hålla fram. Som om de förutsatte att vi föräldrar vore rädda för kunskap och inlärning.
Istället talades det varmt om Leken. Hur viktig Leken är i lärandet. Och vi blev lovade att våra barn både kommer att vistas mycket ute i skogen och få klistra makaroner och kapsyler på papper.

Just det där med makaronerna tog jag, personligen, mer som ett allvarligt hot än ett löfte. Min makaron- och piprensarentusiasm börjar närma sig en gräns. I höst kan jag lova att den är passerad för länge sedan.
Så please, skippa makaronerna. Kom med roligare utmaningar.

Ni som har erfarenhet av sexårsverksamhet, hur funkar det på era skolor?

Jo, tack, dotterns läsningen går bra. Förutsatt att hon inte stöter på något långt och svårt ord. Då blir hon ursinnig av frustration.

Nu efterlyses därför lämpliga läsebäcker. Lite ”far ror, mor är en orm” – fast för 2000-talet.
Har ni några tips?

Det var väl så lagom roligt att titta ut i morse och se frosttäcke och blå himmel vara utbytt mot regn och mörka moln.
Men sonen var nöjd.
Sur och motsträvig lufsade han först iväg mot småbarnsgården på dagis. Men plötsligt insåg han att fröknar och kamrater höll sig inomhus.
- Vi ska vara inne! Då blir det en bra dag.

I dag jobbade jag hemma, drack berocca till lunch och hoppade ur pyjamasen först när det var dags för dagishämtning.

Efter vad jag har förstått har många svårt att hemmajobba. Istället för att disciplinerat utföra sina arbetsupgifter börjar de exempelvis städa eller sortera handdukar i färgskalor.

Den typen av problem har inte jag.
Har ni?

I kväll ramlade polletten ner. Våran duktiga tjej kan läsa!
Rätt som det var ljudade hos sig igenom en hel pratbubbla ur en reklamfolder för Bamse. Bara sådär. Fiiiiguuuur – figur. Meeennn – men.
Bokstäverna har hon kunnat sedan hon var två, men att få ihop dem till ord har varit svårare.
Tills ikväll!

P.S. Jo, det är tillåtet att strössla med utropstecken en afton som denna! D.S.

Mina damer, mina herrar, snor- gegg- och feberbacillerna är här!
Igår blev det hemmadag med barnen. Både sonen och jag hade feber. Honom bekom det över huvud taget inte. Jag däremot var patetiskt däckad.

Men att vara sjuk tillsammans med småbarn är, som ni säkert vet, ingen lugn tillvaro. Även om man då och då får ligga på soffan och bli omhändertagen och få sprutor i ögonbrynen och bandage runt huvudet, så ska det ju ändå lagas mat och fredsmäklas och slås på olika dvd-filmer.

I dag åkte jag till jobbet. Mina arbetskamrater börjar sällan slåss med varandra och hittills har jag inte behövt hjälpa dem att gå på toaletten heller.
Det är ju rena konvalecenthemmet det där stället.

Utsikt från vårt matrum. Längst där borta ser man Blackeberg.
Huga!
Sedan jag läste John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” tror jag på fullt allvar att det finns vampyrer där. Riktiga vampyrer.

Bara att åka till BVC ger kalla kårar över hela kroppen. Och som om det inte vore nog illa som det är ligger vårdcentralen dessutom på Ibsengatan, samma gata som huvudpersonen i boken bor på.
Hämtar ut paket på Filmkedjan gör jag aldrig efter mörkrets inbrott.

Om ni tycker att jag överreagerar rekommenderar jag er – förutom att läsa boken, förstås – att se trailern för Tomas Alfredssons filmatiseringen av densamma. Så kanske ni fattar.

HÄR!

En film jag för övrigt aldrig kommer att se.
 

Scen ur ett äktenskap. Söndag eftermiddag.
Maken står och stryker ett berg av kökshanddukar, dukar och gardiner. Dottern spelar sitt nya dataspel ”Min första ponny” på hans laptop.
Dottern: Vad ska jag göra med hästen nu då?
Maken: Kolla på staplarna. Antingen vill den ha mat eller så vill den ha kärlek.
Dottern: Okej…
Maken: Och hur var det man gav den kärlek? Man ryktade den och kammade den och så. Det kommer du ihåg? Du får använda grimskaftet och binda fast den.
Dottern: Just det.
Sonen: Kan vi inte leka barnmorska nu?

För övrigt; en riktig man stryker givetvis sina egna gardiner.

Jag är personligen ingen stor fan av "Let’s dance".
MÄN.
Jag uppskattar ändå den förändring i lekkultur här hemma som TV4 lyckats åstadkomma. Det är mycket behagligare med rumba i vardagsrummet än kastratsång.
Sedan för dansandet med sig en ny dramatisk dimension som "Idol" helt saknade.
Att se två ungar göra piruetter och quicksteppa åt diverse oväntade håll ger trots allt en viss spänning i vardagen.

Plötsligt händer det!

Dottern har ritat en teckning som – kors i taket – inte föreställer en prinsessa.
Nu är det inget fel på prinsessor i och för sig, men år efter år kan det kännas lite enkelspårigt.

Ser ni vilka det är?

Den först öppnade rätta lösningen vinner en badboll.

Visst är de vanvettigt söta tillsammans i "På spåret", Jan Guilliou och hans hustru Ann-Marie Skarp. Och så lika.
De ser ut som två snälla schanuzrar på en kennel där de sitter i sin bur.

Var man inne på att skaffa hund skulle man, utan att man visste ordet av, komma hem med dem båda två.